Postliberalismens berättigade kritik av moderniteten har kidnappats av illiberala tänkare som radikalt utmanar det demokratiska samhället. Visioner om nya eliter och kristna samhällsordningar väcker oroande historiska ekon.
ÄVEN OM DET KAN VARA SVÅRT att tro när man lyssnar på Donald Trumps självupptagna och okunniga utläggningar finns det en intellektuell och filosofisk ryggrad i den så kallade MAGA-rörelsen. Det tydligaste uttrycket för det är en grupp tänkare som brukar sammanfattas under etiketten ”postliberala katoliker”, och som vicepresident J.D. Vance ofta refererar till.
Uttrycket ”postliberal” dök först upp som ett teologiskt begrepp i mitten på 1980-talet, kopplat till den så kallade Yale-skolan och teologer som George Lindbeck, Hans Frei och Stanley Hauerwas.[1] I sin kritik mot både liberalteologi och fundamentalism – som man menade båda var alltför fångna i modernitetens utgångspunkt och förutsättningar – betonade dessa postliberala teologer att kristen tro bäst förstås som en gemensam berättelse, snarare än som individuella erfarenheter eller dogmatiska sanningar. Som en konsekvens av detta lyfte man fram traditionen och kyrkans gemenskap som den nödvändiga tolkande ramen för kristen tro och praxis.[2]
Ungefär samtidigt började filosofer som Alasdair MacIntyre, Charles Taylor och Michael Sandel formulera kritik mot ”moderniteten” och den moderna liberalismen. Utan att föreslå något konkret politiskt program – och utan att använda begreppet ”postliberal” – argumenterade de från ett annat perspektiv för behovet av gemenskaper och tradition, i ett tänkande som av andra etiketterats som ”kommunitarism”. De återupplivade även begreppet ”dygd” som en förutsättning för en mer hållbar etisk hållning.[3]
DET ÄR EMELLERTID den engelske filosofen Phillip Blond och hans bok Red Tory (2010) som betraktas som startpunkt för den politiska postliberala rörelsen.[4] Året innan hade Blond grundat tankesmedjan ResPublica – med ledorden ”Samhälle” – ”Välstånd” – ”Dygd” – i en ambition att ”söka det gemensamma goda bortom dikotomin vänster-höger”. I boken kritiserar han liberalismens atomistiska människosyn, och är lika avvisande till 1980- och 1990-talets nyliberalism som till Tony Blairs efterföljande så kallade ”tredje väg”. Blond vill ersätta liberalismens ensidiga fokus på individ och valfrihet genom att skapa en samhällsmodell byggd på relationell mänsklig förståelse, moraliskt ansvarstagande och lokala gemenskaper.
Vid ungefär samma tid som Phillip Blond börjar skriva de uppmärksammade artiklar som ledde fram till hans bok bildades ”Blue Labour”, en spegelliknande organisation på den motsatta sidan i det brittiska politiska
landskapet. Initiativtagaren Maurice Glasman beskrev rörelsen som ”en djupt konservativ socialism som sätter familjen, tron och arbetet i centrum för en ny politik byggd på ömsesidighet, samhörighet och solidaritet”, i ett samhälle som ”i praktiken försvunnit som en fungerande moralisk gemenskap.”[5] Antologin Blue Labour – Forging a New Politics (2015) var rörelsens första breda programskrift, med förordet skrivet av tidigare ärkebiskopen Rowan Williams och med bidrag från bland annat den i Sverige alltmer kände teologen Luke Bretherton. En av redaktörerna för antologin var religions- och statsvetaren Adrian Pabst, som genom en räcka publikationer kommit att framstå som en av de viktigaste europeiska postliberala rösterna.[6]
Men vare sig Blue Labour eller Red Tory har kunnat visa på några konkreta politiska resultat. I valrörelsen våren 2010 lyfte visserligen den blivande premiärministern David Cameron fram Blonds tankegods och paketerade det i begreppet ”Big Society”, och Blue Labours idéer hade ett visst inflytande under Ed Milibands partiledarskap (2010-2015). Men ingen av dessa rörelser har idag något nämnvärt fotfäste i sina respektive partier. De viktigaste och mest inflytelserika postliberala intellektuella rösterna finns numera istället på andra sidan Atlanten, i form av de ovan nämnda ”katolska postliberalerna”.
DEN MEST INFLYTELSERIKE av dessa katolska postliberaler är Patrick Deneen, professor i statsvetenskap vid Notre Dame universitetet i Indiana, USA. Hans bok Why Liberalism Failed blev en oväntad försäljningssuccé när den kom ut 2018.[7] Han formulerade något som många kände igen sig i, och Deneen blev plötsligt en inflytelserik och viktig röst, även långt utanför USA:s gränser.[8] Hösten 2019 besökte han ett flertal europeiska länder, inklusive Sverige, dit han var inbjuden av Joel Halldorf och Enskilda högskolan i Stockholm.[9]
”Den liberala demokratin
förutsätter vissa
för-liberala strukturer”
Ingenting av det Deneen skrev i Why Liberalism Failed var nytt. Han refererar till en räcka tidigare tänkare som pekat på grundläggande brister i det moderna västerländska samhället, inklusive de ovan nämnda.[10] Men framför allt återkommer han gång på gång till den franske historikern och sociologen Alexis de Tocqueville (1805-1859) och dennes magnum opus Demokratin i Amerika. Deneens analys följer i stor utsträckning ett tocquevilleskt mönster, enligt följande resonemang: Den liberala demokratin förutsätter vissa för-liberala strukturer och vanor för att uthålligt fungera. Hit hör familjegemenskaper, religionens moraliska hållning och metafysiska horisont, och kulturellt förankrade dygder. Deneen pekar på att Tocquevilles mörka föraning nu gått i fullbordan, det vill säga att liberalismen till sist löst upp alla dessa arv. En politisk filosofi, vars syfte varit att frambringa mer rättvisa, försvara det pluralistiska samhället, värna den mänskliga värdigheten och skapa större frihet har enligt Deneen, ”i praktiken skapat enorm ojämlikhet, tvingat fram ett likriktat samhälle, främjat materiellt och andligt förfall och undergrävt verklig frihet”. Hans centrala tes är att denna utveckling ”inte är en avvikelse från frisk och sund liberalism utan dess själva uppfyllelse”.[11]
DET FUNDAMENTALA PROBLEMET ÄR, enligt Deneen, att liberalismen vilar på en falsk människosyn. Genom att helt fokusera på den enskilde individens rättigheter, och göra den enskildes valfrihet till det högsta goda, tappar liberalismen bort det faktum att människan är en relationell varelse. Vi är skapade för att i gemenskap med andra människor sträva efter det goda, i en nära anknytning till platsen där vi bor.
Deneen avslutade sin första bok utan att presentera några konkreta politiska alternativ. Men idag är tonläget ett helt annat.[12] Med den efterföljande boken Regime Change (2023) har Deneen placerat sig i MAGA-sfärens innersta kärna. Enligt Deneen utgör liberalismens falska jämlikhetsideal en rökridå bakom vilken en korrupt elit kan driva sina egna intressen på bekostnad av de förtryckta massorna. Nu behöver en ny härskande elit stiga fram för att styra i de många människornas intresse, en särskild aristokratisk klass som kan ta sig in i staten, universiteten och medierna och omdirigera dem mot högre syften. Deneen kallar denna politiska modell för ”aristopopulism” – en allians mellan en verkligt ädel elit (aristoi) och ett folkligt populistiskt skikt. Tillsammans ska de ersätta den sekulära liberalismen med ett postliberalt – Deneen tvekar inte att snarare använda begreppet ”illiberalt” – system förankrat i en öppen erkänsla och förnyelse av vår civilisations kristna rötter.
PATRICK DENEEN ÄR FORTSATT den mest inflytelserike av dessa katolska postliberaler, men det finns en räcka andra viktiga personer, många med ännu starkare akademiska meriter.[13] Den mest kände är Harvardprofessorn Adrian Vermeule, som formulerat en ideologisk grundbult som hela gruppen har gemensam, nämligen att staten inte ska vara en neutral ordningshållare, utan en moraliskt ansvarig aktör. Han formulerar därmed ett radikalt brott mot den västerländska rättstradition som – åtminstone i teorin – betonat medborgarnas rätt att fritt välja sina etiska övertygelser. Att denna neutralitet i många stycken varit fiktiv är en anledning till att Vermeules idéer väckt genklang.
En mindre akademiskt meriterad men mer känd person är den iransk-amerikanske journalisten Sohrab Ahmari. I boken From Fire, by Water: My Journey to the Catholic Faith (Ignatius Press, 2019) beskriver han sin resa från ateism till (starkt konservativ) katolsk tro, som tycks ha blivit ett slags manifest för återkristnande inom en ny konservativ generation. Ahmari blev först känd för sin skarpa argumentation för att den bästa vägen för att få kulturellt konservativa värderingar att genomsyra samhället är att ”misskreditera sina motståndare och försvaga eller förstöra deras institutioner”. Men i sin senaste bok Tyranny, Inc.: How Private Power Crushed American Liberty – and What to Do About It (2023) överraskade han många genom att gå till angrepp mot klassisk marknadsliberalism, på ett sätt som gjort honom till en ovanlig brobyggare mellan kulturell höger och ekonomisk vänster, och som påminner en del om det som tidigare framförts i Storbritanien av Red Tory/Blue Labour.
KRITIKEN AV MODERNITETEN så som den förts fram av kommunitaristiska filosofer, Red Tory, Blue Labour och andra har i många stycken varit träffsäker och relevant. Och många känner säkert igen sig i Deneens beskrivning av ”en växande hunger efter ett organiskt alternativ till den kalla, byråkratiska och mekaniserade moderna liberala världen”. Men när den politiska postliberalismen tagit steget över Atlanten – eller formuleras som i Victor Orbans Ungern – har någonting hänt som bör få många röda lampor att lysa.
Det finns uppenbart en viktig skillnad mellan postliberalism som kritik och som politiskt program. Den skillnaden blir avgörande, närmast avgrundsdjup, när en postliberal politik jämställs med försvar för illiberalism, där förespråkarna är beredda att genomföra radikala samhällsförändringar utan respekt för demokrati och de viktiga landvinningar som den liberala traditionen trots allt haft avgörande betydelse för att åstadkomma.
För den som vill lära av historien är den självklara reflektionen inför Deneens och andra MAGA-entusiasters förslag till lösningar – inklusive absoluta maktanspråk och övertro på en viss ideologi – att det påminner väldigt mycket om Italien, Spanien och Tyskland under åren kring 1930. De var en tid då alltför få var vakna inför styrkan hos de långsamt framväxande fascistiska idéer som skulle få katastrofala följder. Här finns närmast övertydliga tecken på att ”boten blir värre än soten”.
Noter
1. Bland viktiga texter från respektive teolog kan nämnas George Lindbecks The Nature of Doctrine (1984), som allmänt brukar anses vara startskottet för postliberal teologi, även om. Freis The Eclipse of Biblical Narrative (1974) och Hauerwas A Community of Character (1981) hade publicerats tidigare.
2. Begrepp som ”narrativ teologi” var centrala, och man tog intryck från bland annat Ludwig Wittgenstien där religiösa traditioner fungerar som ”språkspel”, det vill säga att de formar förståelse av verkligheten, snarare än att objektivt beskriva den. I Europa blev John Millbank en viktig företrädare för liknande tankegånger (vanligtvis under beteckningen ”Radical Orthodoxy”), och även svenska teologer som Arne Rasmusson och Ola Sigurdsson har haft betydelse både innanför och utanför Sveriges gränser (För den som följer med i det svenska offentliga samtalet är det kanske värt att notera att Joel Halldorf – som genom närmast dagliga bidrag i olika medier tar akademikers ”tredje uppgift” på respektingivande allvar – har tagit djupa intryck av olika post-liberala teologer och besläktade kommunitära filosofer, enligt nedan).
3. Av andra brukar de ofta betecknas som ”kommunitära” filosofer. En annan tidig kritiker av liberalism och modernitet var historikern och kulturkritikern Christopher Lasch (1932-1994), som genom sin sista bok The Revolt of the Elites and the Betrayal of Democracy (1994) har försett den mer intellektuella delen av Donald Trumps så kallade MAGA-rörelse med argument.I en av sina mest skoningslösa uppgörelser riktar Christopher Lasch blicken mot den framväxande meritokratiska klassen – en elit som har nått sin position genom utbildningens och karriärens sociala hiss, men som alltmer kommit att präglas av rotlöshet, kosmopolitism och ett allt tunnare ansvarstagande. Det är, som han formulerar det, en klass som “behållit många av aristokratins laster utan dess dygder”, inte minst genom sin oförmåga till den ömsesidiga förpliktelse som en gång bar upp det samhälleliga kontraktet.
4. Jag tror att den förste som använde termen ”post-liberalism” i en uttalad politisk kontext var den brittiske filosofen och idéhistorikern John Gray (f. 1948) i Post-Liberalism: Studies in Political Thought (1996). Där kritiserar han Upplysningens föreställning om en universell rationalism, och att det skulle finnas en enda giltig liberal ordning som alla samhällen borde sträva efter. Han menar att liberalismen riskerar att bli illiberal och rent av farlig när den uppträder med anspråk om en självklar ideologi och med en moralistisk hållning som inte längre tolererar verklig olikhet. Han är också mycket kritisk till den nyliberala epokens tro på marknaden som en neutral ordningsprincip.
5. “Labour: Now it’s kind of blue”. The Guardian, 2009-04-24.
6. Pabst hör också till dem som försökt till brobyggande mellan Blue Labour och Red Tory. Historiska rötter, basmiljöer och språk skiljer sig, men de båda rörelserna har mycket gemensamt, inklusive kritiken mot den liberala individualismen, centralism och den förfrämligande globalismen.
7. Deneen. Why Liberalism Failed. Yale University Press 2018, s 191.
8. Boken både hyllades och sågades, intressant nog bådadera lika mycket av den liberala vänstern som den konservativa högern. Barack Obama kommenterade att ”boken erbjuder skarpsynta insikter om den meningsförlust och brist på gemenskap som många i väst upplever – frågor som liberala demokratier ignorerar på egen risk”Se t.ex. David Brooks: ”How Democracies Perish”, New York Times, 2018-01-11; Rouss Douthat” Is There Life After Liberalism?”, New York Times, 2018-01-13; ”The anti-democratic thinker inspiring America’s Conservative elites”, The Guardian 2018-04-21.
9. Patrick Deneen observes the political West from the London Global Gateway, Notre Dame Newsletter, 2019-09-24 (https://london.nd.edu/news-stories/news/patrick-deneen-observes-the-political-west-from-the-london-global-gateway/
10. Exempelvis Erich Fromm, Chistopher Lasch, Lewis Mumford, Jacques Ellul, Wendell Berry, Neil Postman, Robert Putnam med flera.
11. Deneen. Why Liberalism Failed. Yale University Press 2018, s 150. Liberalismen har misslyckats för att den lyckats. Just genom sättet som den förverkligat sina ideal har liberalism visat sin djupa otillräcklighet. Och det finns ingen avgörande skillnad mellan den konservativa, högerinriktade liberalismen och den vänsterinriktade socialdemokratiska varianten. Snarare förstärker dessa varandra, genom en övergripande global liberal ordning som på samma gång drivs av marknadskrafter och staten.
12. Mötet med Orban hösten 2019 framstår för en utomstående betraktare som något av en vändpunkt. När han av icke-högerpräglade tidigare sympatisörer i efterhand kritiserades för detta möte försvarade han utvecklingen i Ungern som ”en modell för en form av opposition mot den samtida liberalismen…[vilken visar att]…det finns ett sätt på vilket staten och den politiska ordningen kan orienteras mot att aktivt främja konservativ politik… Det där är genuint skrämmande för liberaler, eftersom det utgör en verklig konkurrens mellan liberalismen och ett livskraftigt, icke-liberalt alternativ”.
13. De flesta av dessa har tyngre akademiska meriter än Deneen, men inte lika duktiga kommunikatörer. Dit hör filosofiprofessorn David C Schindler (f.1970) som i ett stort antal böcker – inklusive Freedom from Reality. The Diabolical Character of Modern Liberty (2017) – ägnat sig åt en djupgående kritik av liberalismens begreppsstruktur; teologiprofessorn och Augustinusexperten Chad Pecknold (f.1970) som skrivit mycket om politisk teologi med utgångspunkt i Augustinus texter; statsvetaren Gladden Pappin (f.1982), Orban-sympatisör som för några år sedan flyttade till Budapest som president för ”Hungarian Institute of International Affairs”. Den brittiske filosofen Thomas Pink, tillbakadragen professor emeritus vid Kings College London, citeras ofta av mer profilerade postliberaler på grund av att han genom sin (om-)tolkning av Dignitatis Humanae (Andra Vatikankonciliets dokument om religionsfrihet) gör upp med idén om att staten ska vara religiöst neutral, och återuppväcker det mer traditionella katolska synsättet att kyrkan har offentlig makt över tro och samhälleliga seder.
14. Han är välrenommerad expert inom förvaltningsrätt, konstitutionell teori och institutionell utformning. Inspirerad av sin läsning av John Henry Newman har han konverterat till katolicismen – precis som så många andra inflytelserika katolska postliberaler, inklusive vice presidenten J.D. Vance. I Vermeules fall hände detta 2016, och han beskrev detta inte som enbart en trosförändring, utan som ett teologiskt, metafysiskt och politiskt skifte som förändrade hans grundläggande sätt att se på sitt juridiska expertområde, konstitutionell teori. Fyra år senare beskrev han detta synsätt i en essä som var en direkt följd av konversionen, och där han introducerade det begrepp som är huvudanledningen till att han blivit känd i bredare lager.
