”Ska jag ägna mig åt mina tjugo lappmarksungar för all framtid, med pekpinne, språklära och multiplikationstabell? Eller ska jag försöka få andra att se dem och förstå dem med hjälp av min kärlek, en ritpenna och en pensel?” Så skrev Berta Hansson i sin dagbok när hon var lärarinna i Fredrika. Vad var det hon såg?
Det handlar om ungar som vilar huvudet tungt i händerna och blickar tomögt ut i fjärran, om taniga förvuxna armar stödda mot hårda bänklock och om ansikten som självlysande lampor i dunklet. Allt i färger som är som viskningar.
Not
Verken är hämtade från boken Berta Hansson. Med kärlekens ögon (Carlstedt & Åkerlund, 2024).
Läs hela artikeln genom att bli medlem eller logga in.
