En forskningsrapport om intresset för radikalnationalistiska idéer hos tillskyndare av Kristdemokratisk samling (KDS) har väckt intensiv debatt. NOD träffade en av författarna.
VECKAN EFTER MIDSOMMAR ägnade Aftonbladet flera helsidor åt en artikel om Lewi Pethrus, med rubriken ”KD-grundarens hus fullt av nazipropaganda”. Artikeln, skriven av religionshistorikern Tomas Poletti Lundström och religionssociologen Markus Lundström, är en sammanfattning av första delen av det större och Vetenskapsrådsfinansierade forskningsprojektet Frikyrkan och Förintelsen. Projektets övergripande mål är att utforska samband respektive avståndstagande till antisemitism i den svenska pingströrelsen, under tidsperioden mellan invigningen av Filadelfiakyrkan i Stockholm 1930 och Lewi Pethrus bortgång trettiofyra år senare.
Artikeln fick stor uppmärksamhet och forskningsresultatens betydelse har betonats i ett flertal kultur- och ledartexter, där Kristdemokraterna uppmanats göra upp med sin antisemitiska historia. I Dagens Nyheter skrev den tidigare föreståndaren för Pingst – Fria församlingar i samverkan att pingströrelsen borde tillsätta en egen helt transparent utredning. Men Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch och tidningen Dagens chefredaktör menar att bröderna Lundström kokat soppa på en spik, och får stöd från andra kända profiler inom KD respektive pingströrelsen. Liksom liknande kritiska röster på sociala medier tar man då i första hand fasta på artikelrubriken, och påpekar det självklara i att böcker i en bokhylla inte bevisar någonting om ägarens ideologiska övertygelser.
– NEJ, LEWI PETHRUS VAR INTE NAZIST och hans omvärldsförståelse var inte antisemitisk i bemärkelsen Förintelsevänlig. Något sådant har vi inte insinuerat, konstaterar Tomas Lundström när NOD någon månad efter artikelpubliceringen möter honom för ett Zoom-samtal (som i sin helhet kan avlyssnas via vår hemsida). Däremot finns det gott om belägg för att Pethrus var positivt inställd till vissa av de tyska nationalsocialisternas tankegods, att han upprätthöll kontakter med svenska fascister och radikalnationalister långt efter andra världskrigets slut, och att han hade en syn på judar som det finns anledning att problematisera. Och när jag påstår detta så är det förstås inte baserat på innehållet i hans efterlämnade bibliotek!
» Det vi beskriver har inte
varit helt okänt sen tidigare «
– Det vi beskriver har inte varit helt okänt sen tidigare. Tidigt lyfte Sven Lidman och andra i Pethrus närhet fram detta. Lewi Pethrus liv och verk har sedan blivit ganska väl beforskat, där bland annat Carl-Gustav Carlsson skrivit en avhandling om hans politiska tänkande. Pingstvännen och professorn i kulturantropologi Jan-Åke Alvarsson har skrivit om hur Pethrus betonade att pingströrelsen är en vit europeisk rörelse, där ursprunget och den fortsatta betydelsen av afroamerikanska församlingar tonas ner. Och Joel Halldorf – som nog kan betraktas som den främste Pethrusexperten – har efterlyst mer forskning om kopplingen till nazismen baserat på sådant som varit känt sen tidigare.
Tomas och Markus har tidigare forskat om fascism och fascismens svenska historia, och Markus har bland annat varit redaktör för en antologi om fascismens nordiska historia. Båda är uppvuxna inom pingströrelsen, och Tomas – som många känner till som en drivande person för den numera nedlagda festivalen Frizon – är fortsatt aktiv i en EFK-församling. Incitamentet till forskningsprojektet om Frikyrkan och Förintelsen var ett brev där den välkände antisemiten och fascistledaren Elof Eriksson, skriver om hur han 1950 blivit inbjuden av Lewi Pethrus till en konferens i Filadelfiakyrkan. Tillsammans med Einar Åberg – den förste svensk som dömts för hets mot folkgrupp (1948) och som som också finns representerad i Pethrus bibliotek – var Eriksson bland annat ansvarig för utgivningen av Sions vises protokoll på svenska.
– Texten i Aftonbladet – som från början var dubbelt så lång – är en sammanfattning av material som är på väg att publiceras som en vetenskaplig artikel i ett akademiskt sammanhang. När man skriver om forskningsresultat i massmedia behöver man ju hitta en ingång som lockar läsaren in i texten, och vi tyckte att utgångspunkter i Pethrus bibliotek kunde fungera. Särskilt med koppling till vad han själv skrev i Dagen 1950, samma månad som han mottog två signerade böcker av en notorisk antisemit, och ställde in dem i sin bokhylla: ”De böcker och tidningar som du släpper in i ditt hem kommer att bli bestämmande för de åsikter och den tro som skall råda där.”
– BOKHYLLAN ÄR JU BARA EN ILLUSTRATION av ett mönster, en tydlig konstant i Pethrus liv, både före och långt efter andra världskrigets slut. Det handlar om ett kontaktnät med fascister och radikala nationalister och återkommande innehåll i texter och predikningar. Låt mig ge några exempel: Han besvarade aldrig inbjudan att skriva under ett ekumeniskt upprop med rubriken ”Den som ej tar avstånd från antisemitismen förnekar sin Mästare” i DN i april 1933. Några månader senare refererade han i en predikan i en fullsatt Filadelfiakyrka till Henry Fords skrift Den internationella juden och förklarar att ”litteraturutgivning, press, bankväsende och de stora monopolen i allmänhet ligger i judarnas händer”. Redan i sin första bok Jesus kommer (1918) skriver han ”att gå upp i penningar och affärer – detta är judarnas strävan nu för tiden”.[1] Sommaren 1939 övertygar han sina predikantkollegor i den Europeiska Pingstkonferensen i Stockholm att skicka en hälsning till Adolf Hitler – enligt en anteckning från Sven Lidman blev det ”ett tack- och hyllningstelegram”. Han väljer att helt blunda för att den nära vännen och Filadlfiakyrkans kapellmästare och organist Karl-Erik Svedlund stod nära ledarskiktet i den svenska nationalsocialismen, skrev musik för Nationalsocialistiska arbetarpartiet, och så sent som 1948 deltog i visningen av en film där han själv spelade Adolf Hitler. I boken I dag lek, i morgon tårar (1942) citerar Pethrus med gillande Philippe Pétain – ledare för Vichyregimen som var Hitlers förlängda arm i Frankrike – och dennes sätt ta itu med ”sedefördärvet”.
Just kampen mot ”sedefördärv” och moraliskt förfall var ett återkommande tema i Pethrus liv och gärning, och kanske det som i första hand förklarar hans kontakter med radikalnationalisterna. Redan i Jesus kommer beskriver han ett Sverige där ”ondskan nått sin kulmen… inte ett uns bättre än Sodoms innevånare […] Se blott in i ett cigarettbutiksfönster och se på skämttidningarna varmed man skyltar”. Han konstaterar att Sverige ”kan icke, med den synd och ruttenhet som finnes bland folket, fortsätta att existera som en nation.”[2] I I dag lek, i morgon tårar skriver han om ”smutslitteratur” och ”ogräsmänniskor” och att ”det borde göras något för att hindra den syndaflod som väller från de Bonnierska förlagen”.
DET ÄR EN LIKNANDE TEMATIK som dominerar när Pethrus tar initiativet till att bilda Kristdemokratiska Samlingspartiet (KDS) våren 1964, där nedläggningen av kristendomsämnet och Vilgot Sjömans film 491 särskilt lyftes fram som exempel på förfallet. Grundarna till KDS tycks ha varit närmast okunniga om katolsk sociallära eller kristdemokratisk idétradition – flera av grundarna hade en helt annan ideologisk bakgrund.
– En central person var Harald Ljungström, som var medförfattare till partiprogrammet och första namn på Stockholmavdelningens riksdagslista. Han hade varit riksungdomsledare för öppet antisemitiska Sveriges nationella förbund (SNF) och skribent och aktieägare i organisationens tidning Dagsposten, som under kriget hade ekonomiskt stöd från nazi-Tyskland. Detta fick Expressen vittring på, och publicerade sensommaren 1964 information om ”en nazi-liga inom KDS”, med avslöjanden om fler styrelsemedlemmar som delade Ljungströms politiska böjelser.
– Vår forskning visar att KDS ledning vid flera av sina första sammanträden diskuterade skillnaden mellan kristendom och nazism, där Ljungström redogjort för delar av SNF:s partiprogram som han deklarerade som ”både kristligt och demokratiskt”. Lewi Pethrus argumenterade mot en uteslutning av Ljungström. I en ledartext i Dagen fördömde han våldsmentalitet och rashat, men betonade att det inte var ”något ont uti Tysklands aktivitet att undanröja smutslitteratur och moralupplösande film”.
– VI ÄR FÖRSTÅS INTE UTE EFTER att smutskasta Lewi Pethrus, pingströrelsen eller KD. Men både som forskare och aktiv kristen tror jag att det är viktigt att våga visa även den här delen av det frikyrkliga arvet. Samtidigt vill jag betona att vår forskning också kommer att lyfta fram helt andra tendenser inom den svenska pingströrelsen. Åtminstone under den tidsperiod vi studerar finns en kluvenhet mellan radikalnationalism och antinationalism som är intressant och väcker frågor – inte minst i relation till vår egen tid och de fascistoida strömningar som blir allt tydligare, inte bara bland Donald Trumps kristna kärnväljare.
