Finns det likheter mellan Ökenmässor och lajvande, och är problemet med underhållningsutbudet snarast att det erbjuder för lite flykt och onytta. Tobias Hadin blir smått överraskad av sina egna slutsatser.
Humor har typ räddat mitt liv. Då talar jag inte om den som passar sig på kyrkfikat. Nej humorn som hjälpt mig att inte ta livet av mig, har behövt vara lika gravallvarligt mörk som mitt mående. Galghumor visar att döden inte råder över allt, för kan man skratta åt eländet så är det faktiskt inte bara elände. Det totala jävla mörkret krackelerade när jag kunde skratta eftersom tillvaron nu hade plats för något annat än tomheten!
Vad fyller humor för funktion och när är den distraktion och eskapism? Den här texten skulle vara ett svar på dessa frågor, men plötsligt insåg jag att de är bedrägliga. Likt ormens i lustgården låter de rationella, men de får oss lätt att tappa bort mer av paradiset än vi behöver.
Ökenmässa eller post-apokalyptiskt lajv – choose your poison!
Jag lajvar en del, vi klär ut oss, bygger upp en passande miljö och rollspelar invånare i en annan värld. Vi leker helt enkelt. Men det ordet har vi försökt undvika. Det är ju lite skamligt att leka som vuxen, mognad kopplas ofta samman med ett minskat lekande. Även om jag kunnat erkänna att vi leker, så har min taktik varit att förklara varför det är bra med lek. Som att den hjälper oss att bli modigare socialt, öppnare för andras perspektiv och att man lär sig respektera sina egna och andras gränser.
Jag har svarat så, eftersom jag internaliserat en kritik mot underhållning som funnits (och som jag bidragit till) i de teologiska/aktivistiska kretsar jag rört mig i. Underhållning är okej om den är tillräckligt kulturellt fin, eller gynnar Den Goda Kampen™ – annars är det en flykt bort från problemen i världen och de viktigare frågorna! Att ha kul, bara för att det är kul, är ytligt, och vad kan vara mer eskapistiskt än att åka på lajv och träda in i en påhittad värld? Bättre att åka på Höstmötet™ där smarta personer snackar om svåra frågor, eller gå på Ökenmässan™ och erfara skönheten i liturgin!
Läsare av NOD behöver nog inte övertygas om att underhållning kan missbrukas. Klickalgoritmer och skådespel åt folket, så att Makterna kan agera slugt i fred, liksom. Vi vet det nu. Att det är distraktion att binge-watcha en tv-serie är lätt att se. Men om vi ska vara riktigt ärliga, och använda samma grovkalibriga urskiljningsförmåga, borde vi kanske erkänna att föredrag på Höstmötet eller teologiska artiklar i NOD för många av oss helt enkelt bara är den subkulturella genren genom vilken vi konsumerar vår distraktion. För visst är det ändå ofta så, att vi ofta underhåller oss med detta som en flykt från vardagen? Men eftersom de handlar om viktiga frågor kring den värld vi lever i, får vi lätt för oss att vi engagerat oss i desamma bara för att vi haft vår uppmärksamhet fäst på en analys om dem. Efteråt återvänder vi, kanske upprymda av det goda vi varit med om. Men energin, om vi fått någon, kanaliseras ändå bara in i vårt fortsatta springande i ekorrhjulet. Har något egentligen ändrats? Och är inte Ökenmässan mest ett tillfälle för frikyrkliga protestanter att lajva högkyrkliga östliga mystiker?
Är du lönsam, lille vän?
Om det uppfattas som kritik är det kanske för att du, liksom jag, fått för dig att eskapism är farligt? Men tänk om humor, och att leka, egentligen bär på lika mycket transcendental potential som skönheten i ett klassiskt musikstycke? Ingen på Höstmötet skulle få för sig att tycka att det är ytlig distraktion att njuta av sådant, trots att det ”enda” man kanske tar med sig är upplevelsen av skönhet. Ändå blir många av oss misstänksamma mot att ägna oss åt lek och humor som inte fyller något annat syfte än att vara rolig. Vem har lärt oss detta? Vi borde ställa oss frågan om det snarare är irrationellt att anse att lek måste vara nyttigt.
Att nytta är en dygd i ett kapitalistiskt och teknokratiskt samhälle är knappast en nyhet, och ingen kan ha missat populärpsykologins obsession att förklara allt ifrån ADHD till skägg med hur det låg till i jägar- och samlarsamhällena. Allt beteende kokas ner till att det är bra för individens eller flockens överlevnad. Det känns mer vetenskapligt att förklara att människan är den sortens djur som leker för att det lär oss konflikthantering, än att vi leker för att det är kul. Det är i sakernas ”nytta” som vi finner dess värde. Livet blir så något som måste överlevas, och njutningen vi finner längs vägen, i konst, lek och sex, är enbart en biprodukt av deras egentliga syfte.
Skulle du lita på en person som aldrig skrattar?
Vi kan också ha svårt att se ett egenvärde i humor eftersom vi sett hur strävan efter att ”ha roligt” kan få folk att tappa kontakten med det allvarliga och sanna. Men visst vet vi egentligen att humor, sanning och allvar behöver varandra? För inte skulle du lita på en person som aldrig skrattar?
G.K Chesterton påpekar ”Livet är allvarligt hela tiden, men att leva kan inte vara det! Du kan lägga hur mycket högtidlighet och allvar i din slipsknut som du vill, men i allt som är viktigt (så som sex, död och religion) måste du ha humor. Annars kommer resultatet bli galenskap.” [1] Allvar och humor är goda sängkamrater, det vet den som haft bra sex. Den hjälper oss att på allvar vara närvarande som hela människor, bortom ideal och prestationsångest. Hur handskas man annars med byxorna som fastnar vid ankeln när man sexigt ska ta av dem eller prutten som plötsligt slipper ut?
Brist på humor präglar ofta dem
som tror sig tala å Guds vägnar.
Teologen Doris Donnelly tycker sig se att en brist på humor ofta präglar sammanhang som tror sig tala å Guds vägnar, medan de sammanhang som fokuserar på att tala med Gud uttrycker djupt allvar och smittande skratt. Den binära uppställningen kanske lämnar något att önska, men visar att humor i en situation inte handlar om att den inte tas på allvar. Donnelly argumenterar för att humor är en förutsättning för helighet. Genom att upptäcka mer om Gud, upptäcker vi mer om oss själva och vice versa. Detta helgar oss. För att dessa upptäckter ska ske, behöver vi släppa taget om vårt kontrollbehov och låta Gud vara Gud. Humor hjälper oss att inte ta oss själva på för stort allvar. [2]
Humor som dygd?
Det är lika svårt att definiera bra humor som vacker konst. Jag förstår att vi tänker på den lite som på sex eller andra i grunden goda begär. Det är inte problematiskt att njuta av en god måltid, god gemenskap eller bra sex, samtidigt vet vi att dessa kan förvridas. I missriktad försiktighet tänker vi att njutningen därför skall vara nyttig, eller i alla fall hållas i schack. Men motsatsen till njutning är inte nytta, tvärtom är den perverterade njutningen en väldigt bra samarbetspartner med den perverterade nyttan. God humor blir inte god först när den har ett gott syfte eller är nyttig, den är god och därför njutbar. Goda saker ger såklart bra bieffekter, men behöver inte dessa för att vara goda. Däremot vågar jag påstå att dålig humor existerar för att den är instrumentell.
Humor bygger gemenskap, den kan göra främlingar till vänner, och oväntat inkludera dem som råkar skratta till då de tjuvlyssnar på ett roligt samtal. Även den rent destruktiva humorn bygger gemenskap. Sexistisk jargong i omklädningsrummet knyter ihop ”grabbarna” och främjar att det existerar något vi kan kalla för just ”grabbar.” Den åstadkommer gemenskap genom att förnedra ”den andre”. Det finns kanske en poäng med att hävda att sexistiska skämt, även om många skrattar, egentligen inte är humor, efter som den blir ”rolig” för den priviligierade gruppen först då den är nyttig i att åstadkomma detta exkluderande vi.
Märk här att det alltså är skillnad på humor och att ”ha kul”. Vissa lekar är kul för den i maktposition, inte för den som inte är fri att lämna leken. Sådana ”lekar” präglas dock oftast inte av att de är eskapistiska, utan i stället extremt realistiska. Förövarna hävdar kanske att de bara skojar, men leken går ut på att visa upp fängelsets murar för den drabbade.
Humor förutsätter och gestaltar någon form av frihet. Ett gott skratt smittar och är farligt för att humor till viss del är okontrollerbar, och utgör därför ett hot mot de rådande makterna. I en förtryckande regim är satirikerna profeter, de blir utsatta för repression eftersom makten inte tål det den inte kan kontrollera.
För lite eskapism
Tänk om problemet med det stora utbudet av underhållning inte är att den utgör för mycket eskapism, utan för lite? Den hjälper oss kanske att i fantasin erfara hur vi kan lämna våra fängelseceller, men vi släpps inte längre ut än rastgården. Den är sällan kreativ nog att hjälpa oss klättra över stängsel och ge oss en glimt av hur det är att springa barfota ut i den vilda skogen! Som J.R.R Tolkiens skrev: ”Varför ska vi förakta en fängslad man som försöker ta sig ut ur fängelset och hem? Eller om han, när han inte kan ta sig ut, i stället tänker och talar om andra ämnen än fångvaktare och fängelsemurar? … Kritikerna förväxlar, inte alltid av misstag, fångens rymning med desertörens flykt från plikt.” [3]
Eskapismen behövs, inte för att fly verkligheten utan för att se att tillvaron rymmer mer än vi i tror. Det är inte humorns eller lekens eskapism som är problemet, utan att dessa kan perverteras för syften som går emot deras egentliga värde. Humor utgör för sig själv en erfarenhet av att livet i grunden inte handlar om att fixa, kämpa och åstadkomma. Så att lajva är kanske bra just för att det är kul? Och om Ökenmässan är ett lajv är det kanske därför att den bär på förmågan att hjälpa oss att för en stund smaka något annat än fängelsematen och erfara himmelrikets festmåltid?
Humor och lek är alltså på ett sätt realiserad eskatologi. Att propsa på deras nytta är att säga att mer är skadat i syndafallet än vad som är sant. För när skapelsen är återupprättad, vad kommer vi göra? Nog kommer vi skratta och njuta, rent av leka? Inte för att vi ska orka leva i en trasig värld, utan för att… Ja, för att det är sådana vi är.
Noter
1. Ur G. K. Chestertons Lunacy and Letters.
2. I artikeln “Divine Folly: Being Religious and the Exercise of Humor”.
3. Min översättning av ett stycke ur essän ”Om sagor”.
