Kejsar Konstantin och kyrkomötet i Nicaea

Sambandet mellan bekännelsen och den nya politiska situationen är tydlig. Det är kejsar Konstantin som tar initiativet och hans donationer till resor och uppehåll gör det möjligt att samla en stor skara biskopar och medhjälpare för att lösa de kyrkliga oenigheter som finns. För de kristna, som nyligen genomlidit perioder av svår förföljelse, måste det varit överväldigande att kejsaren själv sammankallar mötet. En av de närvarande biskoparna är den kände teologen och historikern Eusebios av Caesarea (260–339). I sin berömda biografi över kejsarens liv skildrar han entusiastiskt det epokgörande skifte han är med om när kejsaren anländer till kyrkomötet. Alla kyrkliga delegater ställer sig upp. ”Kejsaren gick mellan dem, likt en himmelsk ängel från Gud”.[2] För Eusebios och andra markerar detta en historisk vändpunkt. Nu segrar Herren Jesus Kristus – och Konstantin är redskapet.

Det är oklart exakt vilken roll kejsaren spelar i kyrkomötet. Med tanke på mötets betydelse finns det förvånansvärt lite dokumentation kring vad som händer under de sommarveckor konciliet pågår. Men det är i alla fall tydligt att kejsaren sammankallar mötet med det ut­talade kravet att biskoparna måste bli eniga i de teologiska stridsfrågor som behandlas. Andreas Westergren konstaterar i sin nya och innehållsrika biografi över Konstantin att för kejsaren är hans nya religion helt sammanvävd med uppdraget att hålla samman imperiet.[3] Om Romarriket ska hållas samman förutsätter det att kyrkan fungerar som en enande kraft.

Det finns goda skäl att anta att Konstantin inte var speciellt intresserad av de olika synsätten på Jesus Kristus som låg bakom de teologiska strider som motiverade konciliet. Innan mötet skriver Konstantin till de stridande parterna att han känner en personlig smärta när han ser hur kyrkan som skulle bringa läkedom åt andra själv splittrats och behöver läkedom. Och allt detta på grund av ”något mycket obetydligt som på inget sätt gjorde konflikten befogad”. Antagligen ser Konstantin sig som ”den mäktiges tjänare” med mandat att se till att enheten återställs. Eusebios instämmer: ”Konstantin var ensam om att vara [den allsmäktige Guden] behjälplig i denna fråga” (s 100).[4]

Mötet slutar i en stor enighet kring den nicenska trosbekännelsen. Men enheten är bedräglig. Bekännelsen är en kompromiss som är öppen för olika tolkningar. Diskussionerna och konflikterna fortsätter genom hela 300-talet, tills man slutligen når en bred konsensus att hålla fast vid bekännelsen i Nicaea som riktningsgivare. Det är egentligen först vid ett kyrkomöte i Konstantin­opel år 381 som Nicaea får denna allmängiltiga betydelse.

Av detta kanske man kan konstatera att Konstantins krav på ett enhetligt beslut var prematurt. I en ny tid då kyrkan också ska tjäna kejsarens intresse finns inte fri­heten att söka vägen framåt i kyrkans egen takt. Maktens försök att tvinga fram enhet kanske snarare fördjupade konflikter och begränsade trons mångfaldiga uttryck.

En Gud, en herre och en kyrka

Nicaea och det konstantinska skiftet innebär att kyrkan dras närmare in i den politiska makten på ett sätt som kommer att påverka dess organisation och liv. Men det betyder också att den politiska makten ställs under trons krav på att visa omsorg, rättvisa och barmhärtighet. Skiftet innebär alltså ett komplext samspel vars för- och nackdelar alltid kommer att diskuteras.

» Det konstantinska skiftet
innebär ett komplext samspel «

Men har den nya situationen också återverkningar på teologins innehåll, och på de olika hållningar som ligger bakom den konflikt som är orsaken till att mötet i Nicaea inkallas? Konflikten är komplex och ståndpunkterna många, vilket gör den svår att reda ut i en kort artikel. Men frågan är samtidigt så viktig att det är värt ett försök.

De grupper som innan och efter Nicaea uttrycker tveksamheter har som gemensam angreppspunkt bekännelsens tal om att det råder en väsensenhet mellan Fadern och Sonen (den grekiska termen är homoousion). Enligt dessa innebär en sådan ståndpunkt antingen att vi upp­häver åtskillnaden mellan Fader och Son – om de har exakt samma väsen då finns det bara en Gud som uppenbarar sig på olika sätt – eller så får vi två separata gudar, på samma sätt som vi kan säga att Karl och Anna är två personer som delar en och samma mänskliga natur. För dessa kritiker bör Sonen snarare framställas som en gudomlig medlare mellan den ende Guden och det skapade. Sonen är en ”andra gradens Gud”, som Fadern helt formar till sin avbild för att skapa och rädda världen. Enheten mellan Fadern och Sonen finns därmed i att de är totalt ett i vilja, vishet och skaparkraft. Eusebios är en av de teologer som argumenterar för denna tradition. I sitt Lovtal till Konstantin säger han om Sonen: ”Han är den främste i universum, men den andre i rang i Faderns rike”.[5]

Denna hierarkiska ordning mellan Fader och Son passar in i den tidens förståelse av tillvaron, där allt i olika grader flödar ut från en högsta gudomlighet (idévärld). Hela tillvaron får därmed en hierarkisk struktur som i olika grad står nära själva ursprunget. Tanken på en hierarkisk ordning har också tydliga politiska implikationer. Eusebios skriver om Guds Ord att ”genom honom har Guds vän, kejsaren, som är en avbild av det högre riket, fått makt att regera och ställa till rätta det som hör det jordiska till”. Kejsaren efterliknar ”Guds monarki” och den lag som föreskriver att en ska härska över alla, och denna monarki ”är överlägsen alla andra styrelseskick”, eftersom ”en polyarki baserad på jämlikhet leder enbart till anarki och upplopp”.[6]

Det är viktigt att inte tolka Eusebios anakronistiskt. Han har ingen erfarenhet av ett modernt demokratiskt statsskick. Däremot har han starka erfarenheter av den kejserliga monarkins tidigare grymheter. Men allt detta tycks blekna inför den strålglans han möter i Guds vän Konstantin.

Guds ödmjuka natur

Mot denna strömning står de teologer som anser det centralt att hålla fast vid bekännelsens tal om att Fadern och Sonen har samma väsen (en natur). Detta synsätt får några viktiga konsekvenser. I den samtida grekiska kulturen är det provokativt att koppla samman Sonens födelse, lidande och död med Guds eviga och oföränderliga natur. De som gjorde en tydligare distinktion mellan Faderns och Sonens natur kan delvis lösa denna stötesten genom att förlägga allt tal om förändring och lidande till en andra nivå som är särskild från Guds eviga natur. De teologer som däremot håller fast vid att Fader och Son har samma väsen behöver därmed ta på allvar att det är Guds eviga natur som är närvarande i Jesus Kristus. Hans självutgivande liv blir då avgörande också för att förstå att Guds eviga natur kännetecknas av ödmjukhet. Den viktige teologihistorikern Khaled Anatolios menar att en sådan omformulering av grekisk metafysik påverkar all förstå­else av makt och höghet.[7]

Brottet med den hierarkiska ordningen utgår vidare från att det finns en absolut gräns mellan Guds eviga väsen och allt annat. Sonen kan inte vara något mitt emellan utan måste tillhöra antingen den ena eller andra sidan av denna gräns, och för de som försvarar Nicaea var det självklart att Sonen måste finnas på gränsens gudomliga sida.[8] Det är också i hög grad denna insikt som gör att Nicaea med tiden kommer att accepteras. Allt fler kommer till ståndpunkten att det är orimligt att tala om Sonen som mer eller mindre gudomlig. Den som bejakar att kyrkan tillber Sonen som gudomlig bör också inse att de fullt ut möter Guds eviga liv i Sonen.

» Det radikala från Nicaea:
Jesus liv speglar Guds eget väsen «

Anatolios menar att också detta får politiska implikationer. Bekännelserna till Sonens fulla gudomlighet reviderar inte bara förståelsen av vad som kännetecknar den högsta makten. Den starka gränsen mellan Gud och skapelse utmanar också den hierarkiska ordningen som förutsätter att vissa står närmare Gud, och därmed representerar Guds vilja. I grunden får allt skapat samma värde. Alla är skapade som Guds tjänare vilket gör det svårare att se ett speciellt samband mellan politiskt herravälde och Guds herravälde. Implicit innebär det också en ekologisk samhörighet mellan allt skapat.

Jesus Kristus och tron på Guds försyn

Det finns alltid en stor risk i att söka enkla förklaringar. Positionerna och debatten på 300-talet är komplex och detsamma gäller den fortsatta historien om ett kristet Europa. Jag försöker inte visa att det på 300-talet fanns en kamp mellan en monarkistisk och en demokratisk strömning. Den viktige försvararen av Nicaea, biskop Athanasios (298–373), söker likt många andra kejsarens stöd och han använder sin episkopala makt på ett sätt som eldar på konflikterna. Men jag tror att det finns goda skäl att redan i debatterna kring Nicaea igenkänna något av det som kommer att känneteckna den fortsatta konstanti­nismen ända fram till dagens strömningar, som beskrivs i andra artiklar i detta NOD-nummer.

En tydlig och avgörande punkt handlar om hur biskopar och teologer försöker se och tolka Guds vilja i världen. Eusebios uttrycker sig märkligt likt Konstantin själv. Tecknen som övertygar om Guds herravälde handlar om hur Gud styr världshistorien – det som teologiskt kallas för försyn. Allra tydligast blir det att Gud nu upphöjt Konstantin, som slår ner kyrkans förföljare och gör slut på polyteismen. Försyn är här inte en statisk skapelseordning. Gud är aktiv i historien för att straffa de orättfärdiga och välsigna de rättfärdiga. Ofta sker det genom mirakulösa ingripanden såsom när Konstantin under ”Frälsarens tecken” besegrar sin rival Maxentius vid milviska bron norr om Rom år 312.[9] De tal av Konstantin och Eusebios som finns bevarade i Konstantins liv har samma struktur. Det börjar i tron på en enda Gud, följt av en lovprisning av försynens ordning. Därefter kommer talet om frälsningen och lydnaden. De viktigaste definitionerna är redan gjorda innan talarna kommer till Jesus Kristus.

Det är som sagt inte svårt att peka på de goda sidorna i denna ordning. Eusebios betonar inte bara att Gud genom Konstantin gjort slut på förföljelse och att kyrkan nu gynnas och trons sprids. Kejsaren ska också ha Jesus herravälde som förebild och inte drivas av självhävdelse och hämndmotiv. Och framför allt är hans uppgift att upprätta fredens rike. Men fredsriket bygger på att han först måste besegra alla fiender och skingra dem likt det som tidigare hände det judiska folket för att de förnekade Jesus.

Betoningen på försynen betyder för både Konstantin och biskopen Eusebios att det finns en enda Gud vars försyn håller samman och styr allt. Allt ”måste underordna sig en och samma härskare”.[10] Det finns ett tydligt samband: en Gud, en härskare, en biskop, en kyrka och en samhällskropp. All splittring hotar denna enhet. Risken är uppenbar att en sådan utgångspunkt tappar bort det radikala i bekännelsen från Nicaea: att Gud har uppenbarat sig i snickarsonen från Nasaret som i kärlek ger ut sitt liv i tjänst för andra. Om Jesus liv speglar Guds eget väsen kan ingen längre tala om makt med de attribut som kännetecknat mänskliga tyranner och envåldshärskare.

Noter

1. Det är inte utrymme att i denna artikel reda ut vad som är bakgrunden till bekännelsen. Mot en rad missuppfattningar är det centralt att förstå debatten inte som en diskussion om Kristus är gudomlig utan hur kyrkan ska förstå hans gudomlighet. Att Jesus Kristus får gudomlig tillbedjan är väl förankrat i kyrkans tro och liturgi sedan gammalt. För den intresserade finns det idag mycket god litteratur som beskriver detta. På svenska finns Gösta Hallonstens introduktion till kyrkans tidiga bekännelser: Lex orandi, lex credendi: en kommentar till trosbekännelsen (Artos , 2011) För den som önskar mer teologisk fördjupning brukar jag rekommendera Brian Daley, God Visible: Patristic Christology Reconsidered (Oxford University Press, 2018). Min tolkning av dessa diskussioner är kanske främst påverkad av den ortodoxe patristikern Khaled Anatolios. Se främst Retrieving Nicaea: The Development and Meaning of Trinitarian Doctrine (Baker Academic, 2011).

2. Konstantins liv (Översatt av John-Christian Eurell, Artos 2023), s 102.

3. Se Kejsarens kors: Konstantin den stores liv och historia (Artos, 2025), s 102.

4, För dessa två citat, se Konstantins liv, s 93 och s 100. Eusebios har bevarat ett brev där kejsaren sammanfattar kyrkomötets slutsatser där det är tydligt att frågan om datum för påskfirandet är den stora frågan och inte synen på Sonen. Se s 105–107.

5. Talet är inkluderat i hans bok Konstantins liv, se här s 204.

6. Lovtal till Konstantin, s 204 och s 207.

7. Anatolios talar om det som en kristologisk rekonstruktion av grekisk transcendens, se ibid, s 86.

8. Den mest kände företrädaren för denna hållning är biskopen Athanasios vars kampskrift finns delvis översatt till svenska som Tre tal mot arianerna (Artos, 2017). För honom är det orimligt att tala om ett mellanting mellan Guds väsen och skapelsen; ”vad det nu kan vara?” (s 26–27). Forskare idag menar också att det är i hög grad Athanasios som på 340- och 350-talet skapar benämningen ”arianer” för de som inte accepterar talet om ”samma väsen”, och som genom detta delvis förenklar stridslinjerna.

9. Westergrens slutsats är att detta tecken antagligen inte är korset utan kristogrammet, se Kejsarens kors, s 97–100.

10. ”Konstantins tal till den heliga skaran” i Konstantins liv, s 165.