I en tid när kyrkan lockar fler krävs uppmärksamhet på hur lätt kyrkan kan gå fel. Patrik Hagman skriver om hur kyrkan minns – och glömmer bort – sina misstag, och om kontrollbehov som religionens cancer.
”PÅ DEN KLIPPAN SKA JAG BYGGA MIN KYRKA och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den.” Petrus har bekänt att Jesus är Messias och Jesus lovar att den kyrka som bygger på den bekännelsen ska bestå.
Vad betyder detta? Jesusordet i Matteus sextonde kapitel är långtifrån glasklart – jag ska återkomma till det – men det verkar implicera en slags garanti för att ytterst kan kyrkan inte tappa bort sig. I någon mening kommer den alltid att överleva.
Samtidigt är det klart att kyrkan ständigt går fel, i stort och smått. Kyrkan har predikat korståg och antisemitism, har ägnat sig åt att förvärva rikedom och makt, hoppar gång på gång på dumma trender både när det gäller estetik och ideologi (pastorer i läderbyxor är bara toppen av isberget). Går kyrkan alls att lita på?
Idag vänder sig många svenskar åter till kyrkan, efter att länge vänt den ryggen. Vi saknar forskning om vad som ligger bakom denna förändring, men mycket tyder på att det är just kyrkans djupa rötter och långa historia som lockar. När internet svämmar över av röster som säger hur du ska vara, göra, leva och se ut just idag är det något attraktivt i ett sammanhang som stått fast i 2 000 år.
INGEN SOM LEVT EN LÄNGRE TID i kyrkan köper helt den bilden – vi som lever idag har ofta minnen av en eller två rätt rejäla kurskorrigeringar i kyrkans liv, och den som har lite historisk kunskap kan räkna upp hur många som helst.
Rent historiskt är frågan alltså inte svår, och knappast heller teologiskt. Kyrkan går vilse både hit och dit, men på något sätt har den bestått och är inte på väg att försvinna någonstans. Teologiskt brukar man hantera detta genom någon slags distinktion mellan kärna och hölje, synligt och osynligt eller kort- och långsiktigt.
Men i praktiken? Hur kan vi veta när kyrkan är på väg att gå vilse? Hur skiljer vi det från när kyrkan bara är lite obekväm? Finns det tecken vi kan lita på och använda i denna urskiljning? När vet kyrkan bättre än jag och när vet jag bättre än kyrkan?
”Kärleken är kyrkans karta”
NÄR JAG VÄXTE UPP i den österbottniska frikyrkan under 90-talet var det tydligt att man levde i kölvattnen av en sådan kurskorrigering. Mina föräldrar och andra i deras generation hade starka minnen av en väldigt strikt frikyrka, där gränsen mot ”världen” ständigt bevakades i förkunnelse och församlingstukt. Den hade lett till att många lämnat rörelserna, och att ännu fler bar på sår från sin uppväxt. Man försökte hitta ett sätt att vara församling som undvek dessa överdrifter utan att tappa vare sig sälta eller energi. Ingen lätt balansgång.
Det här var eran i nordisk frikyrklighet som präglades av andan i ”Du vet väl om att du är värdefull”. Jag kan inte påminna mig någon undervisning som handlade om tydliga gränser mot världen. Ingen undervisning om faran i sex före äktenskapet, inga dompredikningar över rockmusik. Ingen pratade om abortfrågan. Samtidigt fanns allt detta kvar i väggarna och på något sätt plockade jag ändå upp dessa värderingar. Men vare sig jag rörde mig i mer karismatiska sammanhang eller i min betydligt stillsammare hemförsamling så var fokus mycket sällan på moralfrågor.
Sedan hände något. Från USA kom kampanjen ”True Love Waits” och plötsligt började allt handla om just denna typ av gränsdragningar igen. Det här är kanske det första exemplet vi har av hur internet blev en faktor som formade kulturen hos oss. Jag hade då redan börjat lämna frikyrkan bakom mig av helt andra orsaker, men såg hur de som var lite yngre än jag allt mer började utsättas för skuldbeläggande och manipulativ undervisning kring ”renhet”, och tvingades till allt större distans från det omkringliggande samhället.
DEN HÄR UTVECKLINGEN såg med säkerhet väldigt olika ut på olika håll, men jag vill använda den som ett exempel på när kyrkan går vilse. För mig – och jag är öppen för att man kan se annorlunda på detta – är det tydligt att av någon orsak glömde frikyrkligheten bort erfarenheterna från den stränga 60-talsperioden och upprepade ungefär samma misstag, med i stort sett samma resultat som följd. Vad hände?
Att reda ut detta i detalj är en större uppgift än jag kan ta mig an här. Men jag ser två avgörande faktorer. Det ena är som nämnts internet, eller med andra ord en omvälvande förändring i den kultur man befinner sig i. Här handlade det om att influenser från USA nu kom in ofiltrerade i ungdomsarbetet, utan att den granskades av äldre och mer erfarna människor. Och det är ett återkommande mönster vi kan se i hela kyrkans historia: i tider av stor samhällelig omvälvning är det svårt för kyrkan att navigera rätt. Det är inte svårt att förstå. I de situationerna framstår det som att allt handlar om ifall man ska bejaka eller motverka den förändring som pågår. I modern tid har detta nästan blivit ett konstant tillstånd i kyrkans liv och så har motsättningen mellan konservativt och progressivt blivit den viktigaste skiljelinjen i och mellan kyrkor.
Men jag vill hävda att här finns en annan faktor som kanske är viktigare och mera svårgripbar. Den vändning jag beskrev – från strikt gränsdragning, till en mera ”öppen” period, tillbaka till en striktare linje – handlar om kontroll. Man gick från strikt kontrollerade församlingar, till att försöka undvika att styra hur folk tänkte och betedde sig, till att åter använda mer auktoritära metoder.
MEN KONTROLL HANDLAR INTE bara om hur vi leder församlingar och uppfostrar tonåringar. Det handlar om själva meningen med religion.
När Jesus säger sina ord om att dödsriket portar inte ska få makt över kyrkan, så använder han ett uttryck från Gamla testamentet. Dödsrikets portar är i Jesaja och Job helt enkelt en omskrivning för döden. Men Jesus ord har oftast tolkats vidare: som att kyrkan är skyddad mot ondskans makter mera generellt. Den tolkningen rimmar väl med en syn på religion som ett sätt att få kontroll. För hur yttrar sig ondskans makter om inte i form av kaos, osäkerhet och smärta? Det är lockande att tänka sig kyrkan som det som skyddar oss mot allt sådant.
Men mycket lite tyder på att det är sant. Jesus är tydlig med att den som följer honom på inget sätt kan förvänta sig att slippa konflikter, förföljelse eller stora uppoffringar. Tron innebär inget frikort från livets tvetydigheter och etiska gråzoner.
Vår längtan efter trygghet är dock stark och med några små modifikationer kan religionen lätt sättas i kontrollbehovets tjänst. Så blir tron ett sätt att förklara sådant som inte kan förklaras, styra sådant som inte kan styras och framför allt ett sätt att få människor att lyda, underkasta sig och rätta sig i ledet. Och det leder nästan utan undantag till katastrof.
Strävan efter kontroll är religionens cancer.
JAG ANVÄNDER INTE BILDEN LÄTTVINDIGT. Cancer är namnet på sjukdomar där livet vänds mot livet självt. Samma sak händer när religionen används för att skapa kontroll. Berättelser, ritualer och gemenskap som är till för att stötta livet, öppna upp och hjälpa oss se att världen är så förunderligt skapad, används då för att förminska, stänga in och tysta. Det är mekanismen som ligger bakom maktmissbruk bland kristna ledare, sekterism, fanatism och mycket annat dumt. Det kan också ta sig uttryck i en kyrka där ordning och korrekthet går före Ande och liv. All sådan ordningskristendom är i grunden en form av otro: i stället för att förlita sig på evangeliets förvandlande kraft gör man bruk av vanlig mänsklig maktutövning.
I Lukasevangeliet blir detta tydligt i den konflikt Jesus har med fariséerna. Fariséerna framställs av Lukas varken som religiösa fanatiker, som lagiska eller som maktgalna. Det som Jesus dock håller mot dem är just detta: att de använder Lagen för att rättfärdiga att vissa personer marginaliseras, att sjuka inte får hjälp eller att status sätts före kärlek. Jesus verkar hävda att det är just vår strävan efter kontroll och trygghet som står mellan oss och Guds rike. Det är de mekanismer och strukturer som vi skapar för att göra världen förutsägbar som också gör den orättvis och ytterst bortvänd från Gud.
Det innebär förstås inte att kaos ska råda. Det finns även goda ordningar, men nu är inte frågan hur vi bäst organiserar samhället utan hur vi ska navigera i våra egna liv. Om vi söker efter ett säkert tecken på att ett kristet sammanhang – eller min egen trostolkning – håller på att gå fel är det när strävan efter kontroll blir det överordnade syftet.
Det här väcker två frågor. Vad gör vi med den insikten och varför vill Gud ha det på det sättet?
VI BÖRJAR MED DEN ANDRA FRÅGAN. Om tro på Gud inte handlar om att tillskansa sig lite kontroll över sitt liv, vad är den då till för? Ja, raka motsatsen skulle man kunna säga. Vi tror för att kunna se att världen är ännu större och märkligare än vi trodde.
En vanlig ”funktion” som religion har för ordningskristna är att förklara varför världen på många sätt är orättvis. Så vi får förklaringar till att en person drabbas av sjukdom som handlar om att det måste finnas någon synd som är orsaken. En vän berättade att han fått höra att sommarens kraftiga oväder berodde på att flera länder överväger att erkänna Palestina som stat. Det är sätt att försöka få en komplicerad värld att hänga ihop på ett enkelt sätt. Religionen får bidra med samband där inga samband går att se.
Jag tror att Jesus vill lära oss den motsatta hållningen. Att ”söka Guds rike” handlar om att ständigt sträva efter att vara öppen för nya sätt som Guds skapelse kan överraska oss, nya sidor och nya tankar. Jesus Gudsrikesvision är en kraftfull protest mot alla försök att klämma in verkligheten i ett tankesystem, en ideologi eller ett system.
Kanske det är så vi ska förstå kyrkans tendens att gå vilse, som en nödvändig följd av hur allt liv fungerar. Det är bara cancern – om den inte stoppas – som växer linjärt och systematiskt. Allt annat liv existerar i ett intrikat samspel mellan tillväxt och förfall. Om inte djur och växter dör och förmultnar kan inte nytt liv uppstå. Så har Gud skapat världen – det vore märkligt om kyrkans liv fungerade på ett annat sätt. Även i kyrkan är det ganska lätt att se att nya livfulla uttryck ofta uppstår ur tidigare perioder av stagnation och till och med sönderfall. Kyrkan är beroende av en egen andlig ekologi där död och liv ständigt är sammanflätade.
Så vad gör vi med detta?
SVARET ÄR FÖRSTÅS ENKELT OCH SVÅRT på en gång. Vi försöker älska. Det kanske är just så vi ska förstå vad den kristna kärleken är: ett sätt att leva som inte bygger på kontroll genom maktutövning, hierarki och våld, utan i stället ett liv där andra fullt ut och alltid får vara människa i egen rätt.
Att leva ett liv utan att försöka kontrollera tillvaron handlar om att leva i kärleksfull uppmärksamhet, med tålamod och uthållighet. Kärlek handlar om att se andra människor som de verkligen är med både brister och stor värdighet, att undvika att reducera dem till siffror i systemet eller till spelpjäser som kan utnyttjas för min egen nyttas skull. Och kärleken är, som aposteln säger, tålmodig: De hänger sig inte åt den brådska som föds ur mitt behov av kontroll utan låter den andras behov ta den tid det tar. Alla som umgåtts med små barn eller personer med särskilda behov vet vad det innebär.
Kärleken ger inte heller upp. Den fortsätter verka även när det är svårt att se vad allt ska tjäna till. Här ser vi hur kontrollen är motsats till hoppet. Hoppet föds inte ur vår förmåga att styra saker dit vi vill, utan ur vår öppenhet för att det alltid kan uppstå nya möjligheter ur det okända som ligger framför oss.
Ska vi rätt förstå Jesus tal om Dödsrikets portar måste vi komma ihåg att murar och portar är defensiva åtgärder. Det är alltså inte kyrkan som ska skyddas från dödens makter, utan det är dödsriket som försöker värja sig för kyrkans och kärlekens utbredande i världen. Och det kommer alltså enligt Jesus aldrig att lyckas. Kärleken går inte att stoppa, döden kan inte stå emot den.
ETT SÅDANT LIV I KÄRLEK är det enda alternativet, inte bara till ordningskristendom, utan till alla försök att styra verkligheten med makt och kontroll. Det är i denna mening Guds rike inte är ”av denna världen”. Det är ett helt annat sätt att hantera verklighetens komplexitet: genom att i stället för att tvinga in verkligheten i de kategorier man skapar, med ödmjukhet försöka se skönheten i allt det spretiga.
Det är när vi som kristna och kyrkan som organisation glömmer bort detta som kyrkan går vilse. Det har hänt genom historien och kommer att hända igen. Så verkar kyrkans andliga ekologi fungera.
Kärleken är kyrkans karta. Det är därför Jesus vågar lova att kyrkan aldrig helt går förlorad – inte för att vi alltid vet vägen, utan för att kärleken gör det.
