Vilken roll kan och bör kyrkan ha för att skapa det starkare och mer självständiga civilsamhälle som behövs för att möta ökande behov i allt osäkrare tider? Räddningsmissionens Emil Mattsson skriver utifrån egna erfarenheter.
FÖR ETT PAR ÅR SEDAN FIRADE VI att Räddningsmissionen, den organisation jag arbetar för, fyllde 70 år. Vi blickade tillbaka och mindes sjuttio år av hårt arbete för och med människor i hemlöshet och social utsatthet, sjuttio år då vi lappat och lagat, kompletterat för välfärdssystemets brister.
Under middagen hölls ett antal högtidstal från personer som står organisationen nära. Utan att ha planerat det på förhand vände och vred de flesta talarna på frågan: är det ett misslyckande att en organisation som Räddningsmissionen behöver existera? Resonemangen gick åt olika håll. Någon hoppades att vi inte skulle vara så behövda om ytterligare 70 år. En annan uttryckte det kärnfullt: synd att ni behövs men bra att ni finns. En tredje betonade i stället särarten i vår typ av organisation, och att samhället utan sådana som oss vore väsentligt mycket fattigare.
Ja, är det ett misslyckande att civilsamhället tar sig an samhällets mest utsatta människor? Är det fel att kyrkor, kristna organisationer, Röda korset-kretsar eller nya lokala nätverk, går in och kompletterar samhället med stödinsatser, mötesplatser eller driver välfärdsverksamheter som äldreboende och skolor? Eller bör vi inrikta oss på att göra oss överflödiga?
