Vara glad? – Skojar du?!
När vi började planera det här numret i månadsskiftet november-december hade Donald Trump vunnit det amerikanska presidentvalet och för tredje gången i rad hade mer än 80 procent av vita evangelikala och ”pånyttfödda” kristna röstat på honom. Den blivande presidenten hade redan hunnit skicka många obehagliga signaler om vad som väntade och det mesta talade för att hela världsordningen var på väg att göras om. ”Det här är en ny tid och den tillhör Donald Trump” var rubriken på Dagens Nyheters ledarsida. Vi frågade oss vilka nya utmaningar och möjligheter som kyrkan nu står inför i ett läge där urskillningsförmågan ställs inför allt svårare utmaningar och började skissa på ett nummer om detta.
Men vi ändrade oss. Dels för att vi ville se lite mer om vad som faktiskt skulle hända efter Trumps tillträde, dels för att vi förmodade att i början av våren skulle det mesta av medierna vara fulla av reportage och kommentarer om de mörka molnen som hopar sig. Det kunde behövas något annat.
Vi kommer tillbaka med ett nummer om beredskap och motstånd. Men här handlar det om glädje – den som faktiskt är möjlig att få tag i även under de mest svåra förhållanden. Här finns också artiklar om humor och om den befrielse och integritet det innebär att kunna ”skratta åt eländet”, till och med i Förintelsens koncentrationsläger.
Jag går inte igenom artiklarna här – du får bläddra och upptäcka själv. Men jag vill understryka valet av konstnär. Oscar Furbacken har en förmåga att se långt bortom ytan och det uppenbara, och de miniatyrlandskap som döljs i hans betongblock är små underverk som sprider en varm och ljus känsla av… ja, glädje och hopp.
Det här numret innehåller också några ”first”. Det är första gången det trycks en svordom i NOD, och jag tror det är första gången som vi återberättar ”roliga historier”. Viktigare är att vi i och med detta nummer – i samarbete med Räddningsmissionen i Göteborg – inför en återkommande sektion om kyrkans diakonala ansvar. Vetenskap och tro har vi behandlat tidigare, men i och med detta nummer inför vi en återkommande sektion om detta i samarbete med Nordic Network on Science, Theology and Worldviews.
Låt mig avsluta med en annan ”first”, åtminstone för denna sida 2. Under arbetet med detta nummer har jag flera gånger återvänt till en dikt av Czeslaw Milosz, som fångar något av glädjens mysterium:
En dag så full av lycka.
Arbetade i trädgården, dimman lyfte tidigt.
Kolibrierna stod stilla över kaprifolens blom.
Det fanns på jorden inte en sak jag ville äga.
Jag visste inte någon värd att avundas.
Vad ont som hänt hade jag glömt.
Skämdes inte för tanken att vara den jag alltid varit.
Kände i kroppen ingen smärta.
När jag rätade på ryggen såg jag blå hav och segel.
