Alla mänskliga kulturer formulerar gudsbilder och andliga erfarenheter. Är det evolutionära artefakter eller ett uttryck för en andlig dimension av verkligheten? Och hur förhåller det sig till kristendomens anspråk att Gud ger sig unikt till känna i Jesus Kristus?
UNDER FLERA ÅR GAV JAG en kurs om afrikansk teologi vid Göteborgs universitet. Vi ville skaffa oss en vidare blick över det teologiska landskapet och bryta upp den starka betoning på västerländska tanketraditioner som så ofta karaktäriserar teologisk utbildning, vilket ju är rätt märkligt givet var det stora flertalet av världens kristna faktiskt befinner sig. Studentgruppen var inte stor men mycket intresserad. En av de saker som var mest fascinerande att lära sig om – läraren lär sig minst lika mycket som studenterna! – kom från Adrian Hastings 700-sidiga översiktsverk The Church in Africa 1450–1950 (Oxford 1994). Hastings visar hur de allra flesta språkgrupper i Afrika hade ett namn för den högste guden, ofta uppfattad som skaparen, redan innan några kristna missionärer dök upp, namn som återspeglar deras egna insikter: Olorin, Lesa, Nzambi, Mulungu, Katonda, Imana, Modimo.