Den inflytelserike teologen Luke Bretherton beskriver sin senaste bok som ett kristet alternativ till Jordan B. Peterson. Maria Ledstam träffade honom för ett samtal om vad han menar med kristen politik.
LUKE BRETHERTON ÄR EN AV vår tids mest inflytelserika teologer. Som professor inom kristen etik och politisk teologi vid Duke Divinity School i USA har Bretherton (f. 1968) under de senaste åren etablerat sig som en ledande tänkare när det gäller relationen mellan religion, samhälle och politik. Han håller just nu på att avsluta sin tjänst vid Duke för att i januari 2025 tillträda som professor vid Christ Church College vid Oxford University, en tjänst som kombinerar akademiskt arbete med arbete i den Anglikanska kyrkan.
Bretherton har med sin senaste bok A Primer in Christian Ethics – Christ and the Struggle to Live Well (2023) återigen bevisat sin förmåga att göra teologi och kristen etik relevant och tillgänglig för en bred publik. I intervjun beskriver Bretherton skämtsamt boken som ett kristet alternativ till Jordan B. Peterson.
Bland Brethertons andra verk återfinns Christ and the Common Life: Political Theology and the Case for Democracy (2019), samt Resurrecting Democracy: Faith, Citizenship and the Politics of a Common Life (2015), som bygger på en fyraårig etnografisk studie av gräsrotsdemokratiska rörelser i London och på andra platser.
Brethertons forskning täcker en rad samhällsfrågor, från eutanasi och hospicerörelsen till miljörättvisa, rasism, populism och flyktingpolitik. Hans arbete sträcker sig också in i det offentliga samtalet, där han skriver för tidningar som The Guardian, The Times och The Washington Post. Han har även varit engagerad i en rad trosbaserade organisationer, kyrkor och missionsrörelser runt om i världen, och driver även podcasten Listen, Organize, Act! I oktober 2024 kommer han till Sverige för att medverka som en av huvudtalarna på Pilgrims höstmöte i Linköping. I mitten på sommaren träffades vi för ett samtal via webben.
Maria Ledstam (ML): Vad var det som gjorde att du blev intresserad av frågor om religion och politik?
Luke Bretherton (LB): Två saker har varit avgörande för min teologiska inriktning. Den första är hemmet som jag växte upp i. Mina föräldrar hade en stark evangelikal tro och var engagerade i den karismatiska rörelsen, samtidigt var de djupt involverade i lokalsamhället. När de flyttade till Notting Hill på 1960-talet – ett område som då präglades av fattigdom och slumhyresvärdar – blev de chockerade över hur många av deras nya grannar behandlades. Som svar startade de en bostadsförening för att tillhandahålla bra bostäder åt låginkomstfamiljer.
Min mamma jobbade som bostadshandläggare i många år. Hon kände alla. Det var som om hon förvandlade staden till en by. Det gjorde mig galen som barn, men jag inser när jag tänker tillbaka på det att det var en form av politik – en politik för ett gemensamt liv. Den var inte partidriven utan handlade om att odla ett mer rättvist och generöst gemensamt liv, oberoende av var människor kom ifrån.
Ingen av mina föräldrar var intresserade av ”social rättvisa” eller ”befrielseteologi”. De var ganska kulturellt konservativa. Min pappa röstade på Tory hela sitt liv och kunde fälla kommentarer som skulle låta som en högerpopulist i dag. Men han hade en enastående förmåga att bygga relationer med människor Ett exempel är relationen han utvecklade med prästen David Randall.
Mina föräldrar var mycket konservativa i frågor om sexualitet och allt annat. David Randall var öppet homosexuell (detta var i slutet av 1970-talet), bodde med sin partner Paul, var kristen socialist och en tidig förespråkare för befrielseteologi i Storbritannien. Min far och David Randall gillade aldrig varandra, men de arbetade mycket tillsammans. De insåg och respekterade att trots sina skillnader i grundläggande frågor om vad det innebär att vara kristen, delade de en gemensam omsorg för området där de bodde. Mina föräldrar och David åt ofta middag tillsammans hemma hos oss och sedan bad de tillsammans och arbetade med olika projekt, vare sig det handlade om att renovera skolan eller starta en ungdomsklubb. För mig kändes det helt naturligt. När jag ser tillbaka på det i dagens polariserade värld, där det ibland anses som ett svek att ens samtala med dem man inte håller med, än mindre bygga en långvarig och konstruktiv relation, inser jag hur unikt det var.
Den andra händelsen inträffade när jag arbetade i Central- och Östeuropa strax efter Berlinmurens fall. Där hade jag möjlighet att samarbeta med enastående kristna som var djupt engagerade i den prodemokratiska rörelsen och som hade lidit på grund av sin tro under kommunismen. De här personerna spelade en nyckelroll i att försöka återuppbygga samhället bland kvarlevor av statssocialismens strukturer, i en tid då turbokapitalism och alla tänkbara religioner strömmade in för att omvända den tidigare kommunistiska befolkningen. Samtidigt bevittnade jag framväxten av populistiska diktatorer och en ökande etnoreligiös nationalism, särskilt i samband med sammanbrottet av det forna Jugoslavien. Kyrkan spelade då en dubbel roll, både som en kraft för demokrati och för att skapa ett mer moraliskt och rättvist samhälle, men också som en kraft som bidrog till sammanbrott, förstörelse och slutligen våldsamt inbördeskrig. Att försöka förstå hur kyrkan navigerade i detta komplexa landskap har varit avgörande för mig. Vilka krafter drog kyrkan mot en antidemokratisk och auktoritär politik, och vilka krafter ledde den i en mer konstruktiv riktning? Vilka teologiska perspektiv möjliggjorde denna positiva utveckling?
Dessa två erfarenheter har lett till tre centrala frågor som präglat mitt arbete: För det första, om vi ska älska vår nästa kommer vi alltid att ställas inför frågor om lidande, orättvisa och förtryck. Hur svarar vi på det? För det andra, om vi ska älska vår nästa måste vi också hantera frågor om makt och hur den fördelas. Ofta har människor en sentimental syn på nästankärleken, men det är nödvändigt att även adressera och analysera makt. Slutligen, om du ska älska din nästa kommer du oundvikligen att möta människor som inte är som du, människor som har helt andra övertygelser än vad du har. Hur ska du bemöta dem? Dessa frågor, som är centrala i Bibeln, saknas ofta i dagens kyrkliga undervisning, men de är avgörande för evangeliets trovärdighet och relevans i vår tid.
ML: I din senaste bok beskriver du tre uppgifter för kristen etik, där lyssnandet har en central plats. Kan du utveckla vad du menar med det?
LB: Boken är indelad i tre delar. Den första delen handlar om att beskriva väl, nästa del om att handla väl, och den sista att leva väl med andra. Den första uppgiften, att beskriva, kommer från filosofen Ludwig Wittgenstein som menar att du inte kan agera i en värld som du inte kan beskriva eller namnge.
Vårt sätt att beskriva världen gör all skillnad. Namnger jag någon som flykting, eller som illegal migrant? Medborgare eller fiende? Ofta namnger vi världen utifrån ett ideologiskt ramverk eller från någon abstrakt idé. Vi börjar inte med att lyssna på vad som faktiskt händer. Jag menar att den mest grundläggande frågan för etiken är: ”Vad var det som hände”? Tar jag mig tid att ställa den frågan, eller hoppar jag direkt till frågan: ”Vad ska jag göra”?
Att sätta olika typer av handlingsplaner och program före människor menar jag är omoraliskt. Vi måste alltid sätta människor först och uppmärksamma deras liv, deras kärlek och vad de värderar. Vi måste ta reda på var Anden rör sig och vad Kristus gör i världen. Den handlingen – lyssnandet – är i sig en etisk handling. Det förmedlar att ”Du betyder något”. ”Du har en berättelse att berätta”. ”Du är värd att bli hörd”.
Lyssnandet är en kärlekshandling till nästan som är mycket motkulturell. För det mesta tänker människor att de redan vet vad som pågår. De behöver bara få andra att hålla med dem. Om du i den amerikanska kontexten är engagerad i pro-life och vill ha vapen och andra saker, då har jag, som en god progressiv liberal redan avfärdat dig. Jag har redan stämplat dig och stigmatiserat dig. Jag tänker inte att jag måste lyssna på dig. Du är ingen jag behöver ta på allvar. Och samma sak i omvänd ordning. Så lyssnandet är faktiskt ett sätt att ta den mänskliga personen, det mänskliga ansiktet framför mig, på allvar och det orienterar mig rätt. Även om jag är radikalt oenig med dig, kan du ha något att lära mig om hur man lever väl. Jag tror att det är en djupt moralisk orientering.
ML: När de flesta av oss hör ordet politik så tänker vi på politiska partier, valrörelser och politiska debatter. Men du beskriver politik som att forma, normera och upprätthålla ett gemensamt liv. Kan du säga lite mer om det?
LB: Ofta reduceras politik till partipolitik och det som sker på en statlig nivå. Jag försöker verkligen utveckla ett annat perspektiv. Här kommer vi tillbaka till frågan om främlingen, fienden och nästankärleken. Som människor kan vi inte överleva, än mindre trivas utan andra. Men så snart du försöker forma ett gemensamt liv med andra kommer du omedelbart att möta människor du inte håller med, som du inte gillar, som ser konstiga ut och som du tycker är hotfulla.
Vi skulle kunna prata länge om politisk filosofi. Men när du bryter ner det finns det fyra alternativ i mötet med människor du inte håller med. Du kan antingen döda dem, skapa ett system för att tvinga dem att göra vad du vill utan att behöva lyssna på dem, du kan göra livet så svårt för dem att de måste fly, eller så kan du göra politik. Jag tror att kristna borde vara engagerade i det fjärde alternativet. Tragedin i vår värld är att människor försöker lösa problem genom att döda, tvinga eller få människor att fly, och här är kristna lika dåliga som alla andra.
ML: Vilka råd skulle du ge till människor som utifrån sin tro vill vara med och bygga ett bättre samhälle?
LB: Jag tror att en del av problemet i vår tid är att vi fokuserar för mycket på staten, vilket gör att vi tolkar världen uppifrån och ner. Våra nyhetsflöden och sociala medier är ständigt upptagna av nationell politik. Visst, statlig verksamhet och politik är viktigt, men det är alltid inbäddat i hur vi odlar ett gemensamt liv som börjar lokalt. Vi måste fokusera på hur vi bygger förtroende.
Ett exempel från North Carolina, där jag bor: Ungdomarna, inklusive mina egna, leker ibland ute på gatan och kan vara högljudda. Om jag har en deadline att hålla kan jag välja att ringa polisen och därmed överlåta problemet till staten. Men jag har också valet att bygga relationer genom att gå ut och be dem dämpa sig lite. Detta är i själva verket att bedriva politik – att förhandla om ett gemensamt liv utan att skapa konflikt eller använda tvång.
Om vi lär oss att läsa världen utifrån vårt lokala liv och sedan tolka nationella frågor genom det perspektivet, i stället för tvärtom, tror jag att vi kan orientera oss på ett bättre sätt.
Vi lever i en polariserad värld där vi har svårt att lita på varandra, inte minst i USA. Men att bygga förtroende är grundläggande, och här har kyrkan en viktig roll att spela, vare sig det handlar om mammagrupper eller soppkök. Om vi ser politik som att forma och odla ett gemensamt liv, blir det tydligt att både demokrati och ekonomi är beroende av förtroende.
Under finanskrisen 2007–2008 såg vi hur bankerna snabbt kollapsade när förtroendet förlorades. Samma sak gäller för demokratin – utan förtroende faller systemet samman, vilket vi såg den 6:e januari i USA. Att odla förtroende genom lokalt engagemang, som mina föräldrar gjorde genom att skapa en bostadsförening, är grunden för vår politik och ekonomi. Utan detta går vi vilse.
Kristna har en viktig roll i att bygga förtroende och gemenskap, vilket i sin tur har en global betydelse. Det kan kännas som små handlingar, som att hjälpa en granne eller organisera en småbarnsgrupp, men dessa handlingar är avgörande för att undvika samhällskollaps och upprätthålla fred och stabilitet.
ML: Du har även varit djupt involverad i community organizing både i Storbritannien och USA. Vad tar du med dig från de erfarenheterna?
LB: Community organizing är en politisk rörelse med lokal förankring, där kyrkor, moskéer, synagogor, bostadsföreningar, skolor och andra lokala institutioner går samman för att hantera både stora och små frågor, från gatubelysning till levnadslön. Det är icke-partipolitiskt, vilket möjliggör samarbeten över ideologiska gränser – det viktiga är att sätta människor före program, och ett exempel är hur Trump-anhängare och Black Lives Matter-aktivister i Wisconsin samarbetade för att säkerställa internetåtkomst för alla under pandemin.
Detta fokus på människor i stället för ideologi är en viktig lärdom. Politik handlar om att söka det gemensamma goda, inte att exkludera dem som tycker annorlunda. Vi är ofta duktiga på att kritisera men har lite att säga om hur vi faktiskt ska leva. Inom community organizing handlar det om att föreslå lösningar, som att arbeta för levnadslön i stället för att bara tala om fattigdom, eller att främja ansvarsfull bankverksamhet i stället för att bara klaga på skulder.
En djup teologisk insikt som jag har fått från denna rörelse – och detta kommer egentligen från Karl Barth – är att Guds första ord till mänskligheten är ett ”ja” i Jesus Kristus. Alltför ofta är kyrkans första ord ”nej”. Vårt första ord bör alltid vara ja. I ljuset av det jaet kan det sedan finnas ett nej.
Ett bra exempel är hospicerörelsen. Dame Sisley Saunders, en anmärkningsvärd läkare på 50-talet, utvecklade hospice-rörelsen och palliativ vård som ett ”ja”. Hennes första fråga var: vad är god vård för de som lider och håller på att dö, och för de som lider i sitt döende? Svaret var hospice och palliativ vård. I ljuset av detta ”ja”, som du kan känna, se, smaka och lukta, en inkarnatorisk verklighet – säger jag ”nej” till eutanasi.
Om vi ska vittna om Jesus Kristus, som är Guds ”ja” till mänskligheten, borde vårt första ord också alltid vara ”ja”. Detta kräver fantasi, kreativitet och moralisk reflektion.
ML: Det här tycker jag är ett bra sätt att avsluta intervjun: Hur kan vi börja med ett ”ja”? Tack för att du ville ställa upp på intervjun och välkommen till Sverige i oktober!
