Vad ska man tro om kristdemokratin?

Det blev idéhistorikern, tidigare partistyrelsemedlemmen och riksdagsledamoten Per Landgren som formulerade kristdemokratins värdegrund i det Principprogram som antogs på Kristdemokraternas riksting 2001. Per är också redaktör för antologin Kristdemokrati: Människosyn, etik, politik (2022), med ambitionen att beskriva en politisk filosofi och rörelse som fortfarande är bristfälligt känd och förstådd i Sverige – även om skrivningen i Princip­programmet fick beröm från både höger och vänster.[1] NOD träffade honom för att samtala om detta, och om hur det kommer sig att kristdemokratiska partier – inklusive de svenska Kristdemokraterna – ofta tycks hamna i en högernationalism som många har svårt att koppla ihop med kristna värderingar. Med i samtalet var också Mikael Löwegren, präst i Svenska kyrkan och föreståndare för Laurentiistiftelsen i Lund, som intresserat sig för katolsk sociallära från ett annat perspektiv. Vi inledde samtalet – som kan avlyssnas i sin helhet via NOD:s hemsida – med en fråga om det svenska samhällsklimatet håller på att hårdna, och hur det i så fall påverkar välfärdssystemen.

ETT HÅRDNANDE SAMHÄLLSKLIMAT?

– Mitt intryck är att för dem som saknar pengar och resurser fungerar välfärdssystemen allt sämre, säger Mikael. I min erfarenhet som jourhavande präst har jag ofta lyssnat på människor som fallit igenom systemen på ett sätt som gör att man sitter och gapar. Samtidigt får jag erbjudanden om att köpa privata sjukförsäkringar som kan ge en snabbfil genom vårdsystemet.

– Jag tror att det är lätt att konstatera att välfärden fungerar sämre, och jag har erfarenheter i min nära omkrets av detta, fortsätter Per. Men det är svårare att sätta diagnos och komma fram till vilka orsakerna är. Det är komplicerat, och varierar mellan olika kommuner, landsting och regioner.

Både Mikael och Per menar att samhällsutvecklingen innebär särskilda utmaningar för kristenhet och kyrka. Förutsättningarna för att möta utmaningen är goda, eftersom det diakonala ansvaret ”finns djupt, djupt ner i kyrkans DNA”, som Mikael uttrycker det. Per konstaterar att rent historiskt har kyrkan stått för väldigt mycket av det som staten sedan tagit över, särskilt avseende sjukvård och skola.

PÅVEN FÖR ARBETARRÖRELSEN

NOD: Det har förstås funnits stora utmaningar för kyrkan tidigare. Ett exempel är alla de förändringar som pågick under den senare hälften av 1800-talet, med urbanisering, industrialisering och andra omvälvningar i samhället. Det är då som den så kallade katolska socialläran aktualiseras genom påven Leo XIII:s encyklika Rerum Novarum från 1891. Den handlade mycket om arbetarklassens situation – kanske lite oväntat?

– Ja, encyklikan tar spjärn mot den dåtida arbetarrörelsen, och vill ge kyrkans perspektiv på hur behov och rättmätiga krav kan mötas, säger Mikael. Den speglar ett sätt att tänka om det goda samhällsbygget som sätter den mänskliga personen, den mänskliga värdigheten och det gemensamma goda som övergripande mål. Det är en position som skiljer sig både från den kollektivistiska kommunismen (och senare: nazismen) eller den liberala individualismen, där begreppet ”personalism” är viktigt. Det är personen snarare än individen som står i centrum. Personen finns alltid i ett socialt sammanhang, med relationer till och ansvar för medmänniskor och omgivande samhälle.

– Encyklikan går emot utsugningen av arbetarklassen, fortsätter Per. Men ambitionen är att ge ett annat svar än det revolutionära. Man vill hålla ihop samhället samtidigt som man vill reformera det. Påven uppmanade också kristna till politiskt engagemang, inklusive att bilda fackföreningar.

NOD: Hur kom detta att kopplas till den kristdemokratiska rörelsen?

– Det är en lång och komplex historia, som sett olika ut i olika länder, förklarar Per. Rerum Novarum speglade ju rörelser och idéströmningar som redan fått fotfäste. I skrivningen tog Leo XIII intryck av exempelvis Mainz-biskopen Wilhelm von Ketteler och hans bok Die Arbeiterfrage und Das Christenthum (1864), liksom av den konverterade ärkebiskopen i Westminster, Edward Manning. Till att börja med var det framför allt katoliker som genom olika partibildningar följde uppmaningen till politiskt engagemang. Ska man sen förenkla historien innebar den totala moraliska kollapsen efter andra världskriget att partier med likartad värdegrund hittade varandra, bortom uppdelningen mellan katoliker och protestanter. Där uppstår den kristdemokratiska rörelse som varit central för utvecklingen i Europa efter andra världskriget, på ett sätt som många i Sverige fortfarande inte har förstått.

– I Sverige var ju situationen annorlunda av flera skäl, fortsätter Mikael. En bra bit in på 1900-talet uppfattades ofta Svenska kyrkan att stå på det etablerade samhällets och de rådande ekonomiska intressenas sida, och det fanns ju skäl till att socialdemokraterna tog strid mot ”penningpungen, svärdet och altaret”. Här dröjde ett sorts enhetssamhälle kvar, med fortsatt inflytande av det som kallats Luthers tvåregementslära, där samhällsfrågor sköttes av politiker och andliga frågor hanterades av kyrkan. På 1940-talet fanns ju dessutom knappt några katoliker här – förutom i vissa kulturella kretsar där de kunde vara framträdande.

”GRÅSOSSAR” & ”FRISINNADE” = KRISTDEMOKRATER?

NOD: När man läser på om kristdemokratin, inklusive inledningskapitlet i KD:s Principprogram, så påminner förhållningssättet lite om ”gråsossar”, eller det socialliberala ”frisinnet” som samlade många frikyrkliga väljare fram till 1960-talet.

– Vi ska inte stirra oss blinda på etiketterna utan se på innehållet, menar Per. Visst finns det paralleller, exempelvis när det gäller ambitionen att bygga en fungerande välfärd, att människor ska ha lön för mödan och möjlighet att leva ett drägligt liv. En förklaring till att i grunden helt olika politiska filosofier kan likna varandra är att man i praktiken utgår från en människosyn som är ett lånegods ifrån den judisk-kristna kultur som vi ändå fortfarande lever i.

– Den socialistiska rörelsen och svensk socialdemokrati är i långa stycken en form av sekulariserad kristendom, fortsätter Mikael. Jag blir med åren också allt mer skeptisk till etiketterna och alltmer vilsen i det politiska landskapet. I många avseenden känner jag mig närmast värdekonservativ och kan sympatisera med KD, inte minst i synen på familjens betydelse. Men vad gäller den ekonomiska politiken skulle jag snarast betrakta mig som en vänster-sosse eller vänsterpartist. Miljöpartiet och den gröna ideologins mer radikala visioner har alltid legat mig varmt om hjärtat, helt i linje med uppdraget att bruka och vårda skapelsen. Samtidigt är jag liberal, i meningen att jag är för borgerliga fri- och rättigheter. Och i kritiken av kapitalismen och marknadsliberalismen finns ju överlappningar mellan viss typ av värdekonservatism och viss typ av socialism. Det är komplext utifrån ett kristet perspektiv, vilket gör att det är knepigt – för att uttrycka det milt – att försöka muta in det kristna i ett visst parti.

– Det behöver inte alls vara ett uttryck för att monopolisera kristen etik, invänder Per. Att det dröjde innan det fanns ett kristdemokratiskt parti i Sverige kan ha varit ett uttryck för att det fanns tillräckligt mycket av kristna värden i de andra partierna, men som alltmer gick förlorade, och där bildandet av KDS var ett uttryck för någonting i folkdjupet avseende kristen etik och människosyn.

KRISTDEMOKRATISK HÖGERNATIONALISM

NOD: Men hur kommer det sig då att många av dagens kristdemokratiska partier – inklusive KD – tycks hamna i högernationalism, främlingsfientlighet och andra politiska ställningstaganden som inte förefaller ha något med kristna värderingar att göra?

– Om man drar paralleller till självutnämnda kristdemokrater som Orbán och Bolsonaro är man nog lite för ytlig i analysen, menar Per. Vad gäller Ungern måste man förstå att det handlar om ett land med långsam partiutveckling efter en lång period av diktatur, och där Orbáns parti Fidez inte alls representerar den kristdemokratiska internationalistiska traditionen. Deras agerande har ju fördömts av kristdemokrater och de har uteslutits ur EPP. Bolsonaro är också en populist, som visserligen ridit på kristna röster, men vars politik inte har mycket att göra med kristdemokrati.

– Jag är essentialist i den meningen att jag tror att det finns vissa saker som är kristdemokratiska, vissa som är socialistiska, och vissa som är revolutionära och marxistiska, fortsätter Per. Men sen finns det partibildningar som mer eller mindre fjärmar sig från essensen i den politiska filosofi som man nominellt bekänner sig till. Det gäller inte bara kristdemokrater.

– Men frågan var ju hur det kommer sig att kristdemokrater hamnar på den högra planhalvan, som det de facto har blivit i Sverige och på många andra håll, kontrar Mikael. Hur kommer det sig att man med denna katolska sociallära hamnar där man hamnar i den ekonomiska politiken? Jag tror att det handlar om en kapitulation för kapital och nyliberalism som bidragit till att riva sönder vårt välfärdssystem och polarisera samhället. Jag har svårt att förstå hur kristdemokratin har kunnat acceptera att vara en del av nedmonteringen av välfärdssystemen och den typ av avregleringar och privatiseringar som vi nu lever med. Järnvägen, apoteken, de digitala vårdcentralerna, för att inte tala om skolan.

NOD: Per, det är uppenbart att din verklighetsbeskrivning är lite annorlunda än Mikaels. Men ser du något problem med KD:s realpolitik i relation till den kristdemokratiska övertygelse du formulerade i Principprogrammet?

– Som jag sa har olika partier en essens som man ibland och av olika anledningar väljer att avvika ifrån – exempelvis för att man vill skapa en regering med stöd av riksdagsmajoriteten. Att man gör det vid sidan av det vanliga politiska arbetet i utskotten, med delvis muntliga överenskommelser och utan tillräcklig transparens avviker från svensk konstitution på ett sätt jag ogillar. Det tar bort riksdagens möjligheter att komma överens på ett mer pragmatiskt sätt – exempelvis via det vi pratade om tidigare som ”gråsossar, socialliberaler och kristdemokrater”. Jag kan se att mitt parti nu fattar beslut som inte går tillbaka på kristdemokratisk politisk filosofi. Och ju högre bekännelsen är, desto hårdare blir domen när man av olika anledningar inte tycks leva upp till den. Men ju mer man vet om den politiska verkligheten, desto lättare kan man förstå att det kan bli så här.

KRISTNA I PARTIPOLITIKEN?

NOD: Om realpolitiken kräver ett sådant kompromissande med övertygelser som du antyder väcks frågan om vad som är de lämpliga formerna för ett kristet engagemang i politiken. Är partipolitik det sätt som en övertygad kristen ska försöka att påverka samhällsutvecklingen?

– Jag håller helt med Rerum Novarums uppmaning till kristna att engagera sig politisk, menar Per. Och jag håller med de antika filosofer som betonade vikten av att engagera sig för det gemensamma goda. Är man medborgare har man ett medborgerligt ansvar. Den som drog sig undan till sitt lantställe och struntade i det gemensamma kallades i antiken för idiotes, det vill säga ”en som är sin egen”. Det är viktigt att vi som kristna står för ett innehåll som är så nära den människosyn som vi vet att Jesus hade. Om man har en etisk kompass utifrån sin kristna övertygelse och integritet så är man filosofiskt bättre rustad än den sekulära person som tagit ställning för exempelvis en materialistisk människosyn. Jag säger inte att kristdemokratin i alla lägen kommer att fatta rätta beslut – men man har en värdegrund som borde styra.

– Ja, vi ska engagera oss, instämmer Mikael. Och den enskilde kristne kan engagera sig i vilket parti som helst – det man uppfattar som bäst, eller minst dåligt. Det valet beror förstås på vilka frågor man ser som mest viktiga. Men jag uppfattar att det är någonting i det politiska livet som är djupt dysfunktionellt och som riskerar att göra någonting mindre bra med människor som går in i politiken. Och som enskilda präster ska vi akta oss väldigt noga för att engagera oss partipolitiskt – inte minst utifrån ett själasörjarperspektiv. Jag håller med Patrik Hagman – som är docent i politisk teologi – när han säger att kyrkan ska vara vare sig allmänt politisk eller partipolitisk, utan profetisk. Som kyrka är det viktigt att vara tydlig med att tala ”till människor av god vilja” i hela världen om moraliska principer, människovärde, om rättvisa och om skapelsens integritet. Det är slående hur den ekumeniska patriarken Bartolomeus och påven Franciskus får ett brett genomslag när de talar ur den kristna traditionens djup, förankrade i kyrkans tro och liv, i bön, liturgi och tradition.

– Jag har en vid syn på vad politik är, avslutar Per. Det handlar om mänskliga handlingar för det gemensamma goda. Men liksom påve Leo XIII tycker jag att man ska engagera sig politiskt och gärna verka inom ett parti. Det innebär inte att man behöver ta ansvar för precis allting partiet gör. Man kan rösta emot, man kan reservera sig och man kan verka för att partiet ändrar sin politik.Och det jag uppfattar som kristna värden kan finnas hos medlemmar i mer eller mindre alla partier.

Noter

1. ”Nytt kd-program gillas av både höger och vänster”. Dagens Nyheter 2001-06-28