Mission är centralt för kyrkans identitet – men rymmer också ett historiskt och teologiskt skav. Rebecka Bernberg reflekterar över hur minnet av Jesus och Israels historia kan vägleda en kyrka som riskerar att förväxla kallelse med makt.
SOMMAREN MELLAN TVÅAN OCH TREAN på gymnasiet åkte jag och några kompisar till London för att vara med på en stor missionssatsning som kallades för “Soul in the City”. Vi var flera tusen ungdomar som samlades för att ägna förmiddagarna åt att lyssna till bibelundervisning och eftermiddagarna till att göra en social insats i någon av Londons förorter. Den grupp jag tillhörde rustade exempelvis upp ett väldigt nedgånget “community center”.
Varje kväll fylldes Londons tunnelbana med ungdomar i vita t-shirtar som återvände från sitt dagsverke. En av de där kvällarna var det någon som började sjunga en sång, som vi andra entusiastiskt stämde upp i:
“We wanna see Jesus lifted high, a banner that flies across this land. That all men might see the truth and know, He is the way to heaven. We wanna see – [klapp, klapp, klapp]… “
Det var en mäktig känsla. Att få vara en del av den där stora skaran som älskade Jesus och ville sprida hans kärlek vidare i världen.
MEN EFTERÅT HAR DET SKAVT i mig. Jag har funderat över hur det upplevdes av de andra som befann sig i tunnelbanan den kvällen, när det plötsligt vällde in hundratals vitklädda ungdomar som sjöng och klappade händer så att det dånade, i en sång med ganska militant språk: “Steg för steg vi rör oss framåt, intar landet bit för bit, vapnet i vår hand är bönen, fästen bryts allt mera ned och ned och ned.”
Det kan antagligen ha känts ganska hotfullt och obehagligt. Det var naturligtvis inte något som någon av oss hade en tanke på, och det var absolut inte vår mening. Men så lätt något kan tippa över från att vara gott och sunt till att bli – något annat.
För mig belyser den här händelsen ett skav som finns insprängt i själva centrum av missionsbefallningen, när Jesus sänder sina lärjungar ut i världen med orden: “Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er.” Det är ett skav som finns i centrum av själva kyrkans identitet – eftersom kyrkan till sitt väsen är missionell.
Även om det finns många goda exempel på hur kyrkan svarat på Jesu missionsbefallning, så är kyrkans historia också en smärtsam påminnelse om hur missionsivern många gånger har slagit över till maktmissbruk och övergrepp. Vi behöver inte vända blicken så långt bort, vare sig i tid eller rum: exempelvis har vi de senaste åren blivit alltmer medvetna om kyrkans övergrepp mot det samiska folket.
DET FINNS ETT ANGRÄNSANDE SKAV i de gammaltestamentliga texterna som handlar om löfteslandet. Som i berättelsen om när Gud uppenbarar sig för Mose i den brinnande busken och kallar honom att befria israelerna ur slaveriet i Egypten: ”Jag har sett hur mitt folk plågas i Egypten. Jag har hört deras klagorop över sina slavdrivare – ja, jag vet vad de får lida. Därför har jag stigit ner för att befria dem från egypterna…” Dessa djupt trösterika ord byts ut i ett stort skav med orden som följer: “Jag ska föra dem […] till det land där det nu bor kanaaneer, hettiter, amoreer, perisseer, hiveer och jevuseer.”
Vi kan knappast läsa de här orden utan att se nyhetssändningarna från ett sönderbombat Gaza framför oss. Även om det som sker i Israel/Palestina givetvis är mycket mer komplext än så, går det inte att komma ifrån den problematik som härrör ur dessa heliga texter där Gud lovar sitt folk ett land där det redan bor andra folk, och som därför måste intas med våld.
Detta är inte ett bibelstudium över GT:s svårare texter eller en politisk analys av Israel-Palestinakonflikten. Men skavet måste ändå benämnas och få beröra oss. Israels folks historia vittnar dessvärre om en rörelse vi kan känna igen från missionshistorien: Hur lätt en grupp kan gå från att vara en minoritet av förtryckta till att själva bli förtryckare.
Även om en del av själva problematiken med löftena om ett särskilt landområde finns nedlagt i de bibliska texterna, så finns också ett “motgift”. För om det är något som upprepas nästan som ett mantra i Mose lag och hos profeterna så är det uppmaningen till Israels folk: “Kom ihåg att du själv en gång var slav i Egypten” – och därför ska de inte förtrycka invandraren eller den fattige ibland sig.
DET ÄR VIKTIGT ATT VÅRDA MINNET av historien. Därför är våra sista överlevare från Förintelsen så viktiga – för att de påminner oss om det fruktansvärda som vi människor och samhällen är kapabla att göra mot andra människor – och som kan hända igen.
Men det är också viktigt att vara uppmärksam på vad dessa minnen gör med oss, och hur de används.
För några år sen var jag i Jerusalem och besökte då Yad Vashem – ett jättestort minnescentrum för Förintelsen, med rum efter rum av dokumentation av de judar som mördades under nazisterna. Fotografier och texter lämnar ingen oberörd. Men avslutningen av den enorma minnesutställningen är i allra högsta grad politisk: besökaren kommer ut på en terrass med en storslagen utsikt över staden Jerusalem med omnejd. Underförstått: Vår historia av lidande och förtryck ger oss rätt till detta förlovade land.
Det är ett sätt att vårda sin historia. Att vårda ett kollektivt minne som befäster och försvarar ensamrätten till en landremsa, och i förlängningen ger rätt till att bomba och svälta ihjäl en annan befolkning.
Men när Gamla testamentet gång på gång upprepar “Kom ihåg att du en gång var slav i Egypten” så används det inte för att ge Israels folk rätt att själva bli förtryckande slavdrivare. Tvärtom: det är för att bevara dem från att begå samma synd som egypterna.
Som kyrka är vi bärare av ett alldeles särskilt minne, som kopplar tillbaka till minnet av israelernas uttåg ur Egypten: Den sista måltiden som Jesus åt med sina lärjungar innan sin död. Han bröt brödet och gav det åt lärjungarna med orden: “Detta är min kropp som blir utgiven för er. Gör detta till minne av mig.” Denna måltid innebar att ett nytt förbund ingicks, inte bara med de närvarande lärjungarna, och inte bara med det judiska folket, utan det sträcker sig ut till världens alla hörn och inkluderar alla folk.
Det här är ett minne som kyrkan vårdar, förvaltar och bevarar – inte som en nostalgi, utan som en levande och formande verklighet. Det minnet vittnar om vad som är den bärande berättelsen i vår tro: hur Gud i Jesus Kristus väljer att utsätta sig för maktens övervåld istället för att själv gripa till våld. Hur Gud i Jesus Kristus ger sitt liv som ett kärleksoffer – inte för en liten exklusiv skara, utan för hela världens skull.
DEN HÄR BERÄTTELSEN BEHÖVER VI som kyrka alltid komma ihåg tillsammans med missionsbefallningen. Sambandet mellan minnet av Jesu offerdöd och sändningen ut i världen är tydligare i Johannesevangeliet än hos Matteus, när Jesus efter sin uppståndelse säger till lärjungarna: “Som Fadern har sänt mig, sänder jag er.” Vi är sända på samma sätt som Jesus sändes.
Det finns ingen annan sändning, inget annat sätt att “bedriva mission” i världen än att följa i Jesu fotspår. Det vill säga att gå korsets väg – att vara villig att avstå från makt, rikedom, ära och triumftåg. Att alltid ställa sig på den svages, fattiges, och förtrycktes sida. Att alltid sträva efter att i kärlek ge sig själv för sin nästa – vilken hudfärg, ålder, sexuell läggning eller religiös tillhörighet denna nästa än har.
Här har vi som tillhör en majoritetskyrka en alldeles särskild utmaning. För det är så lätt för en kyrka som besitter en viss makt att irra bort sig och gå vilse i sin kallelse att följa den korsfäste och uppståndne Jesus.
» Det finns något sunt
i att känna av skavet «
Det finns något sunt och korrigerande i att mitt i den brinnande övertygelsen, de höga idealen och önskan om att fler människor ska få lära känna Jesus – också kännas vid skavet. Osäkerheten. Rådlösheten. Det tvivel som stämmer oss till ödmjukhet.
NÄR GUD UPPENBARAR SIG för Mose i den brinnande busken säger han: “Kom inte närmre! Ta av dig dina skor, du står på helig mark.” Att ta av sig sina skor tänker jag kan vara en bild för den typ av tvivel som bottnar i en form av kontrollförlust: att lägga ner sina försvar, sin självgodhet, de givna svaren – och gå varsamt fram.
Eftersom Gud alltid är större. Alltid är ogripbart mysterium. Och såsom skapade till Guds avbild är varje människa ett mysterium. Det är inte bara Gud vi behöver ta av oss våra skor inför, utan inför varje annan människa.
Som kyrka är vi sända ut i världen för att med ord och handling förkunna glädjebudet om den Gud som så älskade världen att han gav den sin Son för att ingen skulle gå förlorad utan räddas till evigt liv.
Men vi sänds ut barfota. Utan vare sig vapen eller stridsbaner. Eftersom vi går på helig mark.
