RONN ELFORS ÅR SKÅDESPELARE, konsult och – inte minst – stå-upp komiker. I den senare rollen handlar det alltid om ”judisk humor”, ett ämnesområde han är fascinerad av och behärskar så väl att han sen flera år håller regelbundna kurser på Paideia folkhögskola. Även om han inte betraktar sig som särskilt religiös, så är hans egen judiska identitet stark. Han gillar själva stå-uppandet, men det är framför allt möjligheten att få lyfta fram det specifikt judiska han brinner för.
Vi träffas på en zoom-länk för att samtala om denna ”judiska humor”. Hur ska man definiera den? Vad är det som utmärker den och skiljer den från humor i allmänhet?
– Jag tror att den judiska humorn finns därför att judarna har en historia av så mycket elände, säger Ronn. Man började tidigt använda humorn som en sorts palliativ medicin.
Ronn menar att det är svårt att spåra riktigt hur det började, men att den judiska humorn inte går så väldigt långt tillbaka i historien. När jag nämner en bibeltext jag själv skrattade åt som barn – när Elia frågar Baalsprofeterna ifall förklaringen till att Baal inte svarar på deras desperata böner om eld är att han har gått på dass – så ser Ronn ingen direkt koppling till det han betraktar som ”judisk humor”. Han lyfter snarare fram judiska samhällen i 1800-talets Östeuropa och Ryssland. Det var där förföljelsen var starkast, och därför där som man lärde sig skratta trots bekymmer. Det visar sig att detta är det närmaste vi kommer en enkel definition av judisk humor: Att skratta trots bekymmer.
DE RYSKA JUDISKA VITSARNA handlar ofta om hur låg status det var att vara jude. Ronn är full av sådana historier, och berättar en han är förtjust i:
– En jude som inte kan simma ramlar i vattnet. Två ryska poliser kommer förbi och säger: ”Vi kommer inte att hjälpa dig, du får drunkna. Du är jude, och vi hjälper inte judar!” Då ropar juden: ”Död åt tsaren!” Varvid poliserna genast plockar upp honom ur vattnet och tar honom till fängelset. Med andra ord: Det var bättre att vara kriminell än att vara jude.
Många judiska skämt handlar om pengar, och om judar som konverterar till kristendomen för att för att kunna få arbete eller studera, och få det bättre ekonomiskt ställt. Ronn tvekar inte att använda dem, även om han är medveten om att det kan tas som exempel på antisemitism. För honom handlar det nämligen om att lyfta fram den utsatthet judar utsatts för genom historien. Men även judar i publiken kan tycka att det blir för mycket, särskilt om han kombinerar med vitsar som blandar in Gud. Ronn delar ändå generöst med sig:
– Två judar är ute på sjön när det plötsligt blåser upp till en hotfull storm, och det ser ut som att de inte ska kunna ta sig till land. Den ena juden börjar då bedja: ”Gud hjälp mig, så ska jag skänka 20 000 rubel till synagogan”. Men stormen bara tilltar, och juden höjer budet, först till 50 000, och sen till 100 000 rubel. Då säger plötsligt den andre juden: ”Vänta, vänta! Avbryt förhandlingen. Jag ser land!”
RONN MENAR ATT HAN KAN ta sig friheter i skämtandet, eftersom han själv är jude. Det gäller även det svåraste ämnet av alla: Förintelsen. Han hänvisar till en kommentar av Viktor Frankl: ”Det finns krafter som du inte kan råda över och som kan ta ifrån dig allt – utom en sak. Din frihet hur du ska förhålla dig till situationen.” Ronn menar att när judar – redan under kriget – skämtade om Förintelsen, så var det just ett sådant motstånd som markerade den mänskliga friheten. Han refererar till den israeliska författarinnan Chaya Ostrower som 2014 publicerade boken It Kept Us Alive: Humor in the Holocaust”, där hon genom intervjuer med överlevande skildrar hur humor användes för att hantera den fruktansvärda verkligheten i getton och koncentrationsläger. Ronn ger ett exempel:
– Det är julafton, och en SS-officer har druckit sig galet full på vodka. Han går in i en barack, öppnar dörren och säger: ”Det är julafton, ni är alla fria att gå, alla judar här. Varsågoda, det är min julklapp till er!” Då säger en av de judiska fångarna: ”Jamen vi firar ju inte jul!”
– Det är så svart! Men också så roligt. Därför att det visar på att det finns en värdighet kvar.
RONNS MINNE ÄR FULLT AV historier med koppling till Förintelsen. De har alla det gemensamt att de handlar om att välja värdighet och en inre frihet, mitt under de mörkaste förhållanden man kan tänka sig. En av hans historier knyter an till den välkända bilden av ”den judiska mamman”, som är stolt över sitt barn och alltid noga med att barnet ska vara ordentligt:
– En grupp judar ska avrättas av tyska SS-soldater. Men innan de blir skjutna måste de klä av sig nakna. Och då säger mamman till sin son: ”Vik dina kläder, jag vill inte skämmas för dig!”
– Det är nog det svartaste historia jag stött på, och det är svårt att skratta åt den. Men den uttrycker något av den där värdigheten jag vill lyfta fram.
Ju längre vi samtalar, desto mera bubblar historierna upp ur Ronn. Han beskriver samtidigt hur den judiska humorn tog sig över till USA och amerikansk showbiz, via de många emigranterna från Östeuropa och Ryssland under 1920-talet. Det har lett till att judisk humor har inlemmats i den amerikanska kulturen på ett sätt som gör det svårare att urskilja den som en helt egen tradition. Man kan tänka på Lenny Bruce, Woody Allen, Mel Brooks och många fler; Seinfeldt representerar kanske kulmen av detta fenomen.
EFTERSOM HAN ÄR SÅ TYDLIG med sin judiska identitet är Ronn van vid att kritiseras, av såväl judar som uttalade antisemiter. Ibland har folk blivit tydligt hotfulla. Men han är inte rädd, vilket han menar att många av de judar är som kritiserar honom för alltför vågade skämt om det judiska.
– Du vet, min mamma växte upp på en kibbutz i Israel. Det viktigaste hon lärde mig var att den dag du blir rädd för att vara jude, då ska du låta bli att vara det. Men jag har förståelse och full respekt för att det finns judar i Sverige som faktiskt lever i skräck just nu. Jag själv har inte upplevt det, och jag menar att den dag då jag börjar censurera mig själv så har antisemiterna vunnit. Det vägrar jag.
