Samtidens brokiga rörelse mot en förkristen återförtrollning av världen speglar en djupt liggande längtan efter mening, men utgör också en romantiserad chimär med många fallgropar, skriver religionsfilosofen Andreas Nordlander.
År 318 skriver en av de viktigaste teologerna i den tidiga kristna kyrkan, Athanasios av Alexandria (298-373), följande: ”Förr fyllde demonerna folket med inbillningar när de lade beslag på källor, floder, träd och stenar och skrämde enkla människor med sina trollkonster. Nu har deras inbillningar upphört när det gudomliga Ordet gjort sitt framträdande.”[1] Här har vi att göra med något som moderna tänkare skulle komma att tala om som kristendomens avförtrollande effekt: ”Demonerna flyr, oraklet tiger och all slags svartkonst upplöses”.
Redan i den hebreiska Bibeln finner vi förstås en stark kritik av avgudadyrkan, något som sociologen Max Weber (1864–1920) menade var början på den process av avförtrollning som fördes vidare av kristendomen – inte minst i sin protestantiska form – och som nådde kulmen i den moderna vetenskapen och föreställningen om naturen som alltigenom möjlig att rationellt förklara.
Allt sedan Weber har begreppet ”avförtrollning” varit centralt i studiet av moderniteten som epok. Någon har sagt att det kommit ut minst en bok om året med avförtrollning i titeln. Men går det att leva som människa i en helt avförtrollad värld? Svaret på den frågan kompliceras av att begreppet används på många olika och förvirrande sätt. Redan hos Weber betyder det både det som Athanasios talade om, det vill säga bortträngandet av den förkristna, animistiska folkreligiositeten, och en sorts modern förlust av existentiell och moralisk mening i och med den materialistiska och mekanistiska världsbilden. Men animistisk folktro och existentiell mening är uppenbarligen två olika saker och det är olyckligt att ett enda begrepp kommit att användas om båda dessa skeenden.
Men frågan är hur avförtrollad den moderna världen egentligen är. Weber var själv tveksam på den punkten och anade att det mänskliga behovet av förtrollning skulle komma att manifestera sig på andra ställen än i religionen eller naturen. Exempelvis i politiken, som lätt kan komma att investeras med en alltför stor existentiell – för att inte säga religiös – betydelse. Historien skulle dessvärre visa att han hade rätt. Teologen William Cavanaugh (presenterad i nod, nr 1/2024) har understrukit att förtrollningen egentligen aldrig försvann, den flyttade bara till andra områden: nationalism, konsumtion, sport, krig, sexuella erfarenheter, virtuella verkligheter. Inte sällan har en sådan återförtrollning i det moderna haft en slagsida åt det mörkare.
I vår tid måste vi också tala om en återförtrollning av naturen, något som Weber inte hade kunnat föreställa sig. Denna nya form av förtrollning tar ofta formen av ett återbruk av förkristna religiösa traditioner, vilka uppfattas stå i bättre samklang med naturen. Nypaganism används som samlingsnamn för det här fenomenet, närbesläktat med det som sedan 1980-talet kallats New Age, liksom med det som religionsvetaren Bron Taylor kallat Dark Green Religion. En snabbt växande variant av detta tycks vara wicca, witchcraft eller häxkonst, som för många uppfattas som ett sätt att komma i kontakt med en realitet bortanför den avförtrollade moderniteten, även om denna realitet tolkas på otaliga sätt av utövarna – en läromässig frihet som i sig själv är en säljande aspekt. Centralt är emellertid att komma i kontakt med naturens inneboende krafter och att bruka dem för olika syften.
Tanken på en religiös återförtrollning av naturen återfinns också i den akademiska världen. Historikern Lynn White Jr. presenterade i tidskriften Science redan 1967 ett etiskt argument för denna återförtrollning. I artikeln ”The Historical Roots of Our Ecological Crisis” skriver han att det kristna undanträngandet av den hedniska folktron – ”vår kulturs största själsliga revolution” – är roten till vår egen tids ekologiska kris: ”Genom att utplåna den hedniska animismen gjorde kristendomen det möjligt att utnyttja naturen utan hänsyn till de naturliga tingens egna känslor.” Whites föreställer sig att tron på andliga väsen och krafter i träd, floder och berg en gång utgjorde ett slags skydd för naturen, något som människan var tvungen att respektera. Men sen bröt kristendomen fram och dess missionärer har istället under snart 2000 år ”huggit ner de heliga lundarna”.
Vad är då lösningen, enligt White? Eftersom avförtrollningen är problemet måste vi tänka om våra religiösa grundaxiom för att hitta tillbaka till en mer förtrollad och animistisk natursyn. Återförtrollningen framträder här som en strategi i den ekologiska krisens tid.
Det vore lätt att raljera med vurmen för en återförtrollad natur, i synnerhet från en position innanför universitetets murar, där en avförtrollad och vetenskapsorienterad världsbild fortsätter att ha en stark ställning. Men jag tror att det vore olyckligt. I sina många brokiga former representerar rörelsen mot återförtrollning trots allt en djupt liggande mänsklig längtan efter att finna ett meningsfullt mönster i världen, inte minst bland unga människor. Och den ekologiska krisen är ju just en kris – den kräver någon sorts respons bortom den kyliga rationalism som i alltför hög utsträckning karaktäriserat moderniteten. Kanske kräver den någon sorts återförtrollning. Frågan är bara vilken.
Att framställa den förtrollade antika världsbilden som ett ideal när vi försöker navigera i moderniteten med sina många kriser – ekologiska, existentiella, politiska – är under alla omständigheter en smula svårsmält. I sin bok Atheist Delusions: The Christian Revolution and Its Fashionable Enemies (Yale 2009) beskriver filosofen och teologen David Bentley Hart den idémässiga förutsättningen för hela den förkristna paganismen: ”den indo-europeiska myten, enligt vilken kosmos var ett sorts ständigt pågående offer … en ändlig cykel av skapelse och förstörelse, ordning och kaos, stabilitet och våld, som bevarade livet genom elaborerade religiösa och kulturella transaktioner med döden”. En förtrollad värld? Javisst, men den ton av befrielse som Athanasios har – nu ”när det gudomliga Ordet gjort sitt framträdande” – kommer av övertygelsen om att denna cykel brutits genom ett enda och för alltid tillfredsställande offer, varigenom själva döden satts ur spel. Synen på den antika världens förkristna religiositet som något i större harmonisk samklang med naturen är överhuvudtaget en romantiserad chimär. En sådan religiositet har aldrig existerat. Och de heliga lundar som kristna missionärer kom att hugga ner, enligt White och hans efterföljare, torde inte ha varit skog i största allmänhet, utan religiösa kultplatser på vilka det finns skäl att anta att det också förekom människooffer.
Det är i sammanhanget också värt att peka på litteraturvetaren och filosofen Martin Hägglunds sekulära kritik av vurmen för återförtrollning, som för honom bara är ett alibi för en konservativ politisk teologi. I boken Vårt enda liv: sekulär tro och andlig frihet (Volante 2020) påminner Hägglund om att den förtrollade världen också implicerade en statisk samhällelig hierarki med mycket litet handlingsutrymme och frihet för den enskilda människan – frihet att själv leva sitt enda liv. Jag är inte säker på om Hägglunds egen position och historieskrivning är helt koherent men han sätter åtminstone fingret på viktiga frågor: Hur kan vi tänka naturen som förtrollad utan att därmed återinföra en sakraliserad social ordning, där var och en har sin naturliga plats? Vilken är relationen mellan avförtrollning och olika typer av mänsklig frihet och ofrihet?
Nu vet jag förstås att mycket av vår tids nya naturnära religiösa rörelser inte alls söker återuppliva den antika världens offerkultur, inte heller dess sakrala och hierarkiska samhällssystem. Många utövare tolkar det de gör inom ramen för en modern ”vetenskaplig världsbild”, i termer av psykologiska effekter, som ett sätt att komma i kontakt med naturen; det är terapi, rollspel, lek. Men man kan ändå undra hur oskyldig leken är. Som Lars Johansson skrev om i nod-artikeln ”Andlighet på gott och ont” (nr 2/2024), finns det åtskilliga som i den förtrollade värld som först lockar med en större existentiell och andlig tillfredsställelse senare finner sig indragna i ett kompakt mörker som kan vara svårt att komma ur.
Vänder man blicken mot andra delar av världen framträder förtrollningens baksida tydligare. I delar av Afrika, till exempel, är häxkonst fortfarande ett stort problem som inte bara låser många människor i fruktan för onda krafter, utan som leder till anklagelser mot oskyldiga människor – ofta barn – som sedan behandlas därefter, något som tidskriften Christianity Today löpande rapporterat om de senaste åren. Här har kyrkorna uppenbarligen fortfarande ett stort ansvar att verka för avförtrollning. Detsamma kunde sägas om behandlingen av personer med albinism, vars utsatthet enligt FN snarast tycks öka eftersom deras kroppsdelar används för rituella syften; till och med deras gravar måste ibland kläs i betong för att undvika plundring. Ytterligare ett välkänt exempel är den globala handeln med vissa utrotningshotade djur, vars delar säljs dyrt i Asien, där till exempel noshörningshorn och lejondelar ofta anses ha en verklig potent kraft. Här är det nödvändigt att tala om den alltjämt förtrollade världens mörkare aspekter.
Vilken typ av återförtrollning
är värd att sträva efter?
Min poäng är enkel: Det går inte att tala om återförtrollning på ett naivt sätt, som om allt bara handlade om ett sökande efter livsmening och en Disney-liknande kontakt med naturens inneboende krafter. Men, för att upprepa, därmed inte sagt att alla former av återförtrollning är av ondo. Återförtrollningen visar fram ett dubbelt ansikte. Det handlar alltid om att ställa de kritiska frågorna: Vad menar vi egentligen med återförtrollning? Vilken typ av återförtrollning är värd att sträva efter?
Inte heller är all avförtrollning av ondo. I den antika världen ägde en sorts avförtrollning rum i kölvattnet av den kristna revolutionen, som anmärkningsvärt nog fortfarande är aktuell. Hur kan det komma sig? På grund av ”den frihet den erbjöd från ödestro, kosmisk förtvivlan, och fruktan för ockulta krafter” och ”den oerhörda värdighet den förmedlade till människan” (David Bentley Hart).
Jag nämnde inledningsvis den dubbla betydelsen av begreppet ”återförtrollning” ända sedan Weber populariserade begreppet i början av 1900-talet. Kan det vara så att den kristna trons effekter har varit både avförtrollande och återförtrollande i den västerländska kulturen? Avförtrollande i den betydelse som Athanasios skriver om, där det ytterst handlar om befrielse från fruktan för de elementära krafter som verkar i världen; återförtrollande genom att den av Gud skapade världen framträder som i sig själv god, meningsfull, ett gemensamt hem för oss människor, en teaterscen för Guds härlighet.
Noter
1. Athanasios, De Incarnatione.
