Med utgångspunkt hos Lars Ahlin, Gunnar Fredriksson och Thomas Piketty diskuterar Ola Larsmo hur jämlikhetstanken är central för att bygga det goda samhället, och om dess rötter i en kristen övertygelse.
JAG HADE LÄNGE ETT SÄRSKILT CITAT av författaren Lars Ahlin på min anslagstavla och på min hemsida. Jag kan inte säga varför det citatet bet sig fast som det gjorde, men det är fortfarande ord med en sprängkraft ingen av oss kan ducka för:
”Ett obotligt missförhållande bestämmer våra liv, ett missförhållande, vars korrumperande kraft ingen av oss kan dra sig undan. Missförhållandet ingår i våra villkor som människor. Det är ständigt närvarande.”
Det var sådana tidiga intryck av meningsförlust som formade Ahlin som människa och författare. Missförhållandet var för honom ”upplevelsen av våra olika villkor”. Citatet, ur föredraget Den ringastes like från 1949,[1] blev en ingång till hans författarskap, som envetet borrar sig ned i frågan om människovärdet. Han slår fast att kärnan i en kristen tro handlar om just jämlikhet. Denna jämlikhet alla människor emellan är för honom något ofrånkomligt – om man fäster någon vikt vid korsfästelsen och uppståndelsen. Liksom att detta måste få följder för hur vi agerar som samhällsvarelser.
