Världen kanske snart går under, men det märks inte. Elisabeth Nordqvist tar hjälp av tänkaren Etty Hillesum för att undersöka hur man kan hantera den kris som ännu inte är här.
Trots vår tids ständiga tal om kriser, finner jag mig alltid stå på behörigt avstånd från dem. Inget har ännu drabbat mig. Det pågår någonstans långt borta, eller i en avlägsen framtid. Krig, diktaturer och klimatkatastrofer.
Här är allt som vanligt.
Jag gifte mig i somras.
Vi pratar om att skaffa barn.
Folk jobbar och inreder sina hem och drömmer om nästa solsemester. Det är demokrati och fred i vårt land. De flesta kan fortfarande obekymrat plocka ned avokado i handlingskorgen. Är det så här en kris känns? Nej. Det är svårt att tro att något någonsin kommer bli annorlunda. Det är lätt att fortsätta som vanligt, medan osynliga hot stryker omkring i hörnen.
Ett förrädiskt lugn. I början av året kom Att låta världen få veta: handbok i klimatjornalistik, skriven av journalisterna Lisa Röstlund och Alexandra Urisman Otto. Boken handlar om hur den tredje statsmakten brustit i sitt uppdrag att informera medborgarna om klimatkrisen. Krisen som borde vara på allas läppar, det som hotar allt, har förblivit ett perifert särintresse. Något man kan välja att bry sig om eller att strunta i.
Att låta världen få veta är skriven för journalister som ska rapportera om klimatet, men boken är läsvärd för alla eftersom den sammanställer grundläggande fakta om klimatkrisen. Det är omskakande läsning. När allt står samlat. Jag vet ju hur det står till, men man förtränger, man glömmer bort, man vill inte veta. Till exempel att Climate Change Tracker beräknar att om vi långsiktigt ska hålla oss under 1,5 graders uppvärmning måste vi helt sluta släppa ut koldioxid 2027.[1] Det vill säga om drygt ett år. Nästan nu.
Vi har flyttat till en större lägenhet.
Femte våningen i höjd med trädkronorna.
Fått diskmaskin, tvättmaskin och hiss,
köpt nya möbler.
Att verkligen tro på och ta in kriserna, ger upplevelsen av att befinna sig i två parallella verkligheter. Det jag vet om klimatet och framtiden går inte alls i linje med hur jag och de flesta andra i Sverige lever. Som om vi som folk kan och kommer fortsätta leva på samma sätt i århundraden. Årtusenden. För evigt. Om jag verkligen tar in kriserna börjar allt svaja. Med en glasklar röntgenblick ser jag PFASen och microplasten i människornas kroppar. Jag andas in avgaserna. Luften tjock av koldioxid och metan.
Tar jag in vetenskapen måste jag också konstatera att det under min livstid kommer ske omvälvande händelser som kastar om världsordningen och livet på jorden, så som vi känner det. Ofta verkar samtidsmänniskan tro att valet står mellan att fortsätta leva som vanligt eller att förändra vardagen till ett mindre bekvämt sätt att leva för klimatets skull. Det är inte sant. Att fortsätta leva som vanligt är det som leder rakt in i krisen. Men det är svårt att förstå, i stiltjen, i väntan på krisen, Det är fortfarande något abstrakt, fortfarande så lätt att vända bort blicken ifrån.
Jag träffar mina vänner.
Vi pratar om framtiden.
Var vi ska bo, vad vi vill göra.
Det har alltid funnits kriser. I alla tider har man trott att världen ska gå under. Det är ett argument som kan användas för att avfärda klimatkrisen. Men det går också att resonera att världen gjort det, gått under oräkneliga gånger. Inte allomfattande, totalt. Men för människor, populationer, civilisationer har den förmörkats till ett ofantligt lidande, förvridits till oigenkännlighet, blivit en plats plundrad på kärlek och liv.
Det är en obeskrivlig tragedi. Men för den som befinner sig mitt i undergången, finns det inget annat alternativ än att hitta ett sätt att förhålla sig till det. Den nederländska judinnan Etty Hillesum som förde dagbok under krigsåren 1941-1943 har insiktsfulla tankar om det mänskliga lidandet:
”Ena gången är det Hitler (…), en annan gång krig eller pest eller jordbävningar eller hungersnöd. I sista hand rör det sig om hur man fördrev lidandet som dock är en väsentlig beståndsdel av livet, hur man bär det och uthärdar det och finner sig till rätta med det, och att man tvärsigenom alltsammans kan bevara en bit av sin själ obesudlad.”[2]
I dagboken kan vi följa hur krisen kommer allt närmre. Tills hon är mitt i den. Det är märkligt att läsa Etty Hillesum, för trots att så mycket hänt i världen sedan hon levde känns hon så nära. Den vuxna men ännu unga människans vilsenhet känns igen genom årtiondena. Etty famlar liksom jag efter sin plats i världen. I början av läsningen känner jag det som att jag går hand i hand med henne, min väninna, som jag faktiskt stundom tycker är något enerverande och omogen, intrasslad i kärleksbekymmer med mycket äldre män. Men hon har föresatt sig att komma till rätta med sig själv, och på dagbokssidorna arbetar hon enträget med sina tillkortakommanden. Några månader in i det arbetet är det som att hon börjar lätta från marken. Jag håller hennes hand men vi är inte längre på samma nivå, genom hennes tankar får jag ta del av en klarsyn och ett ljus som jag är långt ifrån. Mitt i det ofattbara lidande hon upplever i koncentrationslägret Westerbork visar hennes texter på att hon klarar av att vara närvarande. Hon lyckas leva och vara sann mot sig själv och Gud under de mest vämjeliga omständigheter och fortsatte ända in i döden att tycka att livet var vackert och storslaget. Hon var en sådan människa man vill vara vid tidens slut, som Elisabeth Oldfield uttrycker det i boken Fully Alive.[3]
Jag vill så gärna ha ett barn.
Tänk, värmen vid bröstet.
Så liten.
Mötet med det stora lidandet tycktes göra Etty till den bästa versionen av sig själv. Även om det är omöjligt att veta vem hon varit utan det. Krisen ställer saker på sin spets. En kris, må det vara Hitler eller klimatkatastrof, innebär såväl yttre som inre hot. Å ena sidan det våld och kaos som hotar skada det egna livet och det man älskar. Å andra sidan hotet om att förlora sig själv:
”När vi, var på jorden det än må vara, räddar våra kroppar ur lägren och inget annat än dem, kommer det inte att räcka till. Det handlar ju trots allt inte om att man behåller detta liv, utan hur man behåller det.”[4]
För Etty var den inre friheten och ljuset det viktigaste att bevara, viktigare än livet självt.
Det är genom det dagliga skrivandet Etty upprättar kontakten med sitt inre. Något händer när ord sätts på papper, det är inte fullt ut samma sak som tankar, det blir något mer. Att skriva kräver att man åtminstone meningen ut är konsekvent i sin intention. Det är en övning i koncentration. Med dagboken som verktyg formar hon sig till den hon vill vara, mot sina ideal. Också bönen, samtalen med vännerna och läsning är viktiga komponenter i Ettys utveckling. Men i min läsning är det skrivandet som sticker ut. Det är där jag finner hoppet för min egen själ. I ansträngningen att se och formulera världen. I lusten att vara del av det skapade genom att själv skapa.
Jag hoppas mitt barn får sin pappas ögon.
Jag undrar hur det kommer se ut.
Vem det kommer att vara.
Det finns ett annat skapande. Det att vara med om att föra ett nytt människoliv in i världen. Etty snuddade vid den erfarenheten. Hon blev gravid men ville inte att barnet skulle födas. Hon kämpade för att bli av med fostret och såg det som att hon därigenom räddade det. ”Jag tänker låta dig förbli i din trygga oföddhet, du väsen i vardande, och du ska vara mig tacksam,” skriver Etty.[5] Det är inte svårt att förstå varför hon resonerade som hon gjorde.
”Hur kan man leva när världen (snart) står i brand?”
Vår tids svåra uppgift är att hitta ett sätt att förhålla sig till det abstrakta hotet. Hantera vakuumet innan krisen. Hur kan man leva när världen (snart) står i brand? Vad får man drömma om? En livshållning där man inte förnekar men inte heller kapitulerar inför hotet. Jag vill leva med Ettys insikt, att oavsett vad som händer runt omkring går det att värna ett inre rum av frihet.
Utanför fönstret tappar träden sina blad.
Inuti min mage rör sig,
ett fiktivt barn.
Noter
1. L. Röstlund, A, Urisman Otto. Att låta världen få veta. (Mondial, 2025), s. 31.
2. E. Hillesum. Dagböcker och brev i urval. (Bokförlaget Faethon, 2024), s.185.
3. E. Oldfield. Fully Alive. (Hodder & Stoughton, 2024), s. 4.
4. Hillesum. Dagböcker och brev i urval, s. 275.
5. Hillesum. Dagböcker och brev i urval, s. 110.
