NICHOLAS SPENCER ÄR Senior Research Fellow vid Goldsmiths vid University of London och kopplad till tankesmedjan Theos. Han har skrivit en räcka artiklar och böcker i skärningspunkten mellan religion och vetenskap. Hans senaste bok Magisteria: The Entangled Histories of Science and Religion (2023) har blivit särskilt uppmärksammad, och blev i höstas utgångspunkten för ett samtal med religionsfilosofen Andreas Nordlander, organiserat av Nordic Network on Science, Theology and Worldviews. Hela det böljande samtalet kan avlyssnas på NOD:s hemsida, med en kortare sammanfattning här.
I SAMBAND MED FIRANDET av 200-årsminnet av Charles Darwins födelse skrev Spencer en bok om Darwins religiösa utveckling, baserad på den korrespondens som finns bevarad. Han konstaterade att Darwin inte såg evolutionsteorin som oförenlig med gudstro, men även om han lämnade sin tidiga kristna tro och beskrev sig som agnostiker förblev han ”agnostisk även till agnosticismen”. Det är därför förvånande att Darwin ofta lyfts fram som affischnamn för den nyateistiska rörelsen och som en illustration av ”den ständiga konflikten mellan tro och vetande”. Ju mer Spencer fördjupade sig i den akademiska litteraturen desto tydligare blev det att forskare alltsedan slutet av 1980-talet ifrågasatt och successivt monterat ner och numera övergett föreställningen om en sådan ständig konflikt.
– Men den kunskapen har av olika anledningar varit begränsad till specialister inom akademin, och har inte nått fram till den bredare allmänheten, konstaterar Spencer. Så jag fick tillfälle att göra en serie program om detta för BBC, och utifrån det arbetet kom småningom Magisteria till, som ett försök att mer sammanhängande och organiserat presentera det nuvarande forskningsläget.
I MAGISTERIA VISAR SPENCER att föreställningen om en ständig konflikt mellan religion och vetenskap är en seglivad myt med rötter i den senare hälften av 1800-talet. Han lyfter fram två särskilt inflytelserika böcker: John Drapers History of the Conflict Between Religion and Science (1874) och Andrew Whites A History of the Warfare of Science with Theology in Christendom (1896).
– De betraktade historien genom en väldigt begränsad samtida lins, där de exempelvis helt missade att ”religion” och ”vetenskap” inte existerat som etablerade begrepp förrän i mitten av 1800-talet. Begreppet ”vetenskapsman” och professionaliseringen av vetenskapligt arbete är också ett sentida fenomen. Det ironiska är att de plockade upp äldre protestantiska argument mot bristen på intellektuell frihet inom den katolska kyrkan, och använde dem som kritik mot all kristendom, och religion över huvud taget.
– Deras narrativ har fastnat i det allmänna medvetandet, av flera anledningar som jag diskuterar i detalj i boken. Dit hör bland annat Scopes-rättegången 1925 i Tennessee, framväxten av ”vetenskaplig kreationism” på 1960-talet och den från millennieskiftet alltmer påträngande Intelligent Design-rörelsen.
SPENCER MENAR ATT KONFLIKTMETAFOREN passar in i ett större och alltför förenklat narrativ om att det finns två konkurrerande krafter i världen: En är progressiv, vetenskaplig och rationell – den andra är religiös, reaktionär och konservativ. Men han är inte ute efter att ersätta konfliktmetaforen med en bild av total harmoni mellan vetenskap och religion. Förhållandet är komplext, och det bästa man kan åstadkomma är att göra detta tydligt. Disharmoni och spänning är heller inte i sig något dåligt. Tvärtom kan man konstatera att vetenskapen går framåt genom att ifrågasätta sig själv, och att det inte heller är självklart att religionen skulle må bättre av ett spänningsfritt förhållande till vetenskapen.
Spencer beskriver hur den så kallade naturfilosofin utvecklas i slutet av 1600-talet, illustrerat av bland annat Isaac Newtons Principia Mathematica (1687). Utgångspunkten för naturfilosofin var att Bibeln uppmanar oss att lära känna Gud genom hans skapelse, och att ett aktivt studium av ”Guds verk” kan betraktas som en sorts gudstjänst eller tillbedjan. Hänvisningen till Skriften var avgörande för att tillåta en utveckling av det som småningom ledde fram den moderna naturvetenskapen.
– Många av männen som grundade Royal Society 1662 var djupt troende, och hade ingen ambition att distansera sig från religionen. Däremot menade de att de genom att studera naturen kunde förstå Gud, och därigenom komma bortom de sönderslitande teologiska konflikter som präglade 1600-talets Europa.
Men samtidigt som denna vetenskapsorienterade ”naturliga teologi” blomstrade kom den att lägga grunden för det som senare skulle bli den ”den viktorianska epokens troskris”, och som också Darwin var en del av. Så mycket hade kommit att hänga på den uppfattade harmonin mellan tron och vetenskapen.
MEN UTAN ”SAMMANFLÄTANDET” MED TEOLOGIN skulle det kanske aldrig blivit någon vetenskaplig revolution över huvud taget? Spencer konstaterar att det inte är en slump att den moderna naturvetenskapen uppstår i den västerländska kristet präglade kulturen – även om han inte utesluter att det kunde skett i andra delar av världen. I samtalet pekar han på två viktiga faktorer: Kristendomens idé om Gud som laggivare i ett lagbundet universum ger de intellektuella förutsättningarna för tilltron till en regelbaserad ordning i naturen, som tack vare sin lagbundenhet kan studeras. En annan viktig faktor var den kristna tankefiguren att människan som en fallen varelse inte kan nå en perfekt sanning enbart genom sin av fallet korrumperade tankeförmåga. För att motverka denna mänskliga svaghet utvecklades ”experimentet” som en omistlig del av den vetenskapliga arsenalen.
TENDENSEN TILL SPÄNNINGAR mellan vetenskap och religion har varit särskilt tydlig när det gällt frågan om hur vi ska förstå den mänskliga naturen. Det gäller framför allt när någon vetenskaplig disciplin har kommit med exklusiva anspråk, särskilt i riktning ”människan är ingenting annat än…”. Den typen av spänning kan man spåra tillbaka ända till kyrkofädernas kritik av den i antiken högt respekterade astrologin, eftersom den reducerade människans valmöjligheter och fria vilja. På liknande sätt reagerade kyrkliga företrädare på de mekanistiska förklaringar av människan som Julien de La Mettrie och andra propagerade för i 1700-talets Frankrike. Idag finns liknande spänningar gentemot Richard Dawkins ”själviska gen” eller Yuval Hararis reducering av människan till ”en informationsbärande algoritm”. Samtidigt vill inte Spencer förneka att olika vetenskapliga discipliner är viktiga för att förstå olika aspekter av den mänskliga naturen.
– Jag dras till en mångfacetterad bild av människan, där det är helt legitimt att i vissa avseenden förstå på en kemisk nivå, en biologisk nivå, eller en genetisk nivå, såväl som på en antropologisk eller sociologisk, eller kanske till och med en teologisk nivå, eftersom människor är så komplexa, framväxande organismer.
