Både Reinhold Niebuhr och Jacques Ellul placerade frågan om ”kristen realism” i centrum för sitt fortfarande inflytelserika politiska tänkande. Men i avgörande hänseende gick de olika vägar. Arne Rasmusson beskriver två olika sätt att förhålla sig till Bergspredikan.
Det är svårt att läsa Bergspredikan utan att ställas inför en mängd frågor om hur ideal och realism hänger ihop. Kan individer och samhälle verkligen fungera baserat på Jesu förkunnelse? Kan den överföras på det politiska planet? Är det realistiskt att tro att människor kan förändras i en utsträckning som får samhälleliga konsekvenser, och är det inte stor risk att kristna anspråk på helgelse bara leder till illusioner och självrättfärdighet som skapar mer destruktivitet än godhet? Har inte strävan efter kristna ideal skapat tyranni i kyrka och samhälle, precis som radikala sekulära ideal har gjort?
Två av 1900-talets stora kristna intellektuella – Reinhold Niebuhr och Jacques Ellul – placerade frågan om ”realism” i centrum för sitt politiska tänkande. Ibland på likartade sätt, men de gick också i avgörande hänseenden olika vägar. Båda är fortfarande mycket lästa och deras inflytande sträcker sig långt utanför religiösa kretsar.
REINHOLD NIEBUHR
Teologen Reinhold Niebuhr (1892-1971) var en av USA:s mest inflytelserika politiska tänkare under 1900-talet, ett inflytande som fortsatt långt efter hans död. Exempelvis beskrev president Barack Obama honom som sin favoritfilosof och hans Nobelföreläsning var tydligt influerad av Niebuhrs så kallade ”kristna realism”.
Niebuhr börjar som pacifist och förhåller sig kritisk till en rent ”realistisk” samhällssyn som han menar riskerar att leda till cynism. Religion handlar om att idealen besegrar det verkliga och Jesus representerar en absolut idealism. Men när Niebuhr som pastor i arbetarstaden Detroit upplever konflikten mellan arbete och kapital inser han att världen inte kan förändras bara genom moralisk idealism. Influerad av sin läsning av Karl Marx publicerar han 1932 en bok med den talande titeln Moral Man Immoral Society där han konstaterar att visserligen kan individer ibland följa höga moraliska ideal, men det gäller inte grupper eller samhället som helhet. Systemet kan inte reformera sig själv och de härskande klasserna ger aldrig bort sin makt frivilligt. Ett nytt samhälle kommer inte genom moralisk påverkan, liberal utbildning eller någon form av nödvändig process, utan bara genom social och politisk kamp.
Niebuhr lämnar dock ganska snart detta förhållningssätt och blir alltmer kritisk mot socialism. I en sorts vänsterliberalism försvarar han istället en maktbalans mellan ägare och fackföreningar och betonar statens roll i den ekonomiska politiken. Men både under sin socialistiska och sin liberala period motiverar han sin hållning utifrån en realistisk samhällsanalys. Jesus representerar visserligen fortsatt ett ideal, men det är ett ideal som inte kan förverkligas i historien. Det kristna kärleksidealet är omöjligt att leva eftersom det står i konflikt med livet själv. Det kan fungera som ett transcendent mål att sträva emot, en omöjlig möjlighet, men det kan inte direkt tillämpas i samhället. Faktisk samhällelig rättvisa bygger på maktbalans, inte på idealism, och vi måste alltid kompromissa med våra ideal.
När Hitler tar makten i Tyskland börjar Niebuhr intressera sig alltmer för utrikespolitik. Redan 1933 skriver han att nazismens mål är att utrota de europeiska judarna och när andra världskriget bryter ut arbetar han intensivt mot de kristna idealister och pacifister som vill hålla USA utanför kriget. Dessa menar att man måste finna en väg till fred genom att förhandla med Hitler, vilket för Niebuhr innebär en kärlekslöshet som i praktiken separerar de amerikanska kristna från en lidande värld, och som accepterar tyranniets seger och utrotandet av Europas judar. Kampen mot Tyskland och Japan innebär också att man måste använda de medel som är nödvändiga för att vinna. För Niebuhr inkluderar det accepterandet av terrorbombningar av tyska och japanska städer och användningen av kärnvapen mot Japan 1945.
Efter kriget blir Sovjet och kommunismen huvudfienden och i den amerikanska debatten blir Niebuhr en ledande företrädare för ”realism” i internationell politik, med nära och inflytelserika kontakter inom den politiska eliten. Han är dock ingen cyniker beredd att reducera allt till makt, utan är ofta kritisk mot amerikansk politik – samtidigt som han är övertygad om att USA i det stora hela är på den rätta sidan av historien. Han lägger stor vikt vid läran om mänsklighetens ofrånkomliga syndfullhet, men anser att Martin Luther gick för långt i sin pessimistiska syn på samhället, samtidigt som Luther var för optimistisk om den enskilda troende.
JACQUES ELLUL
Den franske rättshistorikern, sociologen och teologen Jacques Ellul (1912-1994) – som verkar läsas mer nu än under sin livstid – gör också realism till en central kategori i sitt tänkande. Han är tjugo år yngre än Niebuhr, men formas likt denne av de stora sociala och politiska konflikterna på 1930-talet, andra världskriget och kampen mot nazismen, det kalla kriget efter 1945 och diskussionerna om kapitalism och socialism. (Till detta kommer att för Ellul blir miljöfrågan redan på 1930-talet central och han brukar ses som en av föregångarna för den franska gröna rörelsen). Dessa konflikter drabbar Ellul mer personligt och direkt än Niebuhr. Han blir efter Tysklands seger över Frankrike del av motståndsrörelsen och hjälper judar att fly till Schweiz, och blir exempelvis avsatt från sin universitetslärartjänst av den franska lydregimen till Nazityskland.
Ellul är kritisk mot allomfattande förklaringsmodeller och teoretiska systembyggen. Enbart partiella och provisoriska tolkningssystem är möjliga, och nya omständigheter kräver ständig revidering av tidigare tolkningsmallar. Han menar att många intellektuella hela tiden vacklar mellan de faktiska fenomenen och de stora förklarande teorierna eller myterna. Hans kritik drabbar också så kallade realistiska teorier om politik och ekonomi som gör vinnande eller behållande av makt (respektive ekonomisk vinst) till det primära. Han konstaterar att nytta, framgång och egenintresse blir de enda kriterierna i alltför rigida ideologier som bara tar hänsyn till en mycket begränsad del av den ”verklighet” man möter.
Realism innebär alltså för Ellul att ta hänsyn till verkligheten sådan den är, men utan att begränsa det verkliga till makt och nytta. Realism innebär inte att göra framgång och effektivitet till sanningskriterier utan förutsätter ett särskilt moraliskt förhållningssätt. Förslag till lösningar på politiska, ekonomiska och personliga problem måste bedömas utifrån noggranna analyser och inte utifrån färdiga teorier och ideologier. Även om det inte går att skilja fakta från tolkningsramar är problemet att de senare lätt överdeterminerar sättet att beskriva händelser.
För Ellul möjliggör kristen tro ett sådant förhållningssätt. Men kristendomen ska inte ses som en lösning, och den förser oss inte med politiska och ekonomiska teorier som kan användas som beslutskriterier. Han betonar att vi måste ställa oss på livets sida mot de destruktiva krafter som oftast är starkare. Det betyder att vi ofta måste stödja den svagare sidan, även när vi inte ser en tydlig väg till framgång. Och vi kan inte använda medel som står i konflikt med vad vi vill uppnå – en realistisk analys kan inte acceptera medel som underminerar det vi strävar mot och korrumperar oss själva.
När Jesus talar om att vara i världen men inte tillhöra den pekar det, enligt Ellul, på hur ett kristet förhållningssätt kan bidra till en autentisk realism. Den kristne är en främling, en pilgrim, vars intressen inte är helt uppbundna med denna värld. För den kristne står dessutom hoppet till Kristus, inte till historien, nationen eller politiken, vilket skapar ett annat förhållande till onyttan, det provisoriska och det relativa.
NIEBUHR vs ELLUL
Både Ellul och Niebuhr försöker praktisera sin respektive syn på ”realism” genom analyser, ställningstaganden och praktisk handling. Båda erkänner det provisoriska och relativa i dessa handlingar, medvetna om att de kan ha fel, vara fångade i fördomar och teoretiska system, och att de hela tiden behöver vara ödmjuka och självkritiska. Båda är också kritiska mot politisk utopism och tron på politikens ”frälsande” kraft. De är också eniga i att vi ofta står inför tragiska val och att historien är full av oförutsedda konsekvenser och ironier, där det till synes goda handlandet kan leda till förödande konsekvenser, i kontrast till den ursprungliga intentionen. De är också eniga i sin kritik av samtidens övertro på utbildning. Högutbildade är ofta mer fångade i teoretiska system och blir därmed inte sällan mer dogmatiska än andra.
Avgörande fråga: ”Realism för vem?”
Men en avgörande skillnad mellan Niebuhr och Ellul gäller frågan ”realism för vem?” Den tidige Niebuhr kunde betona sociala rörelser, men senare fokuserar han helt på det etablerade politiska systemet, där den självklara primära kontexten handlar om vad USA och dess politiska ledare ska göra. Hans förhoppningar riktas mot det nationella politiska handlandet, där kristendomen kan bidra med en realistisk syn på makt, konflikt, egenintresse. Dessutom pekar kristendomen, enligt Niebuhr, på historiens meningsfullhet och dess transcendenta ideal fungerar som en ständig kritik.
Elluls primära ärende, när han skriver som teolog, är inte att förse det politiska systemet med insikter, utan han frågar sig i stället vad kristna och den kristna kyrkan kan göra. Hans annorlunda teologiska fokus innebär en avgörande skillnad gentemot Niebuhr. Den senare betonar människans ”fallna” och bristfälliga natur (det vill säga att människan aldrig upphör att vara syndare) och att vi alltid måste utgå ifrån en ofullkomlig värld karaktäriserad av knapphet, egenintresse, brist på rationalitet och kamp om makt. Ellul förnekar inte detta, men för honom är centrum en Gud som möter oss i Jesu död och uppståndelse, vilket skapar hopp och tro på icke-maktens kraft, och en frihet att ifrågasätta den krassa ”nödvändighet” som är avgörande för Niebuhrs realism. Det är denna gudomliga verklighet som för Ellul möjliggör friheten att välja de svagas sida, betona enheten mellan medel och mål och tro på möjligheten till förändring nerifrån.
För Niebuhr är Elluls teologiska hållning illusorisk, vilket han menar kyrkans historia också visar. Niebuhr har lite att säga om kyrkan, eller om församlingar och kristna individers liv – förutom att han ifrågasätter alla anspråk på kristen helgelse och den kristnes kallelse till ett annorlunda liv. Ellul är minst lika kyrkokritisk och medveten om kristendomens ständiga misslyckanden, men han pekar också på en alternativ historia, en som inte bygger på makthavarnas perspektiv – vare sig de sekulära eller kyrkliga.
Skillnaderna i teologisk grundhållning och i synen på kyrkan leder till olika sätt att se på frågor om kristet handlande i den politiska sfären, i sättet att förstå hur verklig samhällsförändring kan ske, och inte minst i frågan om våldets nödvändighet.
DET NÖDVÄNDIGA VÅLDET
Frågan om våldsanvändning är central i diskussionen om ”realistisk politik”. Ellul har förståelse för att det finns mängder av situationer där det till synes saknas alternativ till våldsanvändning, och han är kritisk mot en alltför idealistisk pacifism. Pacifistiskt motstånd kan fungera ibland, men det går inte att förlita sig på en pacifistisk metod i alla situationer. Men Ellul pekar samtidigt på den bristande realismen i tron på våldet, på grund av dess självgenererande konsekvenser. Det egna bruket av våld ökar alltid våldsanvändningen på motståndarsidan, i en ständig eskalering. Och man kan inte enkelt skilja mellan befriande och förtryckande våld. Allt våld för med sig försök att ideologiskt rättfärdiga det egna bruket av våld, vilket skapar falska föreställningar och ger upphov till förledande propaganda.
När Ellul skriver handlar frågan bland kristna ofta om olika befrielserörelsers våldsanvändning. Ellul sympatiserar många gånger med deras målsättningar, men menar att befrielserörelsernas våld skulle underminera deras strävanden efter att de tagit makten. Det är nu lätt att se att han hade rätt. Resultatet av ”kriget mot terrorn” efter 11 september 2001 är ett mer samtida exempel på oförmågan att kontrollera våldsanvändning och dess effekter.
Precis som Niebuhr kan Ellul beskriva våldet som en slags nödvändighet. Men till skillnad från Niebuhr menar Ellul att det tillhör den kristna friheten att inte acceptera nödvändigheten. Han deltog själv i motståndsrörelsen mot nazismen, även om han själv inte medverkade i våldshandlingar, och han skulle inte säga emot när man i Ukraina ser militärt försvar som den enda möjligheten efter Rysslands invasion. Men han skulle samtidigt påminna om att det går att välja icke-kontrollen och att medel som kortsiktigt kan verka verkningslösa på längre sikt kan förändra den kulturella och sociala kontexten inom vilken politiken lever. Historiskt har små kristna minoriteter som exempelvis kväkare och mennoniter varit pionjärer i ifrågasättandet av krigets och nationalismens nödvändighet och skapat olika former av fredsrörelser. Om man idag läser det som skrevs av ledande tyska protestantiska teologer kring sekelskiftet 1900 (som då fanns vid de bästa universiteten och var internationellt mest inflytelserika) och jämför dem med samtida skrifter av kväkare och andra kristna fredsgrupper, skulle de flesta säga att kväkarna – även om få accepterar deras pacifism – i viktiga avseenden hade mer rätt än de tyska teologerna om krigets nödvändiga och oundvikliga roll i historien. Fredsrörelsen var extremt svag i Tyskland och motarbetades aktivt av de tyska kyrkorna och universiteten, och teologerna sa inget annat än den tidens ”realistiska” historiker och samhällsvetare. Det är ingen överdrift att säga att kyrkorna i Tyskland (och annorstädes) bidrog till att skapa den militaristiska kultur som orsakade första världskriget (som i sin tur ledde till kommunismens och nazismens maktövertaganden i Ryssland och Tyskland och därmed till både andra världskriget och det efterföljande kalla kriget). Kväkarna bidrog i stället på lång sikt till att förändra våra föreställningar, även om man i den tidens konflikter såg dem som helt orealistiska, som oansvariga, eller till och med som förrädare. Genom att representera den sorts kristna frihet och realism som Ellul talar om kunde dessa rörelser förändra de ramar inom vilka vi tänker om krig och fred, och peka på alternativa vägar till samhällsförändring.
POLITIKENS BEGRÄNSNINGAR
Titeln på en av Elluls mest kända sociologiska böcker – Den politiska illusionen – uttrycker hans kritiska ifrågasättande av vad politiken kan åstadkomma. Det finns naturliga begränsningar av vad som är praktiskt och ekonomiskt möjligt. Målkonflikter måste balanseras, med ständiga kompromisser, vilket gör att politik handlar mer om förvaltning och reformer snarare än stora och snabba strukturförvandlingar. Politiskt stamtänkande och identitetspolitik underminerar rationell analys och dialog, samtidigt som överdriven vetenskapstro och ideologisering av kunskap riskerar teknokratstyre. Kampen om makten i det politiska spelet riskerar inte bara att underminera det man vill åstadkomma, det lever också primärt i det aktuella och kortvariga, och har liten möjlighet att handskas med de grundläggande och långsiktiga förändringskrafterna.
Kort uttryckt: även om politik är nödvändigt kan vi inte förvänta oss radikal förändring därifrån. Ellul är därför mycket kritisk mot tron på att förverkliga utopiska drömmar genom politiska system. Även här är han och Niebuhr överens, och de är också eniga i sin kritik av en förment ”kristen” politik: Teologiska och moraliska övertygelser kan inte direkt översättas till politiska program. Religiöst motiverad politik riskerar istället att på ett olyckligt sätt absolutifiera politiken, när det som behövs är motsatsen, det vill säga att relativisera och avsakralisera politikens betydelse.
Enligt Ellul bör den kristna friheten snarare handla om hur man bedriver politik. Det innebär bland annat att vägra använda effektiva men manipulerande propagandametoder, sträva efter att föra meningsfulla politiska samtal med motståndare, vara den andra sidans röst i det egna sammanhanget, visa ödmjukhet, fokusera på fenomen som är mer grundläggande än dagsaktuella frågor, et cetera. Niebuhr skulle känna sympati för en sådan hållning, men också problematisera konsekvenserna: Det förhållningssätt som Ellul förespråkar innebär för Niebuhr att man aldrig kan få en framträdande roll i ett parti eller rörelse och än mindre vinna över motståndare, och därför kan man heller inte förverkliga det man vill genomföra. Och när den andra sidan hotar demokratin, välfärden, eller klimatet, måste man inte då bruka alla tänkbara medel för att vinna – särskilt som motståndarsidan redan använder sådana medel?
För Ellul är det alltså viktigt hur politiken bedrivs. Samtidigt skulle han säga att det är viktigare att välja icke-makten och stödja de svaga krafterna i historien än att engagera sig inom de politiska systemen. Det som på kort sikt verkar ineffektivt kan tvärtemot vara den mest progressiva och positivt förvandlande handlingen. Det handlar om den kristna friheten att handla utanför ”nödvändigheten”, där historien faktiskt förser oss med illustrativa exempel. Kväkare, metodister, och andra dissenterprotestanter har inte bara varit viktiga som fredsrörelser, utan hade också en avgörande roll för slaveriets upphävande. Ekonomihistorikern och Nobelpristagaren Robert William Fogel skriver: ”Hur kunde den politik som ursprungligen omfattades av en så liten och isolerad sekt, en sekt som ursprungligen föraktades och förföljdes hårt av den anglikanska majoriteten, bli så inflytelserik att denna politik blev inbäddad i en ny ortodoxi och blev ett centralt inslag i det rådande politiska etoset?”
Niebuhr skulle kanske invända att slaveriets avskaffande förverkligades genom politisk kamp och till slut politiska beslut. Stora kompromisser var nödvändiga. Vad gäller slaveriet i USA ledde kampen till ett förödande inbördeskrig, som – helt enligt Elluls våldskritik – följdes av förödande segregering och en våldskultur som i sina grövsta former levde vidare i ytterligare hundra år. Den viktigaste motkraften mot denna segregering och våldskultur var dock medborgarrättsrörelsen, vars sociala bas var de svarta kyrkorna och den kultur de skapat under mer än ett sekel. Den teologi, praktiker och institutioner som Rosa Parks och Martin Luther King Jr byggde på hade skapats av svarta kristna ledare som Richard Allen och Jarena Lee med början redan under tidigt 1800-tal. Med andra ord: Den antidiskriminerande Medborgarrättslag som USA antog 1964 förutsatte en utompolitisk kulturförändring som minoriteter drivit under lång tid.
NYTTA, FRIHET, KONSEKVENS
Det är inte svårt att förstå varför Niebuhr kan uppfattas som mer direkt användbar för politiker. Politiker har inte tid att vänta och kan inte välja icke-makten, onyttan och långsamheten. De lever inom en politisk och ekonomisk logik som sätter snäva gränser. Ellul förstår det, och hans fokus är, som vi sett, på att kalla kyrkan till frihet från nödvändigheten och därigenom bidra med något det politiska systemet inte kan åstadkomma.
Samtidigt finns det en spänning mellan Elluls realistiska analys av ”normalpolitik” och hans radikala samhällsanalys. I flera stora verk beskriver han hur ett tekno-vetenskapligt system sammanvuxet med stat och ekonomi har blivit vår primära miljö. Detta system har, menar Ellul, inget mål utanför systemet och det finns inget politiskt centrum som på ett samhälleligt plan styr utvecklingen. Samtidigt finns både yttre och inre gränser för teknisk och ekonomisk utveckling. Klimatförändring är ett tydligt exempel. Numera håller många med om att en fossilbaserad tillväxtekonomi är helt ohållbar. Realism kräver radikala förändringar. Men hur? Det politiska systemets logik sätter gränser för dess förmåga. En del tillväxtkritiska rörelser har inspirerats av Elluls analyser, men det är också ekonomisk tillväxt som möjliggör förbättringar inom utbildning, vård och omsorg. Ekonomisk tillväxt har varit en förutsättning för att de mest utsatta i samhället idag har mycket större möjligheter än för ett par generationer sedan.
Det är inte lätt att se en väg från normalpolitik till de radikala förändringar Ellul pekar på. Ofta vill han inte ge konkreta förslag. När han gör det är det ofta med starka reservationer. Hans betoning på icke-makt sätter skarpa gränser. Vi kan hoppas på kompetenta och ärliga politiker och tjänstemän, men de kan inte uppifrån bygga om hela systemet.
”Sekulära” tänkare och rörelser inspirerade av Ellul kan kritisera honom för en överdriven pessimism vad gäller politikens möjligheter, samtidigt som man skapar alternativrörelser och behåller en stor del av Elluls realistiska analys av politikens begränsade möjligheter. Mer radikala miljöaktivister menar att vi inte har tid med en sådan långsam process och försvarar utifrån klimatnödläget våldsanvändning eller avskaffandet av demokratin. De flesta väljer dock arbete inom det politiska systemet, med resultatet att man integreras i det, något Ellul menar riskerar hända med gröna partier, liksom det tidigare hänt med andra rörelser som försökt att se traditionell politik som vägen till radikal förändring.
Niebuhr skulle säga att vi inte har något alternativ till traditionell politik. Elluls fokus för dem som finns inom det politiska systemet är inte på politisk seger, kontroll, effektivitet, utan på att bidra till en bättre politisk kultur. Samtidigt är kyrkan som kyrka kallad till ett liv i frihet från ”nödvändigheten” och därigenom till att vittna om andra möjligheter.
