2025:3 - Vad gör kyrkan med makten?

Sjuttonhundra år efter kyrkomötet i Nicaea handlar detta NOD-nummer om förhållandet mellan kyrkan och Makten. Vi blickar tillbaka på kejsar Konstantin, men ägnar också mycket utrymme åt det närmaste vi kommer kejsarstatus idag, nämligen Donald Trump och det som pågår

För 1700 år sedan samlade kejsar Konstantin kyrkans ledare i Nicaea. Samtidigt med formuleringen av en gemensam trosbekännelse inleddes en ny epok, där tro och makt vävdes samman – på gott och ont.

Konstantin den store var den förste kristne kejsaren och en centralgestalt i relationen mellan kyrka och stat. Hans liv och eftermäle visar hur frågan om tro och makt har följt historien.

Förra numret av NOD inleds med en diskussion om det tyska ordet ”Ergebung”.

Stockholmsmötet 1925 var kulmen på Nathan Söderbloms ekumeniska fredsarbete. Men han hyllade också nationalism och starka ledare som viktiga för Guds plan för världen. Arne Rasmusson reflekterar över ett dubbelt och alltmer aktuellt arv.

När det var dags för Svenska kyrkan att be om ursäkt för ett missbruk av makt – koloniala övergrepp mot samerna – behövde det ske på två platser: i kyrkans maktcentrum Uppsala domkyrka och i Sápmi.

Postliberalismens berättigade kritik av moderniteten har kidnappats av illiberala tänkare som radikalt utmanar det demokratiska samhället. Visioner om nya eliter och kristna samhällsordningar väcker oroande historiska ekon.

I skuggan av Trump splittras den amerikanska kristenheten av en växande radikal högerströmning som vill skapa en nation styrd av kristen tro och biblisk lag, där både liberal demokrati och kvinnlig rösträtt ifrågasätts.

John Kvarnero diskuterar den postliberala rörelsens lockelse och varnar för dess ensidighet. Alternativet kan vara en ”relationell liberalism” rotad i den kristna trons ”både–och”-perspektiv.

I sin bok Reckoning with Power reflekterar David Fitch över relationen mellan ”makt över” och ”makt med” och hur kyrkan gång på gång förvanskar evangeliet genom att alliera sig med den världsliga makten.

Mission är centralt för kyrkans identitet – men rymmer också ett historiskt och teologiskt skav. Rebecka Bernberg reflekterar över hur minnet av Jesus och Israels historia kan vägleda en kyrka som riskerar att förväxla kallelse med makt.

I en kultur som jagar prestation och ständig förändring påminner Marilynne Robinson om att meningen ibland ligger gömd i det trofasta, långsamma och till synes obetydliga. Åsa Molin har läst om romanen Gilead.

År 1951 blev det fritt fram att lämna Svenska kyrkan utan att gå med i något annat kristet samfund. Inte heller behövde man längre vara medlem i statskyrkan för att anställas i statlig tjänst.

Eleonore Gustafsson beskriver tiondegivandet som en icke-evangelisk praktik med rötter i statskyrkosystemet. Det kristna givandet är mer radikalt än så.

Kyrkans diakoni har alltid handlat om att bära varandras bördor. Men när vår tid ropar efter mening och gemenskap blir frågan: Hur ser den diakonala kallelsen ut idag?

Teologiprofessorn och populärförfattaren Kate Bowler är känd för sin kritik av framgångsteologin och personliga berättelser om sjukdom och andra svårigheter. I höst kommer hon till Pilgrims höstmöte.

Kristen tro förändrar. Den förändrar världen och den förändrar enskilda människors liv.

I en första av två artiklar reflekterar Christoffer Skogholt över hur vi kan tänka kring det naturliga onda, i en värld där kampen för överlevnad är ett givet livsvillkor.

Jag har alltid haft svårt för militär­musik. Och jag kan heller inte påminna mig någon militär konstnär som givit bestående intryck eller hjälpt mig att se världen. Med ett undantag.

En av Francisco de Goyas mest otäcka målningar har titeln ”Saturnus slukar sin son”.