Att leva med Bibeln

BIBELN HAR ALLTID HAFT sin viktigaste hemvist i kyrkan. Här läser, lyssnar och mediterar troende över texterna för att de önskar att dessa ska forma deras liv. Naudés historia visar emellertid att det inte räckte för honom att läsa och försöka vara trogen Bibeln för att inse sitt självbedrägeri och sin otrohet mot Gud. Han behövde konfronteras med andra kristna och med den sociala verkligheten för att kunna höra Guds Ord och se den verklighet han levde i på ett nytt sätt.

Paulus beskriver hur den kristne lever i skärningspunkten mellan olika sätt att förstå tillvaron. De lever i ”världen” – mitt i spänningarna mellan judiska lagregler, grekisk-romersk kultur, kejsarkult och en rad olika lokala religiösa traditioner. I relation till allt detta uppmanar han de troende: ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt” (Rom 12:2). Bibeln har i kyrkan blivit den viktigaste källan för att skapa denna nya livshållning. Den förser med ett alternativt sätt att beskriva livet för att läsarna utifrån denna nya förståelse ska kunna förändra sina liv i enlighet med det goda Gud önskar.

Bibelns betydelse vilar i att den skapar en alternativ värld, ett annat sätt att beskriva och se på världen. Detta bibelbruk utgår från att Gud vill något annat och något vackrare med tillvaron. För Paulus innebar detta inte minst ett uppbrott från hans invanda mönster att dela upp människor utifrån etnicitet, kön och ägande för att i stället forma en tillvaro där alla är ett i Jesus Kristus. För Naudé var ett segregerat liv inbyggt i hans vardagsliv. Trots att han läste Bibeln såg han inte kontrasten till Paulus texter och han kunde en rad bibliska och teologiska argument till dess försvar, trots att ”rasmässig” segrege­ring är mycket svår att försvara bibliskt.

Segregeringen i Sydafrika, liksom i Amerika, hade delvis sitt ursprung i slaveriet. Slaveri fanns i Bibeln, men inte i en ”rasmässig” form. Idag är det mycket få som försvarar slaveriet trots att slaveriet har varit en självklar del i de flesta kulturer och epoker. Inga har i modern tid betytt så mycket för slaveriets upphävande som kväkarna. De var en rörelse som växte fram kring 1650 i England och som starkare än de flesta betonade just allas likhet inför Gud. Under slutet av 1600-talet påbörjades en diskussion om slaveriet bland kväkare i Nordamerika och Europa som kom att förändra inte bara kväkarrörelsen, utan hela världen. Det är en komplicerad historia, full av bakslag. Även till Sverige kom kväkare för att protestera mot det svenska koloniala slaveriet. Fyra argument, grundade i Bibel och teologi, användes: alla är skapade lika; den gyllene regeln (tänk dig själv som slav); slaveri är stöld av människor; och det bygger på krig och våld. Lika viktigt som bibelargument var dock att de firade icke-segregerade gudstjänster. När Baudés reformerta samfund i Sydafrika på 1800-talet införde segregerade nattvardsfiranden blev det en viktig start för apartheid.

KYRKANS BIBELBRUK SYFTAR PRIMÄRT till att förvandla människors förståelse av tillvaron och deras sätt att handla. Den katolske teologen Nicholas Lash har använt en ofta citerad bild där han liknar Bibeln vid en teaterpjäs som ska sättas upp på nytt och på nytt i olika tider.[1] Likt syftet med en pjäs är Bibeln till för att gestaltas tillsammans med andra. Det är inte isolerade individer utan gemenskaper som tillsammans ska spela pjäsen. Paulus fortsätter därför efter den citerade texten ovan att ge en rad exempel på hur en sådan gemensam gestaltning tar form i en social gemenskap (se Rom 12:3–21).

”En teaterpjäs som ska
sättas upp på nytt i olika tider”

Kyrkan är kallad att leva Bibeln och följa Jesus Kristus i de sammanhang den finns. Bibeltolkning kan därför inte skiljas från den praktiska användningen av texterna. De är skrivna för att vara ”till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv, så att den som tillhör Gud blir fri från sina brister och rustad för alla slags goda gärningar” (2 Tim 3:16-17). Självklart kan historiska, litterära och sociologiska studier vara till hjälp för detta syfte, men de är inte målet. Kyrkans läsning handlar om att söka vad tron på Jesus Kristus innebär i sitt eget sammanhang.

Det betyder vidare att det inte bara finns ett sätt att leva och förstå texterna. Kyrkans texttolkning skapar en växande tradition som innehåller ständiga nyläsningar och tillämpningar i nya situationer. Denna process är allt annat än enkel och den rymmer olika sätt att läsa och leva med Bibeln som inte behöver utesluta varandra. Man skulle kunna likna detta vid en slags kristen Midrash. I varje situation måste kyrkan försöka göra kloka bedömningar av denna mångtydiga historia och våga leva texterna på ett sätt som de ser som trovärdigt i sitt sammanhang. Men ibland leder det till olösliga konflikter, inte minst när det utmanar etablerade praktiker som i Baudés Sydafrika.

BIBELN LIKNAR EMELLERTID INTE en väl sammanhållen pjäs. Den rymmer en mångfald av genrer och betoningar. Den gemenskap som önskar leva efter den behöver därför se ett mönster för hur allt hänger samman och som de kan leva efter. Traditionellt har kyrkan funnit detta i övertygelsen att Bibeln beskriver den treenige Gudens historia. Treenigheten blir en tolkningsnyckel som gör att Bibeln kan ses som en slags sammanhängande berättelse om hur Gud skapar och räddar världen. Även om den innehåller många spänningar, avvikelser, sidohandlingar, så hänger de bibliska texterna ihop eftersom den troende kan se hur det är en och samma Gud som handlar i dem och talar genom dem.[2] Den Gud som skapar världen och är närvarande genom sin Ande är ingen annan Gud än den vi möter i Jesu liv, död och uppståndelse. Däremot är det svårt att hitta denna enhet i entydiga regler, principer och läror som direkt kan tillämpas. Slaveri fördöms inte uttryckligen. Kampen mot slaveriet motiverades i stället utifrån den bibliska berättelsen om att alla människor är skapade av Gud och att de genom Jesus Kristus förenas till ett bortom alla gränser.

Den självklara utmaningen mot denna tolkningsnyckel är att Bibeln inte har någon uttalad treenighetslära. Men denna nyckel bygger inte på anspråket att Bibelns författare hade en lära om treenigheten. Tanken är i stället att Nya testamentets beskrivning av Faderns relation till Jesus och Anden förutsätter en sådan förståelse av Gud. De tidiga teologerna som explicit formulerade denna lära försökte dra ut vad som ligger implicit i Nya testamentets beskrivningar av Guds handlande och de första kristnas praktiker och som de sedan även kunde känna igen i Gamla testamentets texter. Frågan är alltså hur kristna i efterhand ska förstå den Gud som uppenbarar sig i texterna. Det är ingen fri spekulation. Den är bunden av texten även om svaret pekar på att Gud är någon som går bortom och är större än vad texterna i sig själva kan formulera. Likt all grammatik är även treenigheten en lära som formas i efterhand som hjälp till hur en text (ett språk) ska tolkas.

TREENIGHETSLÄRAN BETYDER ALLTSÅ att kristna i efterhand kan hävda att Bibeln är en sammanhängande berättelse från Första Moseboken till Uppenbarelseboken. Richard Bauckham liknar det vid en slags polyfonisk roman i vilken de olika karaktärerna och berättarna är autonoma röster och där enheten ligger i dia­logen mellan dessa olika röster som ibland står konflikt med varandra. Det finns sålunda ingen enkel monolitisk enhet, men Bibeln kan ändå ses som en slags koherent helhet.[3] I sin stora teologi om Gamla testamentet använder Walter Brueggemann rättegången som en metafor för att förstå Gamla testamentets enhet och mångfald. Den rymmer både vittnesbörd och motvittnesbörd men som ändå i samspel med varandra formar en förståelse av tillvaron präglad av tron på Yahweh.[4]

Gud är den helt avgörande aktören i det bibliska dramat. Men genom Sonens och Andens verksamhet formas ett folk som delaktiga i detta drama genom att leva med berättelserna om Israel och Jesus. Det handlar om att ständigt på nytt följa Jesus i den situation man befinner sig i. Här finns utrymme för en mångfald av läsningar och olika praktiker. Samtidigt blir tron på den treenige Guden och de centrala händelserna i denna historia en form av grammatik som ger vissa grundregler för hur Bibeln ska läsas och levas.

BIBELNS TEXTER HAR TOLKATS på en mängd olika sätt. Även om detta ur en aspekt kan ses som en rikedom utgör den ur andra perspektiv en självklar utmaning. Tolkning kan inte vara godtycklig. Alla tolkningar är inte goda. Idag är det till exempel lätt att se att argumentationen för slaveri eller för apartheid är dålig bibeltolkning. Det är lätt att önska tydliga metoder och kriterier för att avgöra vad som är en god tolkning. Det finns förvisso några allmänt vedertagna riktlinjer, som att en tolkning inte får bryta mot textens bokstavliga innebörd eller motsäga de grundläggande riktlinjer som tron på en treenig Gud ger. Men inte heller detta räcker långt. Inför denna utmaning är det åter fruktbart att återvända till Lashs bild på Bibeln som en teaterpjäs.

De som önskar sätta upp en Shakespearepjäs behöver andra färdigheter än historikerns, som försöker fastslå vad Shakespeare tänkte när han skrev sin pjäs. En god pjäs förutsätter förmåga till inlevelse och gestaltning som gör pjäsen levande i ett nytt sammanhang. Detta går inte att renodla till en metod för tolkning. Det handlar om att öva upp förmågan att leva med Skriften på ett sätt som speglar Guds goda vilja. Det handlar inte främst om att lära sig en teknisk färdighet utan en praktisk förmåga att improvisera och levandegöra en given text. Kyrkan ska praktisera Skriften. Bibeltolkning förutsätter därmed framför allt moraliska färdigheter (dygder).

HUR BIBELN SKA FÖRKROPPSLIGAS, eller sättas upp och levas i vår situation, kräver en rad moraliska färdigheter. En gemensam läsning utgår från förmågan att ödmjukt lyssna till och samspela med andra. Det var det som skedde i kväkargemenskapen eller i Naudés liv. Inte minst handlar det om att lyssna till den andre, till den som är marginaliserad i kyrkan, eller till röster utanför kyrkan. Det blir viktigt att självkritiskt granska sina egna motiv och argument och utveckla vishet att bedöma konsekvenser av olika hållningar. Och inte minst förutsätter det modet att våga göra det som man tror är det rätta. Processen är inte självklar, också därför att texterna är mångfaldiga och inte entydiga. Texter behöver läses i ljuset av varandra. Det förutsätter också förmåga att imaginativt formulera metaforer, dra analogier och se samband mellan Skriften och vår situation. Detta kan inte reduceras till tekniska färdigheter utan handlar om ett praktiskt förnuft, om vishet, och om modet att tillsammans våga göra det tolkningen leder fram till. Här blir förebilder, de heliga exemplen, viktiga. Vi lär oss mer om att leva Bibeln av sådana exempel som Desmond Tutu och Beyers Naudé än av teorier och experter. Kväkarna var en relativt liten rörelse, men som förebild utövade de ett oerhört inflytande. Till exempel åkte upplysningsfilosofen och kristendomskritikern Voltaire till England för att på plats möta de kväkargemenskaper han beundrade.

YTTERST VILAR DENNA PROCESS på den kristna övertygelsen att Gud genom sin Ande är närvarande där två eller tre samlas för att söka Guds vilja. I Joh. 14:26 läser vi att

”Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er.”

Och Anden, säger Jesus, kommer att leda dem i nya upptäckter som de inte nu är redo att höra. (16:12ff) Men Anden är inte skild från Jesus Kristus, utan ska förhärliga Jesus Kristus, och säga det som kommer från honom, som också är det som kommer från Fadern. (16:14ff). Återigen har vi ett trinitariskt mönster. När Anden hjälper kyrkan att minnas Jesus ord är det för att vägleda troende att gemensamt följa Faderns vilja. ”Vi och Anden har beslutat” läser vi i Apg. 15:28. Detta summerar en sårig och lång process när den första kyrkan sökte gemensam ledning i den tidens stora stridsfråga hur hedningar skulle inkluderas i det nya förbundet.

Ett annat exempel är när kvinnor erfor Andens röst i kallelsen att förkunna och att bli ledare. Och hur män som i ett patriarkalt samhälle hade beslutanderätt inte längre kunde förneka att de såg Guds Andes verk i kvinnors förkunnelse och ledning. Detta ledde både kvinnor och män till en ny förståelse av de bibliska texterna vad gäller relationerna mellan kvinnor och män, vilket i förlängningen resulterade i en lika stor moralisk och social revolution som avskaffandet av slaveriet. Men inte heller detta representerar någon enkel framstegshistoria och motståndet idag är fortfarande stort. Historien har börjat om gång på gång. Om vi begränsar oss till den protestantiska världen, så hade vissa anabaptistiska rörelser kvinnliga förkunnare och ledare redan på 1500-talet. I England fanns det på 1600-talet hundratals bland baptister, kväkare och andra. Baptister införde redan då kvinnlig rösträtt i sina församlingar. Men det var återigen bara kväkarna som genom seklerna konsekvent har fortsatt att erkänna kvinnligt ledarskap. Kväkarledaren Margaret Fell publicerade 1666 en skrift som sammanfattade de bibliska argument som sedan dess ständigt på nytt använts i diskussionen. I Sverige skedde samma sak under andra halvan av 1800-talet i väckelserörelser som Frälsningsarmén, Helgelseförbundet och Örebromissionen, liksom i lekmannarörelser i Svenska kyrkan. Kvinnor erfor Guds kallelse, manliga ledare såg Andens verk i dem. Dessa kvinnor blev förebilder för andra, som i sin tur blev förmögna att höra Andens röst.

”Inte söka skydd bakom på
förhand invanda tolkningar”

EN KYRKA SOM VÅGAR ta Bibeln på allvar kan inte söka skydd bakom på förhand invanda tolkningar. Den måste våga att tillsammans på nytt läsa och samtala om texterna för att utifrån dess ram leva tron i en ny kontext där många utmaningar handlar om fenomen som inte ens fanns på Bibelns tid. Om Bibeln är viktig eller inte visar sig i om den vägleder till ett gemensamt liv som gestaltar Guds goda vilja för den tid som är vår.

Noter

1. Nicholas Lash, “Performing the Scriptures”, Theology on the Way to Emmaus (SCM Press, 1986), 37–46.

2. Formuleringen bygger på Ellen Davis och Richard Hays (red), The Art of Reading Scripture (Eerdmans, 2003).

3. Se Richard Bauckham, “Reading Scripture as a Coherent Story”, i Davis/Hays, s 38–53.

4. Walter Brueggemann, Old Testament Theology: An Introduction (Abingdon Press, 2008).