Mest ”underdog” vinner

Vetenskapsteoretikern Johan Söderberg argumenterar för att framlyftandet av ”underdog” som normbrytande ideal skapar sönderfall och oförmåga att hitta gemensamma lösningar i ett alltmer polariserat samhället.

Johan Söderberg är docent i vetenskapsteori vid Göteborgs universitet. 2022 släppte han en bok som har bäring på det här numrets tematik. NOD:s Morten Sager träffade honom för ett samtal, som är möjligt att lyssna på i sin helhet på NOD:s hemsida.

Johan Söderberg
Johan Söderberg

Morten Sager (MS): Johan, du har skrivit en väldigt spännande bok, som hjälper mig att bättre förstå mycket av den samhällsutveckling vi ser idag. Kan du berätta vad det är för tes du driver i den här boken – och kanske börja med den lite märkliga titeln Kritik av underdog­-metafysiken?

Johan Söderberg (JS): Jag har lånat begreppet ”underdogmetafysik” från den amerikanske sociologen Alvin Gouldner (1920-1980) och hans kritik av sociologikollegan Howard Becker (1928-2023) så kallade ”stämplingsteori”. Den utvecklades i samband med studier av socialt avvikande beteenden hos bland annat luffare, drogmissbrukare och andra människor på samhällets skuggsida. Gouldner kritiserade inte Beckers ställningstagande för dessa marginaliserade ”underdogs”, men var mycket kritisk mot hans kunskapsteoretiska modell.

MS: I boken beskriver du hur framlyftandet av ”underdogen” lett till ett sönderfall i samhället, och en oförmåga att hitta gemensamma lösningar till de problem vi har idag – och i förlängningen till framväxten av en auktoritär höger. Kan du förklara närmare?

JS: Jag försöker förstå den historiska utvecklingen utifrån Gouldners ursprungliga kritik av Becker. Gouldner hade en egen idé om samhällsförändring, inspirerad av Frankfurtskolan med en marxistisk teoribildning i botten, som kan sägas vara en sekulär variant av det kristna budskapet. Gouldner och Becker illustrerar två olika sätt att tänka om hur man lyckas med ambitionen att ”låta den siste komma först”.

Gouldner och den klassiska vänstern menar att man når målet av ett bättre och rättvisare samhälle genom sociala reformer och en kollektiv politik, där det gäller att få med sig majoriteten. För underdogmetafysiken handlar det i stället om att lyfta fram och ge bevaranderätt till olika marginaliserade grupper. Det kan förstås ses som mer tolerant och inkluderande, men också som en likgiltig hållning som inte vill gå till roten med de levnadssätt som bidrar till att de marginaliserade stannar kvar i sitt utanförskap.

VEM ÄR MEST UNDERDOG?

MS: Tillsammans med Gouldner menar du alltså att den här typen av respekt för olikhet riskerar att främja status quo – åtminstone vad gäller ekonomiska förhållanden. Och så beskriver du hur den tanken utvecklats i riktning mot identitetspolitik, där det blir viktigt vem man är och vilken grupp man tillhör, även när det gäller sanningsanspråk.

JS: Ja, jag menar att underdogmetafysiken sätter igång en dynamisk och dialektisk rörelse som hävdar vissa gruppers rätt över andra grupper, och i relation till majoritetssamhället. Det kan förstås kompensera för historiska oförrätter eller diskriminering – med goda skäl. Men det sätter också igång motreaktioner hos andra grupperingar i samhället. Och det får konsekvenser för kunskapsanspråk, med ökande svårighet att enas om argument och att nå samsyn kring sakförhållanden. Det har växt fram en uppsjö av teorier kopplade till sanningsanspråk, där man ska ge företräde för en viss grupp baserat på att de är marginaliserade. Ett exempel är den amerikanska filosofen och feministiska teoretikern Sandra Hardings idé om Standpoint epistemology.

MS: Tankefiguren är alltså att eftersom majoritetssamhället har stått för definitionerna är det nödvändigt att söka upp den marginaliserade positionen för att förstå hur orättvist majoritetssamhället är. Det kan exempelvis gälla uppbyggnaden av medicinsk kunskap, som råkar vara mitt forskningsfält. Där finns det fog för en sådan kritik. Det är exempelvis väl belagt hur kvinnor exkluderats ur kontrollgrupper, vilket fått negativa konsekvenser för diagnostik och behandling. Men det verkliga problemet uppstår förstås när insikten om orättvisa leder till att man inte alls tror på det forskningen säger. Eller där forskningen bara blir en fråga om vem som säger vad.

JS: En central del av min argumentation är att underdogmetafysiken inte ger några verktyg för att hantera en situation där alla gör anspråk på underdogstatus. Det bidrar till eskalerande motsättningar, där varenda grupp upplever sig som undertryckt, och där det inte finns ett gemensamt språk för att medla mellan respektive självbild. När vi inte längre kan enas om vad som är goda argument så blir det till och med omöjligt att belägga vilka som verkligen är underdogs.

MS: Så det blir en kamp mellan vem som är mest underdog? Även nynazister kan hävda att de inte släpps in i det vänsterliberala samhället. Och Putin kan hävda att Väst har en historieskrivning som förtrycker den ryska förståelsen av historien. Är det där vi har hamnat?

JS: Ja, och det är utifrån en sådan bakgrund jag menar att vi kan förstå den uppdämda energin som bär fram olika auktoritära populister i många olika länder just nu.

FOUCAULT OCH KRITIK MOT ALLA STRUKTURER

MS: Ett intressant spår i boken är ditt sätt att beskriva Michael Foucault, som bildat skola inom kunskapsteori, sociologi och filosofi, genom att beskriva hur våra uppfattningar om psykisk sjukdom, sjukvård, kriminalitet, fängelser med mera har skapats. Du menar att Foucault är en av dem som lagt grunden för underdogmetafysiken genom att ge möjlighet för dem som är vänsterorienterade att bryta med marxismen. I marxistisk teoribildning har inte den som är marginaliserad företräde bara för att den är utstött, utan där är tanken att hela arbetarklassen är ett politiskt subjekt. Från eller via detta subjekt kommer förslag för hur man bygger samhället, där självdisciplin, bildning och normskapande är viktigt för det man vill åstadkomma. Detta bryter Foucault med, genom att lyfta fram outsiders på olika sätt. Han skapar ett annat sätt att se på samhällets underdogs, ett alternativ till marxismen.

JH: Det stämmer. Beckers stämplingsteorier och idéerna som växer fram i Frankrike ingår i en gemensam tidsanda, som i efterhand förknippas med år 1968, och där det marginaliserade och avvikande lyfts fram. Det finns inga belägg för att Becker och Foucault var i kontakt med varandra, men i efterhand kan man se många likheter.

Foucault är en mycket viktig spelare i en mycket större laguppställning. Han slår sig fram i ett samhällsklimat dominerat av intellektuella som är medlemmar i det franska kommunistpartiet eller närstående en marxistisk rörelse. Tillsammans med många andra i en ny vänster ser han den gamla vänstern och deras subjekt – alltså arbetarklassen – som motståndare. Foucault och den nya vänstern söker en annan legitimitet och gör andra anspråk för den politiska kampen.

Gudrun Westerlund, Regn
Gudrun Westerlund, Regn. Foto Bo Gyllander.

MS: Kan man se en parallell hos de svenska social­demokraterna, när de efter att på 1980-talet anammat en sorts nyliberal ekonomisk politik frågar sig ”vad är vår roll i byggandet av ett nytt samhälle?”, och så kommer Mona Sahlin som starkt lyfter fram identitetspolitiska frågor? Ett skifte från en ekonomisk vänsterpolitik till en kulturell vänsterpolitik, med betoning på mångfald?

JH: Jag skulle inte säga ”parallell” utan snarare en ”trickle-down”-effekt av idéer från akademiska seminarierum och som med början under det sena 80-tal institutionaliseras. Det sker då en vändning från betoning på omfördelningspolitik till identitetspolitisk och kulturell orientering, och Mona Sahlin blir en inhemsk representant för den vändningen.

MS: Och då hittar man Foucault, där arbetarklassen snarast är något problematiskt, eftersom de ”sköter sig” och håller sig till majoritetssamhällets normer. Man är mer ute efter något som ”sticker ut”, de som inte anpassar sig. Kanske till och med de som gör kriminella handlingar?

JH: Foucault uttrycker vid många tillfällen att ungdomsbrottslingen är en modell och en gräns mot makten, med en väldigt tydlig romantisering som är illustrativt för underdogmetafysiken. Det skiljer sig markant från klassisk marxism, där det funnits en stor skepsis mot”trasproletariatets” roll i ett emancipatoriskt samhällsprojekt. Där saknas nämligen förutsättningar för den organisering som är nödvändigt för samhällsomvandling. Men hos Foucault representerar de kriminella motsatsen till arbetarklassen som subjekt: de handlar spontant, de stjäl och slår sönder för att uppfylla ett spontant begär. Det positiva i detta är att det – enligt Foucault – inte leder till några nya förtryckande institutioner, utan innebär ett underminerande av normerande totalitära maktstrukturer.

MS: Det tycks finnas ett motstånd mot alla sätt att organisera ett samhälle på ett någorlunda förutsägbart sätt. Allt som bryter normen blir ett ideal, därför att det visar på ett motstånd mot makten. Så länge man inte blir organiserad, för då blir man snabbt korrumperad!

JH: Ja, det sammarfattar väl den form som antitotalitarismen tog i Frankrike under de här åren. En återkommande kritik av Foucault är att hans maktbegrepp är alldeles för vagt. Alla institutioner uppfattas som förtryckande på ett sätt som gör det omöjligt att skilja på det bättre eller sämre.

MS: Om man tänker tillbaka på Fredrik och Filips beskrivning av sin uppväxt på 1980-talet i det de kallar ”DDR-Sverige” (i boken Två nötcreme och en Moviebox från 2003) – eller Astrid Lindgrens artikel om ”Pomperipossaskatter” – förstår man kanske lite mer vad Foucault var ute efter… Men jag skulle vilja ta upp en annan intressant sak i din bok, nämligen hur du via underdogsmetafysiken kopplar ihop den nya vänstern med den nyliberala högern.

NYLIBERAL HÖGER + KULTURELL VÄNSTER = SANT

JH: Även om rötterna går längre tillbaka brukar man förlägga nyliberalismens genombrott till mitten av 1970-talet, då den börjar ersätta den typ av liberalism som dominerat under efterkrigstiden, en ordnad kapitalism baserad på nationalstaten. Nu kom det alltmer att handla om att minska nationalstatens inflytande och frigöra individer från kollektivets förtryck. En central teoretiker för den utvecklingen var ekonomen och filosofen Friedrich Hayek (1899-1992), som delade Riksbankens pris till Alfred Nobels Minne med Gunnar Myrdal 1974, och vars analyser blivit avgörande för nyliberalismen framgångar och de senaste decenniernas samhällsutveckling.

Det är samtidigt som den nya vänsterns idéer börjar formaliseras, och sedan växer båda idéströmningarna sig starka under 1980- och 90-talen. Så på en tidslinje löper de här rörelserna parallellt. Men det finns också en valfrändskap i de här idéerna. Om man vill förhindra marknadsreglering, statlig styrning av ekonomin eller välfärdsreformer så är en effektiv väg för detta att åstadkomma splittring i det politiska landskapet. Om man har många olika grupperingar som bevakar sina egna intressen och bråkar om andra saker, så försvåras möjligheterna för arbetstagare och ”vanliga människor” att förenas kring det som är gemensamma ekonomiska intressen.

Från att ha bevittnat dubbelmonarkin Österrike-Ungerns sammanbrott kunde Hayek tidigt identifiera den här möjligheten, och konstaterade att man kan skapa ett mer marknadsvänligt klimat genom att främja kulturell splittring. I det ännu intakta habsburgska väldet kunde arbetsgivaren i samband med konflikter på arbetsmarknaden utnyttja de befintliga spänningar som fanns i det vidsträckta riket, genom att exempelvis ta in strejkbrytare från andra språkområden eller befolkningsgrupper, gärna sådana där det redan fanns spänningar i relation till de strejkande. Genom globaliseringen och nationalstaternas minskande möjlighet att styra sina ekonomier har vi närmat oss den situation som rådde i det habsburgska väldet. Och det är idealiskt för en nyliberal ordning.

MS: Om vi ska återkoppla till den svenska politiken så förefaller det som att Fredrik Reinfeldt och Nya moderaterna innebar ett avgörande försök till implementering av Hayeks idéer, med avregleringar och skattesänkningar kombinerat med betoning på mångfald, och dessutom med en sorts uppluckring av den nationella gränsen genom tillåtande av en stor invandring.

JH: Vid den här tidpunkten driver tankesmedjor som Timbro och närstående krafter inom näringslivet på, och förespråkar ett avskaffande av nationsgränser. Exempelvis förordade Fredrik Segerfeldt fri invandring med argumentet att afrikaner kunde komma till Sverige och få sina kaloribehov tillgodosedda för den ringa månadskostnaden av 450 kronor. År 2015 så tvärvänder Timbro, näringslivsföreträdare och moderaterna, och börjar istället samarbeta med Sverigedemokraterna. Min huvudsakliga poäng är att både före och efter denna U-sväng så syftade deras politik till en och samma sak, nämligen att underminera försök till regleringar och marknadsstyrning.

MS: I boken talar du om ”det solidariska rummet”, ett ”politiskt subjekt” och möjligheten till ett ”kollektivt agerande” för att peka på en väg framåt. Om jag förstår dig rätt så behöver vi acceptera att om vi ska komma någonstans som samhälle behöver vi ha lite mindre respekt för den där individualismen som förenar nyliberalism och ny vänster, och acceptera det egentligen ganska självklara, att för att skapa ett gemensamt samhälle behöver vi avhända oss makt till kollektivet. Det gäller både i förhållande till normer som vi gemensamt följer, och i ekonomiskt och politiskt avseende. Har jag förstått dig rätt?

JH: Ja, och det här är ju den svåraste delen av alltsammans. Den stora frågan är hur man ska få en uppslutning bakom en typ av organisering och en typ av normsystem som möjliggör att man kan höja det politiska handlandet till den kollektiva nivå som är absolut nödvändig om vi ska kunna bygga ett någorlunda rättvist samhälle där vanliga arbetstagare kan hävda sin rätt gentemot en liten men allt mäktigare grupp av kapitalägare.

MS: Det sätt som du beskriver sakernas tillstånd innebär att Hayeks vision verkligen förverkligats, och att det habsburgska samhället har återuppstått, med splittring och inbördes fajter som tjänar kapitalet väl. Det förefaller oklart om det kan skönjas någon ljusning framöver…

Morten Sager
Docent i vetenskapsteori, Göteborgs universitet