Det här NOD-numret är det mest generationsövergripande hittills. Pekka Mellergård träffade några av de medverkande yngre skribenterna för att samtala om eventuella skillnader mellan ”generation Y” och så kallade ”baby boomers”.
DET HÄR NOD-NUMRET ÄR ANNORLUNDA än brukligt, eftersom det planerats i samarbete med Patrik Hagman och deltagare i den skribentskola i Svenska kyrkans regi som han sedan några år tillbaka leder. En skillnad är därför att många av bidragen kommer från yngre och relativt oprövade skribenter. Som redaktör har detta varit stimulerande, inte minst med tanke på att en klar majoritet av NOD:s prenumeranter – och flertalet av våra vanliga artikelförfattare – är minst ett par decennier äldre än dessa. Det har också erbjudit ett unikt tillfälle att adressera frågor om eventuella skillnader mellan generationer, särskilt mellan det som samhällsvetare kallar ”generation Y” respektive ”baby-boomers”. I ett samtal om detta – som finns att avlyssna i sin helhet på NOD:s hemsida – mötte undertecknad August Lindberg, Elisabeth Nordqvist och Johanna Svensson, som har bidragit med varsin mycket läsvärd text. Alla tre är födda runt 1995, det vill säga alldeles i slutet av den period som brukar definieras som ”generation Y” (se fotnot för närmare definitioner av generationsforskningens gruppindelning).
Vi börjar med att konstatera att detta med att klassificeras som tillhörande – eller förväntas representera – en åldersgrupp med vissa särdrag känns svepande och lite klyschigt. ”Det känns lite som att göra ett personlighetstest eller läsa ett horoskop”, menar alla tre. Och hur förhåller sig årsspannet man är född i till den utkiksplats man numera har i livet? De flesta generationsforskare är faktiskt öppna för invändningen att man kanske tänker annorlunda när man är 70 år på grund av att man levt längre, inte för att man är född ett visst årtal.
MEN VI ÄR ÄNDÅ ÖVERENS om att det kan vara intressant att samtala om den här typen av generationsskillnader. Det är svårt att förneka att vi får särskilda och bestående intryck av sådant vi konfronteras med under en viss period av livet. För mig och många av mina generationskamrater är det åren mellan 15 och 20 som varit särskilt betydelsefulla. Johanna menar att för henne har det snarare varit åren mellan 25 och 30. Och hon får medhåll. ”Där finns det kanske en generationsskillnad”, säger Elisabeth. ”Att det tagit längre tid för oss att bli vuxna – med längre utbildningstid, senare familjebildande, med mera.”
Alla tre känner igen sig i generationsforskarnas påstående att ”generation Y” (med den alternativa beteckningen ”millenials”) är mindre intresserade av en välbetald och prestigefylld karriär än att ha en sysselsättning som känns meningsfull, och även i beskrivningen av engagemang i frågor om rättvisa, klimat, konsumtionsbeteende och liknande. Men samtidigt frågar de sig vad som egentligen är meningsfullt att göra när världen ser ut som den gör. ”Det är så mycket som känns mörkt och svårt att hantera när det gäller de stora frågorna – när man zoomar ut och försöker se det större perspektivet så känns det dystert”, säger August. Samtidigt är det mycket i det egna vardagliga livet som känns bra och fullt av mening. En återkommande fråga för alla tre är relationen mellan ”den lilla världen” och ”den stora världen”. Hur får man ihop de olika perspektiven och nivåerna i livet?
”Jag känner att mitt liv är väldigt präglat av brist på framtidstro”, säger Elisabeth. ”Jag kan ofta känna att allt känns meningslöst och att det endast är de riktigt stora gesterna som kan vara meningsfulla. Men egentligen ser jag mening i de små sakerna. Det är meningsfullt att vi har relationer till varandra, att vi älskar varandra, att vi skapar saker. Men ibland är det svårt att komma ihåg det.”
”Jag känner igen det där”, fyller Johanna på. ”För mig handlar det också om frågor om jag har rätt att längta och vilja saker på det lilla planet och samtidigt identifiera mig som ’sån och sån’ på det stora planet? Det där att vi nu har tillgång till hela världen gör ju också att det kan kännas som att alla våra ställningstaganden påverkar hela världen.”
EN AV MINA FÖRDOMAR med visst stöd i forskningen är att ”millenials” – den första generationen som växt upp med internet och det digitala ekosystemet – är relativt ointresserade av att läsa böcker och andra längre texter. Det gör mig lite nyfiken på varför dessa tre – och de övriga någorlunda jämnåriga i fjolårets skrivarkull – sökte sig till skribentskolan. Även om samtidens individualism bidrar till att många är mer benägna att vilja skriva om sitt eget snarare än att läsa andra, så menar alla tre att för dem hänger läsande och skrivande ihop. Och själva skriver de mest för få bättre ordning på sina egna tankar. ”Det är ett sätt för mig att leta efter det jag tror är sant”, säger Elisabeth.
» Det har blivit mycket svårare att tro på enkla lösningar «
När jag läser skribentskolans texter slås jag av att de inte är det minsta idealiserande. Det finns en stilla realism i dem, som jag uppfattar skiljer sig från det mer naiva och blåögt förhoppningsfulla sätt jag och mina generationskamrater tenderade att uttrycka oss i motsvarande ålder. Jag får ett visst medhåll: ”Jag upplever att väldigt lite av ”de stora berättelserna”, som en del i din generation fortfarande lyfter fram, känns trovärdiga”, säger August. ”De har överlevt sig själva på något sätt. Kanske att vår generation präglas av en mer utbredd skepticism, där det blivit mycket svårare att tro på enkla lösningar, i en värld som är väldigt komplex.” Han får medhåll av Johanna, även om hon inte är övertygad om att det handlar om formell generationstillhörighet. ”Vi har sett mycket, många har rest mycket, vi har ofta långa utbildningar bakom oss. Kanske har vår generation kommit upp i den ålder då man inte går på bluffen längre. Vi kanske var snabba på att charmas av Instagram och de första influerarna – men nu har vi genomskådat det där.”
DEN ÖVERGRIPANDE TEMATIKEN för det här NOD-numret anknyter till ”vilsenhet” och om att försöka hitta en riktning, när kompassnålen snurrar utan att hitta norr. Det leder oss in på frågor om hur skilda generationer kan gå vilse på olika sätt. Elisabeth menar att hon i mötet med ”boomers” – särskilt då hon lyfter fram sin känsla av skuld över hur hon lever sitt liv med tanke på klimatkris och globala orättvisor – ofta möts av en sorts terapeutisk attityd av att hon inte ska känna så. Hon känner sig störd av detta. ”Boomers går vilse om de tror att vi kan fortsätta leva som förut, och om de inte tar på sig den skuld som de faktiskt har”, säger hon. August fyller på: ”Jag tänker också på olika förhållningssätt till politik och miljöfrågor. Det finns en tendens hos boomers att vilja bevara den värld och de ideal som fanns då de växte upp. Att de inte ser att situationen idag är helt annorlunda och att det inte finns lösningar för att rädda den värld de fortfarande tar som självklar.”
”Vår generations vilsenhet handlar kanske mer om självupptagenhet”, fortsätter August. ”Att mitt liv handlar om att jag ska lyckas – och att det är jag själv som är ansvarig för att se till detta. Då ligger det faktiskt nära till hands att drabbas av passivitet när det gäller ’de stora frågorna’ – det blir så hopplöst när det är upp till mig att göra någonting.” Han fortsätter: ”En av sakerna jag uppskattar med kristna sammanhang och den kristna traditionen är insikten att ’ditt liv handlar inte om dig’ och tanken att ’ditt liv tillhör egentligen inte dig’. Det ger helt andra perspektiv än de man annars möter.”
Johanna håller med om att generation Y tenderar att gå vilse i jaget, som bland annat resulterat i ett konsumtionstänkande som påverkar allt: ”Var kan jag få den bästa dealen? Inte bara avseende vad vi köper, utan också hur vi röstar, vad vi engagerar oss i”. Hon funderar på om boomers snarare går vilse i kollektivet: ”De är vana att fungera i grupp, och känner hela tiden efter vad gruppen tycker. Att man har svårt att stå för en egen åsikt.”
VAR GÅR KYRKAN VILSE, DÅ? Det blir frågan vi uppehåller oss vid under slutet av samtalet. Alla tre är överens om att det framför allt är när kyrkan blir alltför allmän, inte vågar ta ställning och är rädd för att trampa någon på tårna. ”Jag har ibland känslan av att Jesus presenteras som en snuttefilt – men det är inte det människor behöver”, säger Johanna. ”Genom att ta bort udden suddar vi bort det som är attraktivt.”
Elisabeth håller med, och menar att kyrkan missar sin chans om det enda svar man ger är att ’Jesus älskar dig’. ”Det finns en ängslighet och rädsla där kyrkan kanske inte alltid vågar vara kyrka”, menar hon. ”Exempelvis när barn kommer till ’Kyrkans barntimmar’ och man inte vågar be eller berätta bibelberättelser av rädsla för att skrämma bort dem som kommer dit.”
August berättar att han bor på Laurentiistiftelsen i Lund, som är något av en högkyrklig högborg. Där finns starka konservativa drag, och en frimodighet att gå ”all in” på helt motsatt sätt än det Johanna och Elisabeth refererar till. Man tar sin tro och sin tradition på allvar och skäms inte för sig. Det finns mycket han uppskattar i den frimodigheten. Samtidigt ser han en dragning till svart-vita svar på ett sätt som kan kännas ganska banalt. ”Den där konflikten mellan konservativa och liberala i kyrkan känns för mig både felriktad och ointressant”, säger han. ”Det fina med kyrkan är att man tillåts ställa frågor om ’vad är det att vara människa’, och då blir det ganska ointressant med det där svart-vita.”
August avslutar samtalet med att lyfta fram den ekumeniska kommuniteten i Bjärka-Säby som han upplever som ett sammanhang som lyckas navigera bortom förenklingarna: ”Man skäms vare sig för tro eller den kristna traditionen, samtidigt som man inte fastnar i den där svart-vita övertydligheten.”
Not
Generationsgrupper
Baby boomers: födda 1946-64
Generation X: födda 1965-80
Generation Y (= ”millennials”): födda 1981-96
Generation Z: födda 1997-2015
Generation A (= generation Alpha): födda 2015-2025
[Observera att det exakta valet av födelseår varierar något mellan olika forskargrupper]
