Poeten Birgitta Lillpers har beskrivit Gudrun Westerlunds bildvärld som en främmande etnografi, med egen ekonomi och arkitektur. En parallell verklighet där alternativa verksamheter ständigt pågår. “Hennes bilder liknar bilder ur en oemotståndlig, halvhemlig resebilaga – men vad heter orterna, och hur bokar man, mer precist? Kan man anmäla sig till de verksamheter som där praktiseras?” frågar sig poeten och konstaterar att det får man inte veta. Gudruns konst är inte pretentiös, men inte heller något magert kok på idéer. Det är inte någon svår konst, samtidigt som den kan vara krävande. Man kan få ledord – men aldrig något så platt som en lösning.
Läs hela artikeln genom att bli medlem eller logga in.
