Skapelse, evolution och syndafall (del 2)
Detta är den andra av två artiklar där Christoffer Skogholt reflekterar över relationen mellan Bibelns skapelseberättelser i relation till naturvetenskapens landvinningar. Här är fokuset på hur vi kan tolka texten om syndafallet i en sådan evolutionär värld.
I DET FÖRRA NUMRET av NOD presenterade jag två tolkningsnycklar som jag menar är användbara när man reflekterar över det naturliga onda. Kärnan i resonemanget var att det naturliga onda bör förstås som skuggsidan av att det uppkommit goda ting som står i beroenderelationer till den vidare världen, en värld präglad av en grundläggande regelbundenhet, som är fruktbar men också kan skada de goda tingen i världen. Detta kan sammanfattas med att skapelsen har en dubbelsidig eller ”schizofren” potentialitet. Den tyske biologen Rupert Riedl (1925-2005) uttrycker något som ligger i linje med denna tankegång:
Först när livet blev flercelligt kom döden in i världen, först när nervsystemet utvecklades kom smärtan, och först med medvetandet föddes också ångesten.[1]
