KOMMER NI IHÅG JESUSREVOLUTIONEN (2023) – filmen om den från början ganska ostädade ”Jesusrörelsen”, som från slutet på 1960-talet spred sig från Kalifornien och ut över västvärlden. Parallellt spred sig den lite mer borgerligt präglade ”karismatiska väckelsen”, med tidigare rötter i andra sammanhang. Jag tänker på filmen när jag sitter med några böcker om hur de där två andliga vågrörelserna nådde Sverige. Ordet som kommer för mig är ”vilsegångna”. För mycket som började så bra och lovande blev inte som man kunde ha hoppats. En del blev riktigt dåligt.
Manuset till Jesusrevolutionen är skrivet av Greg Laurie, som var med från början och blev vän med den nyfrälste hippien Lonnie Frisbee. Frisbees möte med den frustrerade pastorn Chuck Smith, i ett avsomnat Calvary Chapel, blev början till något som skulle få avgörande betydelse för tiotusentals unga människor, när de återupptäckte den Jesus som trotsar alla färdiga formler och aldrig kan låsas fast innanför kyrkväggar. Men i den mycket amerikanskt präglade filmen är det Lauries föreståndarskap för en ny kyrka som blir triumfen, och förutsättningen att få gifta sig med den rike mannens dotter.
Idag leder Greg Laurie en framgångsrik megakyrka och är en av Donald Trumps uttalade supportrar, liksom många andra som berördes av Jesusrörelsen – inklusive Trumps förste vicepresident Mike Pence. Även Chuck Smiths eftermäle är nära kopplat till en ny samfundsrörelse, och varken han eller andra mer etablerade kristna klarade av att hantera Lonnie Frisbees brottning med sin homosexualitet.
I DEN KARISMATISKA VÄCKELSEN var det inte Jesus utan den helige Ande som var i fokus, där kristna i i olika samfund upptäckte helt nya dimensioner i sin tro, och att Anden inte är reserverad för pingstvänner. Men när trosrörelsen och Livets Ord började förandliga verkligheten och dessutom trodde sig kunna kontrollera Andens verk blev även detta vin surt, och så till den grad att skadorna från att ha druckit det för många ännu inte har läkt.
Jag var själv lite för ung när det begav sig och såg mer av de negativa än de positiva sidorna av de här rörelserna. Jag märker att för dem som har en mer genuin och alltigenom god förstahandserfarenhet är upplevelsen så stark att de ser bort från det mörka och vilsna. Så är det i journalisten Ivar Lundgrens ”Ny pingst” och ”Vägen jag fann”, liksom i Ylva Eggehorns roman ”Sången underifrån”.
Jag kan känna mig lite avundsjuk på det perspektivet. Men inser att det är viktigt. Därför att den vind som blåser vart den vill faktiskt fortsätter att blåsa – oförutsägbar och omöjlig att fånga. Och då kommer dofter som ingen vill missa. Vilket man riskerar att göra om man bara fokuserar på vilsenheten. Rebecka Fredrikssons nyutkomna roman om när Jesusrörelsen kom till Göteborg är en påminnelse om den vinden. Och trots alla vilsna vandringar kan jag inte annat än hålla med om den strof från en gammal väckelsesång som avslutar boken. Det är fint att få vara med. Eller med andra ord: ”O, hur saligt att få vandra”.
