En av Francisco de Goyas mest otäcka målningar har titeln ”Saturnus slukar sin son”. Den är inspirerad av den grekisk-romerska myten om Kronos/Saturnus som slukade sina barn efter att de fötts, eftersom ett orakel förutspått att ett av dem skulle ta makten från honom. Målningen gjordes i början på 1820-talet av en desillusionerad Goya, bara några år innan han dog.
Även om det inte finns några säkra bevis är det troligt att Goya kände till det välkända uttryck som den Geneve-födde skriftställaren Jacques Mallet du Pans (1749 -1800) formulerat trettio år tidigare, med referens till just denna myt: ”Revolutionen äter sina barn”.
Hur många gånger har inte den aforismen besannats? 1900-talet är fullt av exempel där upprorsmän med goda intentioner lyckats störta orättfärdiga makthavare och ondskefulla system – bara för att sen själva bli än mer maktfullkomliga och förtryckande. Och historien går mycket längre tillbaka än det terrorvälde som följde på den franska revolutionen och som utgjorde Mallet du Pans främsta referensram.
Det finns också exempel från kristenhetens historia. Ett par veckor innan detta NOD-nummer gick till tryck utkom Steve Sem-Sandbergs roman Den heliga staden. Utgångspunkten är ett av reformationens mest blodiga händelser, när radikala anabaptister 1534 tar över staden Münster, och utnämner den till ”Det nya Jerusalem”, centrum för världens kommande frälsning. I bakgrunden finns bibliska idéer om social rättvisa, jämlikhet och gemensamt ägande, och motiven är från början att skapa ett rättvist och jämställt gudsrike på jorden. Men utvecklingen slår snart över i en förtryckarstat där den kombinerade profeten och kungen Jan van Lieden iscensätter den ena grymheten efter den andra – samtidigt som han förlustar sig med dryga dussinet ”hustrur” i ett haremliknande kvinnohus. Och där hans medföljare som (liksom han själv?) från början varit drivna av längtan efter rättfärdighet blir alltmer insnärjda i det våldsamma maktutövande som de en gång avskytt.
Det här NOD-numret handlar om makt. Vi försöker borra i det komplexa förhållandet mellan den etablerade kyrkan och kejsaren/staten, och den kamp om makt och definitionsföreträde som tog sin symboliska början vid kyrkomötet i Nicea 325. Är makten alltid korrumperande? Finns det ett rättvist maktutövande?
Våldet i Münster är inte representativt för den fortsatta anabaptistiska tradition som idag förknippas med fridsamma och vapenvägrande amish och mennoniter. De tillhör snarast de dissidenter som drabbats när kyrkan och kejsaren tillsammans slagit vakt om strömlinjeformad ordning och disciplin. Men fridsamma mennoniter och våldsamma ”vederdöpare” i Münster förenas trots allt i sin kritik mot den kyrka som blivit alltför nära allierad med kejsaren. Det är uppenbart att kyrkan sviker sitt uppdrag när den kommer alltför nära den politiska makten, eller till och med har ambitionen att själv helt överta makten – exempelvis enligt de idéer om ”kristen dominionism” som nu växer sig allt starkare i USA. Men man behöver också ställa sig frågan om den konstantinska vändningen bidragit till att begränsa antalet ”Münster-händelser” och annat av det slag Goyas målning så starkt illustrerar.
