Är vi inne i en accelererande process vars slutpunkt är ett kallt och människofientligt samhälle? Med utgångspunkt i konkreta exempel efterlyser Elisabeth Sandlund öron som hör larmsignalerna.
HÅLLER SVENSKA FOLKETS KOLLEKTIVA HJÄRTAN på att förhärdas och förvandlas från ett hjärta av kött och blod som pulserar av humanitet till ett hjärta av sten? Går den mentala klimatförändringen i rakt motsatt riktning till den globala uppvärmningen, mot en lika förödande istid med kyla och snåla vindar? Det är frågor som kräver en omfattande analys och som antagligen inte kan besvaras förrän i efterhand, när bilden klarnar och de långsiktiga effekterna blir tydliga.
Men om det finns minsta risk för att svaret på frågorna blir ja, om vi är inne i en accelererande process vars slutpunkt är ett människofientligt samhälle, behövs öron som hör larmsignalerna och ögon som ser när kanariefåglarna dukar under för de dödliga gaserna. Då krävs konkreta exempel. Låt mig bjuda på två sådana från två olika politiska områden – migration och funktionsrätt. De är vitt skilda men har ändå tydliga beröringspunkter. I båda fallen påverkas enskilda människors liv på fullständigt avgörande sätt av politiska beslut. Omsorgen om individen och, i grund och botten, uppfattningen om hens människovärde, ställs mot inte bara principiella överväganden med utgångspunkt i det som brukar kallas den judeokristna traditionen utan också mot krassa ekonomiska resonemang.
Det finns dock en avgörande skillnad. När det handlar om migrationspolitik är i stor utsträckning ord och handling ett. En förändrad retorik med allt hårdare och kallare uttryckssätt har under det senaste knappa decenniet gått hand i hand med politiska åtgärder med motsvarande innebörd. Så är det inte när det handlar om funktionsrätt. Här lever vi fortfarande i de vackra ordens rike, där seriösa politiker och opinionsbildare inte vågar drömma om att uttrycka annat än att de vill människor med funktionsnedsättningar väl. (Det finns ett undantag som jag återkommer till nedan.) Men i praktiken är de vackra principerna inte ens värda papperet de är skrivna på när drastiska och livsförvandlande beslut fattas av öppet redovisade eller dolda ekonomiska skäl.
Vad är värst, konsekvens eller inkonsekvens? Det är en smaksak. Men för den som hoppas kunna vrida klockan tillbaka borde möjligheterna att lyckas vara större när det trots allt går att hänvisa till läpparnas bekännelse om allas lika värde och rätt till delaktighet i samhället.
» Ett gott samhälle
visar sig i hur man
behandlar de sämst ställda «
LÅT OSS BÖRJA MED MIGRATIONEN. Det är en händelse som ser ut som en tanke att nästan på dagen tio år efter dåvarande statsministerns och moderatledarens Fredrik Reinfeldts sommartal på Norrmalmstorg i valrörelsen 2014, där han vädjade till svenska folket att öppna sina hjärtan för människor på flykt, står hans partikamrat migrationsministern Maria Malmer Stenergard glädjestrålande inför den svenska pressen den 8 augusti 2024. Hon proklamerar stolt att invandringen till Sverige är mindre än på länge, att utvecklingen för vår del går på tvärs mot den i övriga Europa och att vi till och med, tack vare att människor återvänder till de länder de flytt från, nu har minus på invandringskontot.
Då och i andra sammanhang gör hon och andra företrädare för regeringen ingen hemlighet av att den invandring Sverige ska ha i fortsättningen ska bestå av människor som vi kan dra fördel av, sådana med hög utbildning och goda kvalifikationer. Egennyttan sticker med andra ord upp sitt ludna huvud gång på gång. Beklagande ord om att människor tvingas på flykt därför att de förföljs för sin politiska uppfattning, sin religion eller sin sexuella läggning eller därför att möjligheterna till försörjning är uttömda hörs i princip aldrig. Det är betecknande att den kritik från skilda håll som följde på migrationsministerns framträdande nästan enbart handlade om riskerna för svensk ekonomi om invandringen stryps och endast i undantagsfall tog upp de humanitära aspekterna.
När det gäller migrationen formulerades den Tidööverenskommelse som regeringen vilar på efter Sverigedemokraternas riktlinjer. De tre regeringspartierna kastade eventuella principiella invändningar på sophögen. Att få chansen att sitta vid maktens köttgrytor var och är, halvvägs in i mandatperioden, viktigare än att stå upp för det som varit kärnvärden, historiskt sett för Liberalerna och Kristdemokraterna och under den reinfeldtska eran även för Moderaterna.
MEN OMSVÄNGNINGEN GÄLLER ÄVEN det andra stora maktpartiet, Socialdemokraterna. Och här blir förändringen i hållning i migrationsfrågan närmast parodisk. Under vintern 2023/24 gjorde partiets företrädare allt för att marknadsföra bilden av att man alltid varit för en restriktiv migrationspolitik. Gjorde man något misstag under slutet av 2010-talet var det, påstods det, att inte tillräckligt tydligt opponera sig mot de dåvarande borgerliga regeringens alltför släpphänta hållning. Orsaken var, hävdade partiledaren Magdalena Andersson i en intervju i Sveriges radio i januari 2024, att ”samhällsklimatet var sådant”. Att detta är en bild som inte stämmer är lätt att leda i bevis. Dåvarande statsministern Stefan Löfvens anförande vid en manifestation på Medborgarplatsen i Stockholm 6 september 2015 är bara ett exempel. Samlingen hölls omedelbart efter att bilden av den drunknade flyktingpojken Alan Kurdi på badstranden i turkiska Bodrum utlöst en våg av medkänsla och engagemang för de människor som upplevde att deras enda alternativ till ett drägligt liv var att utsätta sig för livsfara på bräckliga farkoster på Medelhavet. Det var där Löfven fällde de herostratiskt ryktbara orden: Mitt Europa bygger inga murar. Redan tidigare hade S-företrädare i hårda ordalag fördömt minsta tendens till flyktingkritiska uttalanden från de borgerliga partierna. När dåvarande migrationsminister Tobias Billström i februari 2013 dristade sig att tala om att volymen av flyktingar till Sverige måste minskas fick han sina fiskar varma. Samme Löfven hävdade att Billström därmed fiskade i grumliga (det vill säga sverigedemokratiska) vatten.
I migrationsfrågan har med andra ord såväl retorik som politik ändrats. När ordvändningar som tidigare var otänkbara blir vardagsmat bereder det marken för acceptans av politiska åtgärder av milt uttryckt tveksam natur, vars genomförande i sin tur spär på de hårdhjärtade uttrycken i en snabbt snurrande spiral som tycks vara ostoppbar. Två exempel är de drakoniska inkomstgränserna för att få arbetstillstånd i Sverige som bland annat riskerar att dränera vårdsektorn på kompetenta medarbetare med utomeuropeisk härkomst och det högst tvivelaktiga förslaget att tvinga alla offentligt anställda – lärare, bibliotekarier, socialarbetare, läkare och sjuksköterskor – att ta på sig polismössan och anmäla misstänkta så kallade illegala invandrare som de kommer i kontakt med.
OCH FUNKTIONSRÄTTEN DÅ? Här kan en parallell utveckling skönjas. För trettio år sedan, när Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, antogs av en enhällig riksdag våren 1993 och trädde i kraft vid årsskiftet 1993/94, var Sverige ett föregångsland. Den som omfattades av LSS – och för att passera det nålsögat krävs ingående utredningar – tillförsäkrades rätten till ”ett liv som andra” med ”full delaktighet i samhället” genom en hel palett av åtgärder, allt från personlig assistans dygnet runt till kontaktperson någon gång i månaden. En grundläggande princip i lagen är att det är den som är i behov av stöd som har tolkningsföreträde, en annan att beviljade insatser inte ska ändras till det sämre om personens situation är oförändrad.
Så var det tänkt. Man skulle kunna säga att LSS var en lagteknisk kodifiering av principen om alla människors lika värde. Även en person med funktionsnedsättning skulle, med det offentligas hjälp, kunna leva ett inte bara uthärdligt utan gott liv. I bakgrunden fanns självfallet kunskapen om de grava missförhållandena på institutioner för personer med intellektuella och fysiska funktionsnedsättningar som uppdagats under efterkrigstiden. Processen hade inletts med att de stora vårdinrättningarna stängdes. Nu skulle nästa steg tas.
Den politiska entusiasmen var stor, inte minst hos folkpartiledaren och socialministern Bengt Westerberg som varit drivande vid lagens tillkomst. Han är idag en djupt besviken man. ”Många kommuner tycks inte se som sin uppgift att medverka till att personer med svåra funktionsnedsättningar ska få goda levnadsvillkor, utan strävar efter att göra så litet som möjligt utan att bryta mot lagen”, skrev han i en debattartikel i SvD i januari 2024. Professorn i civilrätt vid Uppsala universitet Olle Lundin går ännu längre och talade vid ett webbinarium i FUB:s regi våren 2024 om att det handlar om regelrätt lag- och domstolstrots från många kommuners sida.
HUR KUNDE DET BLI SÅ HÄR? Det är alldeles uppenbart att det handlar om pengar, om kommunal ekonomi. För även om riksdagen stiftade lagen är det landets kommuner som, med undantag av personlig assistans med mer än 20 timmar i veckan, är de som ska betala. Det är där gruppbostäder ska byggas och bemannas med kompetent personal, meningsfull daglig verksamhet bedrivas för den som inte platsar på den öppna arbetsmarknaden och ledsagare, avlösare och kontaktpersoner arvoderas.
Det är ett faktum att LSS kostar pengar, stora pengar. Möjligen mer än vad politikerna räknade med när lagen antogs, för övrigt mitt under en djup lågkonjunktur med stora påfrestningar på den offentliga ekonomin. En viktig anledning är att målgrupperna utvidgats och omfattar numera också personer inom NPF-spektrat. Dessutom får den som fyller 65 år behålla stödinsatser, vilket inte var fallet tidigare.
Och så är det ju detta med fusket. Även om retoriken om funktionsnedsatta hittills inte har urartat på samma vis som om flyktingar och invandrare kan en tendens skönjas när politiker och opinionsbildare lyfter fram det missbruk som förekommer framför allt när det gäller personlig assistans som det stora och allt annat överskuggande problemet. Ja, det fuskas inom denna sektor, precis som inom välfärdens andra områden, och det behöver beivras med kraftfulla åtgärder. Men de uppblåsta siffror som då och då publiceras förefaller ha svag empirisk grund. Och framför allt kan det faktum att en välfärdspolitisk åtgärd missbrukas inte direkt eller indirekt användas för att avvisa den som har laglig rätt till stöd.
DETTA MED EKONOMI HAR MÅNGA DIMENSIONER. Konsultföretaget Payoff gjorde på FUB:s uppdrag en beräkning av hur stora de samhällsekonomiska konsekvenserna blir när familjer med barn med funktionsnedsättningar får det stöd de behöver och landade på en årlig potentiell intäkt på 5,2 miljarder kronor när föräldrar kan gå upp till normal arbetstid, vidareutbilda sig och undvika sjukskrivningar.
Det kan finnas frågetecken kring exaktheten i beräkningen. Men det är ett faktum att det inte bara är personen med funktionsnedsättning som drabbas när insatser förvägras eller dras in utan också närstående. Det gäller inte bara barn. I sin debattartikel berättar Bengt Westerberg om en 26-åring med intellektuell funktionsnedsättning och autism som bodde i egen lägenhet med personliga assistenter. När assistansen ersattes med betydligt färre timmar hemtjänst tvingades han flytta hem till sin mamma, som förutsätts ta hand om honom utan lön. ”Jag känner mig som en börda för mina föräldrar”, säger 20-åriga Elina i en intervju i DN. Hon har en cp-skada och eftersom hon gått ut gymnasiet får hon inte längre det stöd hon behöver för att kunna leva ett liv som ung vuxen. Magnus Flodin som Dagen berättade om i ett gripande reportage våren 2024 är helt beroende av sin vuxna dotter och sin förra fru för att överleva efter en omprövning av hans assistansbehov, som slutade med att han helt lyftes ur LSS personkretsar. Mindre allvarligt men ändå symptomatiskt är att min egen dotters stadsdelsnämnd hävdar att hon inte behöver någon kontaktperson med argumentet att hon ofta träffar sina föräldrar. Som om en 41-åring utan funktionsnedsättning skulle säga: ”Jag behöver inga vänner, jag har mina gamla föräldrar att umgås med.”
PERSONER MED FUNKTIONSNEDSÄTTNING OCH FLYKTINGAR som sökt sig till Sverige har minst två saker gemensamt. De lever i marginalen av samhället och har, av olika skäl, ofta svårt att nå ut i mediebruset. När de själva och organisationer som företräder dem tar sig ton och lyfter fram missförhållanden blir motargumentet inte sällan att man ”talar i egen sak”. Ja, i vems annan sak skulle man kunna tala? Argumentet att hur gott ett samhälle är visar sig i hur man behandlar de sämst ställda, dem som Jesus kallar ”dessa mina minsta”, har uppenbarligen svårt att få genomslag i dagens Sverige. Detsamma gäller varningarna för att alla, också de starka, förmögna och framgångsrika, förlorar om vårt kollektiva hjärta förhärdas och förvandlas till sten.
