Mellan bokstav och ande – fornkyrkans läsning av Skriften

DEN KRISTNA BIBELTOLKNINGENS HISTORIA börjar med ett tydligt problem: Hur kan man läsa den hebreiska Bibeln, det som skulle komma att kallas Gamla testamentet, så att det handlar om Jesus Kristus? Modellen för detta var berättelsen om hur den uppståndne visar sig för två lärjungar på väg till Emmaus (Luk 24:27): ”Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna.” Denna Emmausprincip – att Skriften handlar om honom – finner vi också, enligt Apostlagärningarna 17:3, hos Paulus: ”Utgående från skriftställen som han tolkade visade han att Messias måste lida och uppstå ifrån de döda.” Det kan inte nog betonas att när den tidiga kyrkan börjar reflektera över sin egen tolkningspraktik är det detta sätt att läsa som är drivkraften: Hur läser man dessa texter på ett kristet sätt?

Det är inte självklart att detta är ett rimligt sätt att tolka de hebreiska texterna. De judar som inte trodde att snickaren från Nasaret var Messias accepterade naturligtvis inte denna tolkning. Det gjorde inte heller en del heterodoxa kristna grupper. Markion, verksam i Rom på 140-talet, menade exempelvis att de hebreiska skrifterna inte borde räknas som helig skrift – han menade att de handlade om en annan gud än den Jesus förkunnade. Mot detta stod den praxis som gällt i de kristna församlingarna ända sedan begynnelsen: också de hebreiska texterna handlar om honom!

Men om de hebreiska skrifterna handlar om Jesus Kristus, som berättelsen om Emmausvandrarna säger, hur ska man då förstå det som texterna vid en första anblick tycks handla om? Har deras historiska betydelse ingen relevans? Frågan gäller alltså Gamla testamentets roll som helig skrift för de kristna. Här framträder den för den kristna bibeltolkningen så avgörande spänningen mellan den bokstavliga betydelsen och den andliga eller symboliska betydelsen. Hur skiljer man rätt mellan det som Paulus hade kallat ande och bokstav (2 Kor 3:6)?

DEN TIDIGA TEOLOGIN UTSPELAR SIG i hög grad som en tolkningskonflikt. Den mest minnesvärda bilden för det som kom att bli kyrkans linje finns hos Irenaeus av Lyon, verksam i västra delen av Romarriket under senare delen av andra århundradet. I boken Mot heresierna skriver han att skrifternas mening är som en mosaik, men att den kan förvanskas: ”Det är som när en vacker bild av kejsaren har utförts noga i mosaik av en framstående konstnär, men någon flyttar om stenarna och upplöser det befintliga porträttet så att en förvriden bild av en hund eller en räv framträder.”

Irenaeus medger alltså att det går att tolka bibeltexterna på olika sätt, men han menar att bara ett av dessa förtjänar att kallas en kristen tolkning, nämligen den som låter bilden av kejsaren framträda i all sin skönhet. Men varför ska kristna föredra den tolkningen när fler står till buds? Här står vi inför ett principiellt problem som långt senare kommer att bli centralt i reformationens och den moderna teologins konflikter: Vad – eller vem – är det som avgör hur vi tolkar text, givet att mosaikbitarna kan flyttas om på många olika sätt?

Hos Irenaeus kan vi urskilja två argument. För det första handlar det om att läsa så som kyrkan alltid har gjort – heretikerna kommer alltid med nymodigheter. Kyrkan förvaltar inte bara en samling texter utan också ett sätt att tolka dessa texter, och Irenaeus menar att den obrutna linjen av biskopar – det som skulle komma att kallas den apostoliska successionen – möjliggör denna kontinuitet i tolkningen. På 100-talet var ämbetsteologin visserligen ännu i sin linda, men Irenaeus menar att den som vill läsa de heliga texterna på ett kristet sätt måste läsa dem som kyrkans herdar har gjort.

Den andra principen kallar han regula veritatis – ”sanningens regel”. Denna regel är fröet till det som kom att utvecklas till de stora trosbekännelserna, nämligen en kort sammanfattning av de fundamentala delarna av den kristna tron. Irenaeus ”regel” inbegriper vad han uppfattar vara frälsningshistoriens bärande moment: skapelse – inkarnation – frälsning – uppståndelse. Denna struktur är tolkningsnyckeln, det är detta texterna handlar om.

Det är slående hur nära Irenaeus kommer moderna teorier som betonar mångfalden av möjliga tolkningar av varje text, och i synnerhet sådana som har en lång och komplex verkningshistoria. Med detta sagt – Irenaeus är ingen teoretiker och utvecklar ingen tolkningslära. Det gör däremot hans yngre nordafrikanska kollega Origenes.

» Skapelse – inkarnation – frälsning – uppståndelse.
Den strukturen är tolkningsnyckeln. «

ORIGENES HAR GÅTT TILL HISTORIEN som ett av den tidiga kyrkans allra skarpaste intellekt, verksam i den kulturella metropolen Alexandria i Egypten. Han dog martyrdöden i förföljelserna under kejsar Decius omkring år 253/254, men innan dess skrev han en bok, Om de första grunderna, som utlägger hur de bibliska texterna ska tolkas i den kristna gemenskapen.

Det avgörande för Origenes är distinktionen mellan Skriftens andliga och bokstavliga betydelse. Den som bara ser till den bokstavliga betydelsen går vilse. Han understryker att texterna är ”fyllda av gåtor och dunkla ord” – han går så långt att han säger att Gud placerat orimliga eller ”opassande” saker i texten på det bokstavliga planet för att driva oss mot den djupare, andliga läsningen. Denna djupare tolkning kommer med ett samlingsnamn att kallas allegorisk och den är upprinnelsen till läran om Skriftens fyrfaldiga betydelse: dess historiska, allegoriska och moraliska betydelse, samt den anagogiska (där det handlar om det eviga livet).

Origenes, och traditionen i hans efterföljd, menar alltså att all kristen bibeltolkning måste ta höjd för att texten talar på olika plan. Ibland har en enskild passage flera olika betydelser och ibland har den bara en, ibland ska det som ser ut som en historisk utsaga tolkas allegoriskt. Ett talande exempel är att Origenes inte kan föreställa sig att Gud skulle ha beordrat den krigföring mot invånarna i Kanaan som beskrivs i Josua. Att läsa det historiskt skulle inte ge ”en mening som är värdig Gud”. I ljuset av vad vi vet om Guds karaktär måste dessa texter ha en djupare innebörd. Här handlar det, säger Origenes, snarare om det krig var och en måste föra mot lasterna, så att vi kan bli människor av god karaktär. Den korrekta kristna tolkningen är allegorisk, eller mer specifikt moralisk.

När vi läser Origenes på bibeltolkningskursen reser studenterna alltid den kritiska fråga som redan hans samtid ställde: Riskerar inte detta sökande efter en andlig mening, ibland frikopplad från den historiska betydelsen, en viss godtycklighet i tolkningen? Hur ska man veta vad den djupare innebörden i en text är?

ORIGENES VET FÖRSTÅS precis som Irenaeus vad bibeltextens huvudärende är, han har i den meningen också en kristen ”regel” som styr tolkningen. Gamla testamentets allegoriska betydelse är i själva verket inget annat än vad Nya testamentet på ett mer direkt sätt framställer, nämligen evangeliet om Jesus Kristus. Som Henri de Lubac träffande säger i sitt standardverk Exégèse médiéval: ”Det Gamla testamentets allegoriska betydelse är det Nya testamentet!” Detta sätter tydliga ramar för vilka allegoriska läsningar som kan göras. Eller som Origenes själv vackert uttrycker det i en predikan över Josua: ”Vi kommer att förstå Lagen rätt om Jesus läser den för oss.”

Samtidigt går det inte att komma ifrån att en del av de allegoriska tolkningarna tycks göra våld på texternas bokstavliga betydelse. Kan vi inte ibland behöva brottas med de svårare texterna i Bibeln, de som tycks motsägelse­fulla eller moraliskt tvetydiga, utan att ”allegorisera bort” dem? Handlar inte Höga visan också, tvärtemot vad Origenes menade, om den erotiska kärleken mellan en man och en kvinna?
Man behöver inte läsa länge i Origenes för att se att han associerar den bokstavsfixerade läsningen med de ”förstockade” judarna, de som inte ens förstod den andliga innebörden i sina egna texter. Den judiska diasporan i Alexandria var stor och inflytelserik, och vi bör inte läsa in senare tiders antisemitism i Origenes texter. Inte desto mindre är det ett faktum att en viss sorts tolkningslogik kommer i dagen här, där den historiska betydelsen – inklusive det historiska förbundet med Abrahams ättlingar – riskerar att helt överskuggas av den andliga betydelsens lyskraft. Den typen av logik skulle efterhand komma att ingå i ett mörkt stråk i kyrkans och västerlandets historia, något som bibeltolkningen fortfarande har att handskas med.

Origenes ”alexandrinska skola”, med dess allegoriska tolkning, stod emellertid inte oemotsagd i fornkyrkan. I Antiokia i den romerska provinsen Syrien, i nuvarande Turkiet, blomstrade den så kallade ”antiokenska” bibeltolkningen. Den fokuserade mer på texternas historiska betydelse, utan att för den sakens skull förkasta det som all tidig kristen skriftutläggning tar för givet, att texterna innehåller djupare lager. Moderna bibelforskare, mer historiskt orienterade, har inte sällan knutit an till dessa antiokenska ansatser.

DEN FULLÖDIGASTE BILDEN av bibeltolkningen i fornkyrkan får vi emellertid från Augustinus. Omkring år 396 påbörjade han en bok om bibeltolkningens konst, De doctrina christiana – Om den kristna undervisningen. Ingen annan bok har haft ett lika stort inflytande över den kristna bibeltolkningens fortsatta historia.

De doctrina börjar med en utläggning av den kristna tron; alla fornkyrkans teologer tänkte att man måste veta något om evangeliet för att rätt förstå Skriftens betydelse. Enligt Augustinus har Jesus redan förklarat Bibelns huvudärende i det dubbla kärleksbudet: ”På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna” (Matt 22:40). Detta gör Augustinus nu till sin övergripande tolkningsprincip: ”Om det tycks dig att du har förstått de gudomliga skrifterna, eller någon del av dem, på ett sådant sätt att du genom denna förståelse inte bygger upp den tvåfaldiga kärleken till Gud och nästan, då har du inte förstått dem.”

Augustinus har mycket annat klokt att säga, och mycket av detta har blivit stapelvaror för senare bibeltolkare: om att inte spela ut den historiska och den andliga betydelsen mot varandra; om att respektera författarens intention; om att lära sig de bibliska språken (om man har möjlighet); om att tolka det dunkla i ljuset av det klara; om att en text kan ha flera legitima betydelser; om att inte vara okunnig om sin tids vetenskap, filosofi och litteratur; om hur stor och vittfamnande sanningen är …

Men det viktigaste är nog ändå den kärlekens hermeneutik som Augustinus presenterar. Man går fel tusen gånger i sina försök att tolka bibeltexterna, men om man bygger upp kärleken når man ändå fram till Bibelns övergripande mål, ty ”lagens syfte är kärlek” (jfr. 1 Tim 1:5).

KÄRLEKEN ÄR FÖR ÖVRIGT en lämplig slutpunkt. För om det är det något som förenar de tidiga kristna bibelutläggarna är det just deras stora kärlek till bibelordet, vilket tar sig uttryck i den tid och eftertanke de ägnar åt dess studium. Man kan möjligen tycka att ett sådant fokus på Bibeln är överdrivet, en sorts textfixering. Men de tänkte inte så. Hieronymus, bibelöversättarnas skyddshelgon i fornkyrkan, uttryckte det kanske väl drastiskt, men kärnfullt: ”Att inte känna Skriften är att inte känna Kristus.”