När Bibeln blev svensk öppnades en ny värld av läsning, tanke och dikt. Ylva Eggehorn följer en röd tråd av tro, tvivel och berättelser som fortsatt formar vårt gemensamma kulturarv.
ATT LÄSA BIBELN ÄR SOM ATT GÅ in i en vidsträckt skog, skriver den heliga Birgitta. Man kan komma in i den från olika håll och med olika mål i sikte. En del hämtar ved i skogen för att värma sig. Andra söker en ny väg, som inte prövats förr, förundras över träd och växter, behöver en tillflykt från förföljelse … det är samma skog, men outtömlig på möjligheter och alternativ. En häpnadsväckande fri bibelsyn rotad i den svenskaste av metaforer: skogen.
Det är 1300-tal i Sverige, latinet dominerar, även om Birgitta som vår första författare skriver på fornsvenska. Och det är tvåhundra år innan bröderna Olaus och Laurentius Petri ger ut Bibeln, byggd på Luthers översättning, på svenska. Fler kommer att kunna gå in i skogen. Renässansens stridsrop: Ad fontes! Till källorna! har landat i reformationens ge folket tillträde till skrifterna – låt dem läsa själva! Bibeln blev den svenska litteraturen, tillsammans med psalmboken.
BIBELN PÅ SVENSKA BLEV INTE BARA ett språkligt rättesnöre för stavning. Den öppnade en ny värld för fler än någonsin tidigare. Idag ser vi ofta husförhören som statlig kontroll av medborgarna, vilket det också var – men glömmer att Luthers och de svenska reformatorernas ambition faktiskt handlade om att myndigförklara dem. Här tilltroddes pigor och drängar, ja också barn, kompetens att kunna lära sig vad som tidigare varit lärda och mäktiga mäns privilegium på latin. Psalmerna var ett uttryck för att församlingen genom det allmänna prästadömet skulle vara delaktiga i förkunnelsen: predikan i all ära, men här stod hundratals i bänkraderna och sjöng ut dagens text tillsammans.
» Bibeln öppnade en ny värld
för fler än någonsin tidigare «
Sverige hade redan på 1500-talet den högsta läskunnigheten i Europa. En oavsiktlig biverkan blev alltså att det fanns möjligheter att förstå och reflektera över budskap i skrift. Och att skriva själv. Sprida traktater med nya tankar, och att kritisera makthavare. I Dorpat (Tartu) grundlade Gustaf II Adolf ett universitet på 1600-talet under det svenska styret. Ett självklart mål var att sprida läskunnighet – inte bara till en bildad elit, utan till hela allmogen.
KRÖNIKOR, BALLADER, KUNGÖRELSER, LEGENDER, visor och lagtexter fanns tidigare. Men här började en skog växa, med den svenska bibelöversättningen som mylla och inspiration. Så ger Olaus Petri den tonåriga jungfrun Maria ett oförglömligt porträtt i sin mässa, ljuv och upprorisk på samma gång:
Min själ håller mycket av Herren…
De mäktiga har han slagit ur stolen,
Och de rika har han låtit bli tomma.
Revideringen av Gustav Vasa-bibeln kommer med djupa toner och djärva bilder i Gustav II Adolfs Bibel – malmklang och guld i texterna från Jesaja:
…och över them som bo i mörko lande/ skin thet klarliga.
Processen är igång. De bibliska berättelserna och tankarna är i full färd med att integreras i det allmänna medvetandet. Även om det dröjer ett par hundra år till innan flertalet medborgare har råd att köpa några egna böcker, lägger psalmerna ut en bärkraftig spång mellan Bibeln och en framväxande svensk skönlitteratur.
Jag kommer ur ett brusand hav
Till rätta glädjestranden…
Så skriver Magnus Gabriel de la Gardie, född i Estland och samtida med den skrivande drottning Kristina. Han skriver litterärt briljant, i full samklang med Bibelns löften om att ”havet ska ge igen sina döda” och med egen erfarenhet av livsfarligt skeppsbrott på Östersjön. Psalmen finns fortfarande i den svenska psalmboken. Den blev Strindbergs favoritpsalm och sjöngs vid hans begravning i Stockholm.
MEN 1600-TALET BJUDER PÅ betydligt fler genrer. Georg Stiernhielm skapar sitt epos Hercules i tidens anda – ”döden kastar omkull / allt vad fagert och fint är” – med tonfall från Predikaren, prövar framgångsrikt svenska språket som poetisk huvudväg och får epitetet ”Den svenska skaldekonstens fader”. Sophia Elisabet Brenner blir den första kvinnan i Sverige med statlig författarlön, skriver på sex olika språk och gärna på svenska, driver den feministiska kampen i snart sagt allt hon gör, och får mest beröm på hemmaplan för den stort anslagna skildringen av Wår Frelsares Pina, byggd på passionsberättelserna.
Bellman drar upp ett lysande spår i svensk litteratur. Han skriver gärna psalmer, men möts av skepsis från prästerskapet efter utgivningen av Fredmans epistlar. Att använda de udda och utstötta, fattiga och långt ifrån fromma gestalterna från Stockholm som ett paradigm för en tänkt ”församling” som får ”epistlar” från Paulus, förklädd till Fredman, var anstötligt, trots att man gärna blandade genrer i ett och samma författarskap. Johan Olof Wallin på 1800-talet skrev till exempel både kärleksvisor, snapsvisor, högstämda lärodikter och psalmer. Bellmans grepp är djärvt men i full samklang med Jesu ord om att ”det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka”, och ”de sista ska bli de första”. Fortfarande är de tonsatta epistlarna oöverträffade i vår litteratur.
HÄRIFRÅN OCH FRAMÅT blir litteraturskogen mer snårig och tätvuxen. 1870-talets bibelkritik och ny historisk forskning kring Bibeln gör utrymme för en explosion av konstnärligt självständiga tolkningar och anknytningar till Bibeln. Böcker blir överkomliga i pris och de privata eller folkrörelseägda biblioteken kommer i sinom tid att bli kommunala folkbibliotek. Här finns mycket att läsa; Strindbergs författarskap med Till Damaskus som ett av mästerverken. Selma Lagerlöf med Kristuslegender som mer eller mindre anknyter till Bibeln. Hennes berättelse Den heliga natten lästes ända in på 60-talet i Sveriges radio varje julmorgon: om den vresige gamle herden som inte vill värma det frysande barnet men till sist ändrar sig, ger bort ett fårskinn, och plötsligt kan se vad han inte förut kunnat se, strålglansen över krubban – därför att han visat barmhärtighet.
Fröding identifierar sitt diktjag med berättelsen om Job, Karlfeldt skriver Dalmålningar på rim med folkligt tolkade bibelmotiv. 1900-talet drar igång. Folkrörelserna skapar om Sverige som nyss varit Europas fattigaste och mest försupna land. Det tar tid. Demokratin byggs sten för sten med olika förtecken. På barrikaderna står ledare som Hinke Berggren och Fabian Månsson. Socialisten Fabian Månsson skriver tal, tidningsartiklar, pamfletter – men också en roman med titeln Rättfärdiggörelsen genom tron, en skildring av frikyrkorörelsen i Sverige som en del av den stora samhällsomvandlingen. Månssons perspektiv delas inte av de som blev tongivande i arbetarrörelsen. Man ville hellre se religionen som ett hot mot verklig förändring.
ÅNGESTEN DYKER UPP SOM LITTERÄRT TEMA – där Karlfeldt skrev ”längtan heter min arvedel, slottet i saknadens dalar”, skriver den unge Pär Lagerkvist på betydligt mindre harmonisk språkmelodi ”ångest, ångest är min arvedel”. Lagerkvist skildrar brytningen mellan föräldrarnas allvarliga bibelfromhet och sin egen generations väg in i den moderna tiden, där Gud fladdrar in som en citronfjäril i isstacken i ladan, fryser ihjäl och försvinner. Hans roman Barabbas tar fasta på den man som frigavs i utbyte mot Jesus avrättning. Hela livet tyngs Barabbas av att ha fått sin ”frälsning” utan att förstå varför eller ha valt det själv.
Fortfarande skrivs alltså romaner och diktverk med tydlig anknytning till Bibeln. Hjalmar Gullberg skriver oratoriet Den heliga natten 1932, som i samtiden framstår som en form av beredskapsdikt. Han blandar fromt språk med saklig tidningssvenska i dikter som Saulus – ”för att förjaga sin ångest slank han / en blåsig Pariskväll in på en bar…” och när han är ute på gatan igen ”plötsligt, någonstans på en grå trottoar, grep honom i kragen Herren Gud.” I dikten Drömd visit får diktaren ett oväntat besök: ”Du hänger din törnekrona i kapprummet på en spik.”
Paulus och paulinska tankar finns med i hela Lars Ahlins författarskap – ett av de mest betydelsefulla under 1900-talets litterära guldålder. Han skriver debutromanen Tåbb med manifestet och slussarna öppnas för en rad romaner ända in i 90-talet. Han ser sig själv som en ”förebedjare” för de maktlösa och utsatta: ”Gud är i kloaken och i den hängdes rep”. Natt i marknadstältet har en central karaktär som heter Paulina. Ingen tillfällighet.
Här syns tydligt hur Bibeln används som språngbräda till existentiella frågeställningar, lyfter fram gestalter och bifigurer, ända fram till Per Gunnar Evanders Judas Iskariots knutna nävar på 1970-talet. Mest explicit och ett litterärt äventyr på 70-talet är Göran Tunströms Ökenbrevet, en roman i jag-form om Jesus.
ÄR DET DÅ NÄRSYNT ELLER SANT att de senaste decennierna, från 80-talet och framåt, har sett en vilt blommande trädgård av prosa och poesi som frodas i den bibliska myllan, trots att Bibeln tidvis skrivits ut i marginalen i det offentliga samtalet? Karl Vennberg skriver i en ny våg av inspiration diktsamlingar, som Sju ord på tunnelbanan…, om Gud i landsflykt och ett hjärta som hade velat brinna ”medan tid var”. Torgny Lindgren stiger in på arenan med Merabs skönhet, berättelser djupt förtrogna med bibliska mönster, inte minst novellen Källan: Om vattnet som till sist, när två äldre människor älskar på gräset utanför sitt hus, springer upp ur marken – bara ren nåd, där de tidigare kämpat förgäves för att gräva och borra en brunn. Han talar om Stororden som frälsning och frid, om ondskan i Ormens väg på hälleberget, om kolportören som förlorat tron och nu cyklar tillbaka till alla han sålt böcker till, i ett fåfängt försök att ”avfrälsa” dem.
Sara Lidmans mäktiga romansvit om hur Järnbanan byggdes och skogsbolagen invaderade norra Norrland på 1800-talet, ger Bibeln en helt unik plats i människornas kamp för liv och överlevnad. Hon visar övertygande att Bibeln kan läsas ur de förtrycktas perspektiv och bli ett motståndsvapen, en helt annan bok. Sara Lidmans språk är ursinnigt vackert.
Ernst Brunner skriver Känneru brorsan – en romantitel som är hämtad från berättelsen om Kain, när han mördat sin bror Abel och Gud ställer honom till svars: – Måste jag hålla reda på min bror? Björn Ranelid ger ut romanen Synden och fortsätter i sitt författarskap att hålla Lars Ahlin-linjen med de sista som ska bli de första. Anita Goldman går rakt på sak med Våra bibliska mödrar, med en rad andra romaner och böcker i fältet mellan fakta och skönlitteratur, kallar upp Sara ur glömskan och osynligheten. Och de andra.
Lotta Lotass, till sist. Mycket om Bibeln och den svenska litteraturen har redan blivit sagt, och mycket gick inte att få med i texten den här gången. Men Lotta Lotass novell på tröskeln till ett nytt decennium, eller rättare sagt millennium, behöver nämnas. Just nu kommer rapporter från bokhandeln om en oväntat stigande efterfrågan på biblar. Nya läsare kanske är på väg. Och nya författare.
Novellen heter Frälsningens ort och finns i samlingen Band II. Från Gabbro till Löväng (Bonniers, 2002). Här ska man inte förhasta sig, det är inte frågan om något religiöst. Det handlar om en gruva. En ort är en plats där det finns en fyndighet nere i gruvan, värd att ta upp i ljuset. Det gäller en ung man som faller ner i krossapparaten som smular kol. Tragedin är ett faktum. Ändå börjar och slutar novellen med Paulus. I berättelsen om Paulus hittar de drabbade anhöriga nycklar till att förstå och kunna leva vidare. Den långa novellen behöver läsas i sin helhet. Men här är slutorden, formulerade av prästen:
en gång eller en ort, som bibehåller sig oförminskad neråt, så långt man kunnat spåra honom, fortsätter till oändligt djup. Amen.
