I en paus under den intensiva konferensdagen satt vi runt fikabordet och samtalade om det senaste före- draget, där en av landets mest namnkunniga teologer och skribenter talat allvarligt om kyrkans utmaning- ar. Plötsligt frågar en av kaffedrickarna: ”Har ni någonsin sett honom skratta?”
Jag hajade till – och kände mig samtidigt träffad. Nej, jag har aldrig sett den talaren skratta. Samtidigt kom den självklara frågan: Var finns skrattet i mitt eget allvarstyngda förhållande till kyrka och samtid? Alltså inte det ytliga skrattet åt ett skämt eller en rolig anekdot, utan skrattet som bubblar upp från en källa av genuin glädje och tillförsikt. Den källan finns verkligen, det vet jag. Både hos talaren och mig själv – och säkert hos många NOD-läsare. Men hur mycket låter vi det prägla signalerna till omvärlden?
Kanske var mitt sinne ovanligt förberett för en sån reaktion. Några dagar tidigare hade jag hört Tim Walz kommentera Kamala Harris, som speglade den totala scenförändringen i den amerikanska presidentvalskampanjen: ”Thank you, Madam Vice President. Thank you for bringing back the joy.” Skrattet, glädjen och förtröstan på att något bättre är möjligt hade snabbt visat sig mer mobiliserande än hot, vare sig de kom från höger eller vänster.
Skrattet har ofta varit ett vapen mot maktfullkomliga figurer, både i den lilla och stora världen. Ett exempel bland många är Vaclav Havel och hans sätt att använda humor för att bidra till den långsamma söndervittringen av det kommunistiska oket, och hans fortsatta förmåga att kunna skratta även åt sig själv. Det är ingen slump att Donald Trump ogillar den sortens skratt. Ni kanske minns det ordspråk Havel lämnade efter sig: ”Den som tar sig själv på alltför stort allvar riskerar att framstå som löjlig; den som konsekvent kan skratta åt sig själv gör inte det.”
Att kunna skratta åt makten och åt sig själv är en sak. Men jag tänker alltså främst på ett annat sorts skratt, det som är ett uttryck för den djupa glädjen. Jag blir påmind om C S Lewis självbiografi med den fina titeln Surprised by Joy där han, som för många blev mest känd som en rationellt resonerande apologet, beskriver hur glädjen är det centrala i livet, och centrum i hans kristna tro.
Thomas Merton har uttryckt det på ett annat sätt, som jag ofta återkommer till:
Bördans tyngd beror på hur allvarligt man ser på sitt eget individuella jag. Att leva i ett sant medvetande om att livet har sitt centrum i en Annan får oss att släppa vårt självtillräckliga allvar och istället leva livet som en ’ lek’, i förening med en ’kosmisk lekkamrat’. Det är bara honom som man tar på allvar. Men att ta honom på allvar är att finna glädje och spontanitet i allting, därför att allting är gåva och nåd.
Det här numret av NOD innehåller väldigt mycket allvar. Inget direkt fel med det, så som världen oftast ter sig. Här finns mycket givande läsning. Men jag tror att vi snart måste göra ett riktigt bra nummer om glädjen!
