I STOLEN MITT EMOT MIG på samtalsmottagningen satt en kvinna som genomlidit fler missfall än någon orkar föreställa sig. Nu hade hon äntligen fått sitt första barn. En ljuvlig bebis, kärnfrisk och underbar, sov i hennes famn. Hon viskade knappt hörbart, som om detta inte gick att säga högt: jag har aldrig varit så här nedstämd förut. Hon såg skamsen ut. Undrade väl om jag skulle förstå henne, eller om hon ännu en gång skulle avfärdas för sin malplacerade sorg. Skulle jag säga som hennes svärmor: Passa på och njut! Den här tiden går så fort. Lägga sten på börda. I olyckan äger vi åtminstone rätten att sörja. Men ve den som inte gläds när allt är bra.
Läs hela artikeln genom att bli medlem eller logga in.
