Med utgångspunkt i en utställning om narr-figuren genom historien skriver Ola Sigurdson om den humor som påminner om att vi är oss själva endast när vi är utom oss själva.
UNDER ETT BESÖK I PARIS i höstas spatserade jag mer eller mindre planlöst längs Rue de Rivoli. Kring Louvren möttes jag av en målad bild av en hånskrattande man iklädd en hätta med två påsydda åsneöron. Mannens blick stirrar stint rakt emot mig, men gör det genom fingrarna på sin högra hand som han håller för ansiktet. Bilden, som är målad av en anonym konstnär från Nederländerna runt 1548, fanns tryckt på en vepa som gjorde reklam för den pågående utställningen Figures du Fou: Du Moyen Âge aux Romantiques. Det är en slående bild: jag fängslas obönhörligen av anblicken av dåren som jag till synes möter öga mot öga, där dåren själv blickar tillbaka mot mig – mellan fingrarna. Den fråga som bilden ställer till alla som möter dess blick är vem som är den verklige dåren, han eller jag själv?
