Stockholmsmötet 1925 var kulmen på Nathan Söderbloms ekumeniska fredsarbete. Men han hyllade också nationalism och starka ledare som viktiga för Guds plan för världen. Arne Rasmusson reflekterar över ett dubbelt och alltmer aktuellt arv.
I SOMRAS FIRADES 100-ÅRSMINNET av det stora ekumeniska mötet i Stockholm, där närmare 700 delegater från 37 länder möttes för samtal, bön och gudstjänst. Det var kulmen på Nathan Söderbloms mångåriga arbete för fred och världsvid ekumenik, som bland annat fick avgörande betydelse för det senare bildandet av Kyrkornas Världsråd. Söderblom hade varit Sveriges ärkebiskop sedan 1914 och efter mötet framstod han som ett av de största namnen inom den protestantiska världen, och kunde efter sin död, knappa sex år senare, beskrivas som ”protestantismens påve” och ”kristenhetens ärkebiskop”. Han var dessutom en hyllad celebritet i den profana svenska offentligheten, medlem i Svenska Akademien, och belönades med Nobels fredspris 1930.
ATT DET FANNS EN MÖRKARE SIDA i Söderbloms liv blev känt för ett tiotal år sedan genom barnbarnsbarnet Omi Söderbloms gripande bok I skuggan av Nathan (Verbum, 2014). Den beskriver hur Söderblom ser till att den revolterande äldste sonen Helge omyndigförklaras och spärras in på mentalsjukhus, samtidigt som fadern blir förmyndare för både Helge och dennes son Robert. Boken bygger på den uppenbart mycket begåvade Helges egna dagboksanteckningar och brev, där han bland annat skriver ”… samtidigt hade Pappas egocentricitet ständigt växt och nått en sådan grad, att jag blivit alldeles förfärad och i vissa ögonblick förlorat all min tro på Pappa”.
När vi bad teologiprofessor Arne Rasmusson skriva en artikel om de mer extrema formerna av amerikansk kristen högernationalism för detta NOD-nummer (se sid 24) visade det sig att han var i full färd med att skriva en längre artikel om ytterligare en mindre känd sida i Nathan Söderbloms historia. Där lyfter han nämligen fram Söderbloms starka nationalism och hans hyllande av starka män och krigshjältar som centrala för genomförandet av Guds plan för världen.[1]
I ETT ZOOM-SAMTAL – som i sin helhet kan avlyssnas på NOD:s hemsida – utvecklar Arne sina tankar kring detta.
– Jag är ingen ”Söderblomsforskare”, säger Arne, men i samband med jubiléet läste jag de stora biografierna av Jonas Jonson och Dieter Lange. Där berättas hur Söderblom 1896 deltog i en viktig konferens i Tyskland, där pastorn och politikern Friedrich Naumann stod i centrum. Honom och andra samtida tyska teologer har jag sysslat en hel del med, och jag blev därför förvånad över det sätt Söderbloms förhållande till Naumann och hans idéer beskrivs – eller snarare inte beskrivs – i dessa biografier.
På denna ”Evangelisk-sociala kongress” i tyska Erfurt grundades under Naumanns ledning ett nytt politiskt parti, det nationellt orienterade arbetarpartiet National-sociala föreningen. Från att tidigare ha försvarat en kristen socialism som vägen att förverkliga Guds rike, hade Naumann utvecklat en alltmer radikal dualism mellan kristen tro – som enbart handlar om det personliga livet – och politiken, som med nödvändighet följer helt andra lagar. Naumann är den som introducerar begreppet nationell socialism i Tyskland, och i den politiska vision som han och hans partikamrater förespråkar är fusionen mellan inre reformpolitik och yttre maktpolitik alltmer central. Även om Naumann inte var nationalsocialist i den betydelse det senare skulle komma att få, så vet man att Hitler läste och påverkades av hans idéer.
I flera entusiastiska tidningsartiklar från kongressen beskriver Söderblom Naumanns arbete och det nya partiet – och det är sannolikt att det är i dessa artiklar som begreppet ”nationell socialism” först används på svenska. De första punkterna i partiprogrammet handlade om utrikespolitiken, där det slogs fast att ”den tyska nationens yttre ekonomiska och politiska maktställning är villkoret för alla större sociala reformer i det inre”. Det innebar bland annat att Tyskland behövde stärkas som kolonialmakt, och i den partikatekes som gavs ut några veckor efter kongressen utvecklade Naumann dessa tankegångar. En ”Tyskland-först”-politik ledde ofrånkomligen till en expansiv utrikespolitik, med krav på territoriell utvidgning både inom och utanför Europa. Eftersom råvaror och marknader uppfattades som begränsade framstod krig som oundvikligt. Som en ung och växande stormakt skulle Tyskland inte vara berett att låta sig begränsas av internationell lag eller att acceptera medling grundad på en regelbaserad världsordning. Naumann var också starkt kritisk till den (mycket svaga) tyska fredsrörelsen.
”Han lyckades aldrig frigöra
sig från kopplingen till
nation och folk”
SÖDERBLOM UTTRYCKER INGEN KRITIK eller distans till dessa hållningar. Snarare är han djupt imponerad av Naumann, och beskriver hur denne står för ”en kristendom, sådan jag vill ha den, handlingskraftig men ej metodistisk, manlig, icke braskande, innerlig, icke gudlig. Naumann är en väldig människa, jag tror han kommer att göra stora ting.”
– Det här är inga isolerade tankar hos en ung och omogen person, fortsätter Arne. I ett långt förord till en svensk översättning av en bok av Naumann skriver han 1903 lika positivt om Naumanns nationella socialism, som en kombination av en socialdemokratisk kamp mot mammonism och ”tyska världsmaktsdrömmar, kolonialpolitik och pan-germanism”. Genom hela Söderbloms författarskap finns dessutom en betoning på det nära sambandet mellan folk, kyrka och nation. Precis som Naumann och de flesta andra ledande tyska teologer tänker han i termer av att Gud kallar olika folk till särskilda historiska uppgifter. Sverige hade en central roll under 1600-talet, och Gustav II Adolf blir en hjältegestalt som förändrar världshistorien i sitt försvar av protestantismen mot katolicismen. Söderblom gillade också Gustav II Adolfs ambitioner att skapa ett nordeuropeiskt storrike, och han såg Preussen och senare det tyska riket som arvtagare till Sveriges historiska roll. Han hyllade Otto von Bismarck som den som enade Tyskland, vilket skedde genom anfallskrig mot omgivande länder, och han citerade med beundran Bismarcks egen övertygelse om att vara ett Guds redskap i historien.
Arne beskriver vidare hur Nathan Söderblom utvecklade en ”uppenbarelseteologi”, där Guds handlande inte endast sker genom Jesus, Bibeln eller kyrkan, utan genom historien – och en avgörande faktor är ”snillen”, det vill säga starka personligheter som driver historien framåt. För Söderblom utgörs dessa snillen främst av krigshjältar och politiska ledare. Förutom Gustav II Adolf och Bismarck lyfter han fram personer som Jeanne d’Arc, Gustav Vasa, Oliver Cromwell, Peter den store och George
Washington.
– Söderblom återkommer ständigt till denna historieförståelse, samtidigt som han, framför allt från 1916 och framåt, utvecklar sin fredsteologi. Denna historieförståelse är central i boken Uppenbarelsereligion, som utkom i en utvidgad andra upplaga 1930, och den finns också i hans berömda Gifford-föreläsningar
1931 (utgivna under titeln The living God), bara några månader innan han dör.
DET FINNS ALLTSÅ EN MOTSÄTTNING som är intressant mellan två helt olika spår i Söderbloms teologiska tänkande. De tycks existera helt parallellt, och Arne har inte kunnat finna några exempel på att Söderblom djupare reflekterat över eller försökt bearbeta denna spänning.
– Det är ett mysterium för mig, säger Arne. Hans fredsteologi var tydligt kristologisk, med Kristus och kyrkan som övernationella, och där lojaliteten till Kristus stod över nationella lojaliteter. Den betonade också hur fred byggs på en grundval av internationell rätt. Men samtidigt höll han fast vid en historiecentrerad uppenbarelse-teologi där Gud leder genom folk och starka män. Det är märkligt att han inte såg riskerna.
– Det är ju ett tänkande som ligger mycket nära den som länge förespråkats av tyska teologer, fortsätter Arne. Det var en teologi som kom att bana väg för att stora delar av den tyska protestantiska kyrkan kom att stödja Hitler, som de såg just som ett uttryck för Guds handlande i historien.
SAMTIDIGT BETONAR ARNE att han under arbetets gång fått ökad respekt för Nathan Söderbloms fredsteologi och för det konkreta resultatet av hans arbete. Många har kritiserat den typ av fredsrörelser som Söderblom var en viktig del av som alltför naiva. Fredsrörelsernas viktigaste praktiska manifestationer på 1920-talet var den så kallade Kellog-Briandpakten 1928 – där 62 länder, inklusive USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland, fördömde krig som medel – och den ekumeniska Eisenachresolutionen 1929, en fortsättning av Stockholmsmötet. Men forskarna Oona Hathaway och Scott Shapiro har i boken The Internationalists (2017) visat att det faktiskt förändrade världen. Anfallskrig mot andra nationer för att vinna territorier har efter andra världskriget blivit sällsynta, och samtidigt ökade den internationella handeln dramatiskt. En avgörande anledning till omvärldens starka reaktioner på Rysslands fullskaliga invasionsförsök av Ukraina är att det bryter mot den internationella rätt som tog sin början 1928. De många krig som trots allt varit har framför allt orsakats av oklara gränser och misslyckad avkolonisering eller varit inbördeskrig. Samtidigt verkar Trump gå tillbaka till den äldre synen på handel som ett nollsummespel.
– Vi behöver återupptäcka Söderbloms fredsteologi och dess kristologiska grund, avslutar Arne. Det vill säga Kristus och kyrkan som övernationella och lojaliteten till Kristus över alla andra lojaliteter och tron på rätten som fredens grundval. Men detta behöver sättas in i en mer genomtänkt teologisk och kyrklig ram. Kyrkan måste frigöra sig från kopplingen till nation och folk, det som Nathan Söderblom aldrig lyckades göra.
Not
1. Arne Rasmussons artikel ”Nation, moral och maktpolitik: Nathan Söderblom och Friedrich Naumann i skuggan av nationalism och krig” publiceras 2025-12-15 i Kyrkohistorisk årsskrift 2025 (red. Urban Claesson).
