År 1526 kom Nya testamentet på svenska – ett politiskt projekt, ett teologiskt ställningstagande och början på en ny epok i svensk språkhistoria. Martin Berntson berättar hur det gick till.
I ÅR ÄR DET FEM HUNDRA ÅR SEDAN Nya testamentet i sin helhet blev översatt till det svenska språket (NT 1526). Översättningen var inget mindre än en språkhistorisk revolution. Samtidigt var översättningar eller parafraser av Bibelns texter till folkspråket i sig inget nytt. Även om den latinska översättningen Vulgata, som hade utförts av Hieronymus (347–420), hade förblivit normerande för bibelläsningarna i mässan, kunde prästerna under mässan genomföra parafraserande översättningar av enskilda evangelie- och bibelläsningar. I den bevarade litteraturskatten från svensk medeltid ingår också den så kallade Pentateukparafrasen, som var just en sådan parafraserad översättning av Moseböckerna. Det viktiga var inte att göra ordagranna översättningar av bibeltexten utan snarare att framställa texten på ett begripligt sätt som låg i linje med kyrkans lära. Men redan på 1170-talet genomfördes det inom den valdensiska rörelsen översättningar av åtminstone delar av Bibeln till folkspråket och Bibeln översattes i sin helhet av John Wycliffe (1324–1384) och hans anhängare under 1380-talet. Ingen av dessa texter accepterades emellertid formellt av den katolska kyrkan.
