Djävulen genom tiderna

Någon gång mellan 1000-600 f Kr formulerade den persiske religionsstiftaren Zarathustra ett nytt sätt att förklara gott och ont, där det onda kommer från en princip som är det gudomligas motsats. Dessa två principer av gott och ont står i ett absolut motsatsförhållande till varandra, vilket leder till en evig kamp mellan ljus och mörker. Människans uppgift blir att ta ställning i kampen. Genom att betona Guds absoluta godhet offrar Zarathustra något av hans allmakt. Detta synsätt fick stor betydelse för den judisk-kristna världsbilden.

URSPRUNGET TILL FÖRESTÄLLNINGEN OM EN PERSONIFIERAD ond makt finns i Gamla testamentet (GT). Där ges inga uttömmande svar om ondskans ursprung och karaktär och tanken på en personlig makt som står emot Gud växer gradvis fram. I Jobs bok figurerar Anklagaren, men knappast som en demonisk gestalt och inte heller som Guds motståndare fullt ut; i Jobs bok är han medlem av den himmelska rådsförsamlingen och verkar kunna agera med Guds medgivande.

Även om judendomen – framför allt inom de apokalyptiska strömningarna från århundradena kring vår tideräknings början – har påverkats av persiska föreställningar, så slog aldrig tanken rot att tillvaron är uppdelad i en dualistisk kamp mellan två lika starka makter. Den onda makten beskrivs ofta med det hebreiska ordet ”satan”, och som något skapat och Gud underlägset, där dualismen snarare är etisk än metafysisk. Men i den apokalyptiska litteraturen började det onda personifieras tydligare än i GT. ”Satan” började användas som ett egennamn på en självständig gestalt, och från att i GT ha varit männi­skornas motståndare blir Satan nu också Guds motståndare. I de apokalyptiska skrifterna förmedlas också bilden av Satan som en fallen ängel, en andevarelse som personifierar ondskan, och som är orsak till det judiska folkets lidande. Liknande mönster framträder i de så kallade Qumran-texterna.[2]

SATAN NÄMNS SÄLLAN VID NAMN i Nya testamentet (NT) men är ändå närvarande i många texter, där man kan se spår av den judiska apokalyptikens tankemönster. Tre av evangelierna beskriver hur Jesus frestas av satan i öknen, och i Matteus version möter vi för första gången ordet ”djävulen”, det vill säga det grekiska ordet diabolos som är en översättning av hebreiskans ”satan”. Bokstavligt betyder det grekiska ordet diabolos ”den som åtskiljer”, men översätts i olika sammanhang också som ”den som förtalar”, ”den som anklagar falskt”, ”fiende” eller ”förstörare. Evangelierna använder omväxlande namnen djävulen och satan, i några fall också Beelsebul och frestaren.

Jesu aktiva verksamhet beskrivs som en kamp mot ondskans makter som också lärjungarna dras in i. Evangelierna visar hur Jesus räknade med att det finns en personlig ond makt som kan hota både honom själv och hans lärjungar, och som till sin hjälp har demoner som gör livet outhärdligt för människorna. När Jesus driver ut onda andar ur plågade människor är det ett tecken på att Guds rike bryter in och utmanar den rådande tidsåldern som behärskas av den onde.

» Djävulen är inte given i
religionernas värld «

Även i de brev som tillskrivs centrala personer i den tidiga kristna rörelsen är ondskan närvarande i texterna, även om namnen ”Djävulen” eller ”Satan” inte används särskilt ofta. Mycket av det som färgat västerlandets bild av Guds motståndare återfinns i Uppenbarelseboken, där man möter begrepp som ”den stora draken”, ”ormen från urtiden” och ”han som förför hela världen”. Där finns även beskrivningen av hur ett odjur – med talet ”666” – stiger upp ur havet och väcker beundran och tillbedjan över hela världen.

Trots att djävulen är en viktig figur för de första kristna ger de nytestamentliga breven inga ledtrådar till mysteriet om ondskans eller satans ursprung. NT benämner heller aldrig satan som enda förklaringen till ondskan – det onda kan också komma från människans syndfulla natur och gudsfrånvända vilja.

KRISTENDOMENS DJÄVUL VÄXER LÅNGSAMT FRAM där tankar som många idag tar för givna är resultatet av en lång process. Ett typiskt drag hos kyrkofäderna var att de på olika sätt betraktade djävulen som en fallen ängel. Kyrkofadern Origenes (ca 185-254) levererade några av de mest originella tankarna: Satan var den främste av änglarna, men nöjde sig inte med det utan ville vara Gud. Avund och högmod drev honom till uppror, varefter han fördrevs från himlen. Origenes är först med att kalla djävulen för Lucifer, med hänvisning till Jesajas uttryck ”lysande stjärna” (14:12 ff). Hans djärva tolkningar kom att få stor betydelse för utvecklingen av satansbilden, men också för kristenhetens tolkning av ondskans uppkomst.

Kyrkofader Augustinus (354-430) försök att lösa det ondas problem – där Origenes tanke om djävulens fall innan världens skapelse var en viktig komponent – har fått avgörande betydelse i kyrkans historia. Gud framställs av Augustinus som den absolute som i sin godhet gett upphov till allt som existerar. Och eftersom det Gud har skapat är enbart gott kan det onda inte vara någon självständigt verkande princip: ondskan saknar substans och har därför ingen verklig existens. Ondska är helt enkelt avsaknad av godhet liksom mörker är avsaknad av ljus, enligt Augustinus.

HOS DE MEDELTIDA TEOLOGERNA finner man relativt få nyskapande tankar avseende djävulen. Anselm av Canterbury (1033-1109) och andra anslöt sig i regel till Augustinus nyplatonskt inspirerade uppfattning av det onda som intighet eller total avsaknad av det goda. Liksom i fornkyrkan uppfattades djävulen i regel som den fallne ängeln Lucifer, som i sitt fall dragit med sig en mängd andra änglar, som nu antagit karaktär av demoner.

Allmänt ansågs att de som sökte ett heligt liv i kloster kunde räkna med att bli hårdare angripna av den onde, och den litteratur som munkar och nunnor skapade innehåller ofta starka fantasier om demoner. Men all medeltida klosterfromhet var inte fixerad vid djävul och demoner. Ett exempel är den mycket spridda boken Om Kristi efterföljelse av Thomas a Kempis (ca 1380-1471) som helt saknar resonemang om mörkrets furste eller hans hantlangare. Och till skillnad från schablonbilderna av den mörka medeltiden hade djävulen ingen framträdande roll i den medeltida teologin.

Storverket Den gudomliga komedin av Dante Alighieri (1265-1321) brukar betraktas som den mest fulländade beskrivningen av den medeltida världsbilden. Där tycks djävulens roll vara medvetet begränsad, precis som hos flertalet av de skolastiska teologerna. Dante beskriver en hierarkisk värld där den onde är helt frånvarande i skildringen av helvetets olika kretsar, fram till den allra sista sången i Inferno. Där, i den allra lägsta delen av den medeltida världsbilden återfinns djävulen, inte i eld utan fastfrusen i is upp till bröstet. Den sortens reduktion av djävulens betydelse pekar fram mot renässansen och den nya tiden.

Men samtidigt som Europa drabbades av en rad svåra katastrofer (klimatförändringar, digerdöd, krig och våldsamma bondeuppror) ökade intresset för den onde. Den nyligt avlidne historikern Jeffrey Burton Russel (1934-2023) – som genom sina fem volymer om olika aspekter av ”djävulens historia” nog kan betecknas som den största auktoriteten inom området – menar att den ökade inflyttningen till städerna under högmedeltiden också påverkade synen på djävulen. I städerna hamnade människor i förhållandevis anonyma miljöer som skapade ett ökat behov av mer personlig religiositet, där både Gud och djävulen förmänskligades, och där inte minst den senare uppfattades som påtagligt närvarande i vardagen. Thomas av Aquino (ca 1225-1274), högmedeltidens främste teolog, utmanade också den tidigare inställningen att djävulen saknade verklig makt, och kyrkan började lära ut att djävulen och demonerna faktiskt kunde vålla verklig skada. Från slutet av 1300-talet ökade rädslan för magi, häxor och kätterier, med bland annat häxprocesser som följd – dock oftast initierade av sekulära domstolar, snarare än av kyrkan.

HOS LUTHER OCH DE ANDRA REFORMATORERNA levde den medeltida djävulstron vidare, och i vissa fall förstärktes den. Enligt Jeffrey Burton Russel har ingen enskild teolog, sedan ökenfäderna på 300-talet, gett djävulen så mycket uppmärksamhet som Luther. Hans universum var befolkat av hierarkier av personliga osynliga andemakter, där djävulen var en levande realitet som han vid flera tillfällen gick i direkt konfrontation med.

Medeltidens föreställningar om den personifierade ondskan levde också kvar i den romersk-katolska kyrkan. Men parallellt med 1500-talets ökande betoning på individen börjar det onda att psykologiseras i litteraturen, där det kan sägas ske en demonisering av människan. Ondskan förläggs alltmer inom människan, samtidigt som föreställningar om onda personliga makters angrepp utifrån gradvis avskrivs. Ett tydligt exempel är William Shakespeares dramatik (1564-1616), där både häxor och andar finns med som rollfigurer, men aldrig någon djävul.

» Om du stirrar in i avgrunden länge nog
kommer avgrunden att stirra tillbaka på dig. «

Shakespeare illustrerar en radikal förändring i synen på det onda som blir allt tydligare från slutet av 1500-talet. Kampen mellan det goda och onda internaliseras och lokaliseras allt mer till människans inre, i en perspektivförskjutning som pågår under en lång tid. Christopher Marlowes (1564-1593) Faust-drama är ett av de tydligaste exemplen. I John Bunyans senare klassiker Kristens resa (1678) är visserligen inte djävulen avskriven, men det är där den inre frestelsen som är huvudproblemet, inte angrepp från en yttre ond makt.

Även synen på djävulen och djävulens makt förändras gradvis. I klassikern Det förlorade paradiset av John Milton (1608-1674) beskrivs Satan som en stolt och oberoende hjälte, utan några tecken på att vara ond. Man kan säga att om Shakespeare förde in det djävulska i människan, förde Milton in det mänskliga i Satan. Samtidigt dyker de första belagda fallen av satanism upp i Europa, nämligen bland personer som tillhörde det franska hovet under Ludvig XIVs regering. Detta var början på ett mönster, där satanism tenderade att bli ett slags nöje för människor i över- och välbeställd medelklass. De så kallade Hellfire Clubs i 1700-talets England är det mest kända exemplet, där man sysslade med hedonistiska och gränsöverskridande utsvävningar inramade av satanistiska svarta mässor.

Detta kan förstås tolkas som tecken på en begynnande sekularisering bland samhällets ledande skikt, där den växande kunskapen om naturlagarnas förklarande kraft gav både Gud och Satan allt mindre svängrum. Under 1700-talets Upplysning kom religion och tro på osynliga makter alltmer att betraktas som ren vidskepelse bland bildade människor. När vi kommer fram till andra hälften av 1700-talet börjar konstnärer och illustratörer till och med att skämta om Satan, häxor och annat man tidigare förbundit med en fruktad demoni.

Samtidigt påverkades många av det kristna budskapet via pietistiska eller herrnhutiska strömningar. I dessa fanns en betoning på vikten av en personlig och innerlig gudstro, som kopplades samman med övertygelsen om att inte bara Gud utan också djävulen är en levande verklighet. Men även pietismen var mer uppmärksam på själva synden än på mörkrets furste – det var viktigare att få kontroll över frestelserna än att fixera sin uppmärksamhet vid Frestaren.

SATANS FÖRSVINNANDE UNDER 1700-TALET varade inte så länge. Redan i början av 1800-talet blev han åter ett kärt ämne för en ny generation författare. Men denne litterära Satan var en existentiell symbol eller ett effektskapande stilgrepp som hade lite gemensamt med den gestalt som i generationer varit en skräckinjagande verklighet i människors vardag. Satan var nu mer en fråga om estetik än om metafysik, med mycket inspiration från Miltons Paradise Lost. Mest känd är Johan Wolfgang Goethes (1749-1832) tolkning av Faust-temat där den lärde läkaren Heinrich Faust säljer sin själ till djävulen (Mefistofeles) i utbyte mot svar på sina brännande frågor, i ett slags sinnebild för den människa som moderniteten skapade. Mefistofeles är en listig cyniker som gestaltar en subtil ondska som kan iklä sig många olika skepnader, men som till slut ändå visar sig vara maktlös, då Faust i finalen blir räddad av änglar.

Goethe verkade under en tid när romantiken, med sin subjektivitet och dragning åt det dunkla och okända, börjar göra sig gällande. Nu kunde författare framställa den onde som en kraftfull och positiv symbol, samtidigt som den kristne guden skildrades som ond. En av de tidiga romantikerna var den brittiske diktaren och konstnären William Blake (1757-1827), som kanske var den förste som i Satan såg en dynamisk framåtskridande kraft. Blake menade att motsatser är förutsättningen för allt framåtskridande, och djävulen är nödvändig för all utveckling eftersom han representerar kreativiteten, till skillnad från Jahve som representerar de krävande och förslavande krafterna i livet. Den engelske diktaren Lord Byron (1788-1824) gjorde uppror mot en sträng kristen uppfostran genom att på liknande sätt ta avstånd från traditionella uppfattningar om djävulen.

Charles Baudelaire (1821-1867) är den mest kände av flera franska författare som använde sig av Satan som ett litterärt stilgrepp. Baudelaire fascineras av skönheten i det rebelliska och fallna, där Satan – som utkastad av den maktfullkomlige kristne guden – är värd alla sympatier och är någon som de underpriviligierade kan identifiera sig med. Till de 1800-talsförfattare som lyfter fram Lucifer som stilgrepp kan vi också foga vår egen August Strindberg (1849-1912).[3]

UNDER SAMMA ÅRHUNDRADE SOM SATAN blev litterärt mode försvann de flesta kvarvarande förutsättningarna för en verklig tro på djävulen i västvärlden. I kölvattnet av upplysningen utvecklades uppfattningar om tillvaron som enbart styrd av inomvärldsliga faktorer. För tänkare som August Comte (1798-1857), Ludvig Feuerbach (1804-1872), Karl Marx (1818-1883), Charles Darwin (1809-1882) och Friedrich Nietzsche (1844-1900) fanns inga utrymmen för vare sig Gud eller djävulen.

I uppgörelsen med religionen och förskjutningen från yttre till inre förklaringar av det onda spelar också Sigmund Freud (1856-1939) en stor roll. I sin psykoanalys menade han att djävulen bara är en personifikation av undertryckta omedvetna drifter, i synnerhet de underkuvade sexuella drifter som ofta får människan att handla mot sin medvetna vilja. Ondskan har nu psykologiserats på en ny nivå. Tankeströmningar under 1800-talet hade i början av 1900-talet resulterat i ett alltmer sekulariserat kulturklimat. När Dagens Nyheter 1908 deklarerade att djävulen var avskaffad, så var man helt i takt med tidsandan.

VAD HÄNDE DÅ MED KYRKANS TRO på djävulen? De kristnas förhållande till sekulariseringen kan sammanfattas i två ord: motstånd och underkastelse. De som höll fast vid en gudstro tenderade att modifiera den efter tidsandan: Gud blev mindre utmanande, mera tröstande, samtidigt som den Onde och de mörka makterna blev mindre skrämmande. Det speglas bland annat i de svenska psalmböckerna, där djävulen och helvetet successivt försvinner. I 1800-talets liberala teologi fanns inget utrymme för tro på djävulen, demoner och helvete. Kvar blev ett i stort sett etiskt budskap utan övernaturliga inslag.

Samtidigt uppstod under senare hälften av 1800-talet en rad folkliga väckelser i Sverige som ifrågasatte mycket av den uttunnade kristendomens budskap. Där kombinerades betoningen på personlig omvändelse och en ny livsföring med en medvetenhet om onda makters förledande förmåga. Hundra år senare, i samband med den så kallade karismatiska väckelsen som fick stort genomslag i Sverige under 1970-talet, fick betoningen på onda makter ett ökande utrymme, bland annat via inflytande av engelska och amerikanska förkunnare som undervisade om ”andlig krigföring” och exorcism. I den ”trosrörelse” som slog igenom i Sverige under 1980-talet fanns en stark betoning på djävulens makt. Såväl den katolska som ortodoxa kyrkan står kvar vid traditionella uppfattningar om djävulen och praktiserar även exorcism. I de lutherska kyrkorna är man mera reserverade till det senare, bland annat beroende på Martin Luthers tveksamhet i frågan.

ONDSKAN FORTSATTE ATT OROA och omtolkas utanför kyrkans väggar under 1900-talet. Som en nödvändig balanserande kraft i en högre helhet (i olika ockulta rörelser och hos psykologen CG Jung), eller som en illusion skapad av falsk varseblivning (inom New Age). Under senare delen av seklet blev djävulen ett populärkulturellt fenomen inom film, litteratur och musik som Black Metal, en symbol för uppror mot etablerade auktoriteter som odlades inom olika ungdomliga subkulturer.

Ondskan fortsätter att fascinera och förbrylla. I boken Bortom gott och ont ger Friedrich Nietzsche ett varnande råd: ”Om du stirrar in i avgrunden länge nog, så kommer avgrunden att stirra tillbaka på dig.”

Noter

1. Håkan Arlebrand/Kerstin Wallin. Den onde – från forna tiders djävulstro till modern satanism. (Libris, 2001)
2. Handskrifter funna i grottor vid Döda havet som kopplas till esséerna, ett judiskt religiöst samfund samtida med Jesus.
3. Främst i versupplagan av Mäster Olof. Efterspel (Fragment)