Johanna Larssons hyllade debut Bokstavstro tar avstamp i en verklig tragedi, men blir något mycket större: en poetisk undersökning av tro, meningssökande och försöken att nå varandra över språkets gränser.
DET ÄR ETT ENORMT MEDIALT BRUS som omger oss – film, musik, dokumentärserier, böcker och inte minst nyhetsflödet i olika medier. Mycket håller hög kvalitet och är både relevant och viktigt. Ändå passerar det mesta snabbt förbi och är glömt inom ett dygn, eller mindre.
Men ibland tränger något igenom med en sådan styrka att det blir kvar länge – och det beror sällan på hög volym eller skicklig förpackning. Psykologen och poeten Johanna Larssons debutsamling Bokstavstro är ett exempel på detta. Det var inte bara jag som blev överväldigad när den kom ut hösten 2024. Kritikerna lyfte den till nivåer som få författare får uppleva – än mindre debuterande poeter: ”En fantastisk prestation”; ”Årets bästa bok”; ”Otroligt smart och associationsrik”; ”Förunderligt bra”; ”Utan tvivel den bästa diktsamling jag läst i år”.
