Kan komedi och humor vända upp och ned på världen? Lars Johansson har gjort en omläsning av den moderna klassikern Rosens namn.
SKRATTADE JESUS? Hade han några ägodelar? Skall kyrkan eller kejsaren styra samhället? Hur får vi säker kunskap? Frågor av det här slaget skruvas flera varv i Umberto Ecos roman Rosens namn (Brombergs förlag 1983). Boken utspelar sig i ett medeltida kloster och blev en succé som vann både läsares och kritikers hjärtan. Den biter sig fortfarande fast på min lista över de fem bästa böcker genom tiderna.
Rosens namn har under vintern spelats som pjäs på Uppsala stadsteater, tidigare gått som TV-serie och i januari låg filmatiseringen på SVT Play. Den senare är dessvärre en sorglig karikatyr. Munkarna förevisas som en serie udda kufar, såväl till utseende som beteende. Regissören orkar inte riktigt ta vara på den mångbottnade berättelsen.
Att boken blev en bästsäljare är förvånande med tanke på att den är krävande. Författaren, en spränglärd professor i semiotik (teckenlära) i Bologna, har avslöjat att de första 100 sidorna skrevs avsiktligt svåra för att läsarna skulle prövas och vaggas in i ett slags långsam klosterrytm. Romanen är labyrintisk, full av gåtor och tecken.
NU TILL HANDLINGEN. År 1327 anländer huvudpersonen William av Baskerville till ett benediktinkloster i norra Italien tillsammans med sin unge adept Adso. Syftet med besöket är att förbereda ett möte mellan olika fraktioner i kyrkan. Men munkar börjar dö på alltmer makabra vis och huvudpersonen blir indragen i utredningen. Hans namn är i sig en nyckel. William anspelar på den medeltida filosofen William av Occam, och efternamnet är en blinkning till Conan Doyles Sherlock Holmes-figur och boken Baskervilles hund. Rosens namn blir en kombination av detektivroman och filosofisk traktat där sökandet efter sanningen om mordgåtorna ges en mycket djupare klangbotten.
Dramat utspelar sig mot bakgrund av den senmedeltida samhällssituationen i delar av Europa. Det pågår en kamp mellan kyrklig och världslig makt. Påvar är fångade av furstarna och förpassade till den franska staden Avignon. Därifrån står Johannes XXII emot den tyske kungen Ludvig av Bayern och vägrar kröna honom till kejsare. I Rosens namn gestaltas detta som en dragkamp mellan dominikanerna, som stöder påven och hans världsliga makt, och franciskanerna som med sina fattigdomsideal menar att påvar inte skall ha världsliga maktpositioner. I romanen tvistar teologerna om Jesus verkligen var fattig, huruvida han hade några ägodelar, vad som menas med ägande m.m. Efterhand blir meningsutbytet alltmer mustigt och utmynnar i kaotisk oenighet.
Ännu mera laddad är frågan om skrattets farliga effekter. Den mullrar dovt i flera diskussioner och exploderar i bokens apokalyptiska final. Klostrets ålderman Jorge hävdar att Jesus aldrig skrattade. Han anser att skrattet har kraften att vända upp och ned på alla stabila ordningar – i samhälle, religion och sanningen som sådan. För den som skrattar är inte rädd. Och rädslan är en förutsättning för att människor skall frukta djävulen, hålla sig till lagen och lyda Gud och hans representanter på jorden. Annars sjunker världen ned i kaos. Jorge försöker till varje pris att gömma en farlig bok, den troligen enda kopian av den grekiske filosofen Aristoteles andra bok om poetiken. Den påstås existera i denna roman, men finns troligen inte i verkligheten, trots spekulationer. Om den första och kända delen av poetiken handlar om tragedin, behandlar den andra och okända delen komedin, det vill säga skrattet och ironin.
MEN VARFÖR ÄR JUST DENNA BOK FARLIG, frågar William. Det finns ju så många andra böcker om komedin och skrattet. Jorge svarar att det beror på att den är författad av Aristoteles, som enligt honom fått för stort inflytande över kyrkans teologi. Om också denna skulle spridas kan komedin upphöjas till en konstform, bli föremål för seriös filosofisk reflektion och teologiskt förfall.
William av Baskerville kontrar med att skrattet kan vara ett vapen emot lögnen och dem som förnekar sanningen, däför att det undergräver falska auktoriteter och absurda påståenden. Bibeln säger inte tydligt att Jesus skrattade, vilket inte behöver betyda att han aldrig gjorde det. William menar att Gud har gett oss frihet att använda vårt förnuft när det gäller frågor där skriften är tyst. Han påpekar att Jesus är kvick, humoristisk och skarpsinnig i samtal med såväl lärjungar som motståndare. Till Williams argument kan läggas kyrkans lära om inkarnationen. Om Jesus blev människa helt och fullt, så är han delaktig i alla mänskliga erfarenheter, sinnesrörelser och känslotillstånd.[1]
ROSENS NAMN BESKRIVER OCKSÅ knivskarpa konflikter mellan sanningsanspråk i olika religiösa fraktioner. Åldermannen Jorge har en kärlek till sanning och renhet som slår över i en fanatism som föder död. När boken kom uppfattades den av många som ett utfall mot den ideologiska fanatismen inom den tidens tokvänster. Romanen har tolkats som ett traktat för toleransen i mötet med all slags fanatism. Bokens hjälte, huvudpersonen William av Baskerville, har tidigare jagat villolärare inom kyrkans inkvisition, men insett att finna en skyldig inte alls är detsamma som att finna sanningen. Han litar numera inte på auktoriteter utan bara på fakta som kommer via sinneserfarenheter.
I boken sägs hans läromästare vara William av Occam, en medeltida filosof som tvivlade på att orden vi använder för att beskriva världen svarar mot högre och gemensamma ordningar. De är snarare namn (nomina) vi människor väljer för att beskriva enskilda företeelser. Hållningen kallas ”nominalism” och visar på den sköra förbindelsen mellan våra ord och verkligheten. Umberto Ecos språkfilosofi är en radikal version av nominalism, som ifrågasätter om våra ord egentligen kan uttrycka några sanningar om verkligheten som sådan. I tidskriften Signum skriver Herman Seiler att Rosens namn landar i en tendens att sudda ut skillnader mellan sant och falskt, gott och ont, vilket blir paradoxalt om man vill syssla med maktkritik.[2] Oavsett detta uppmuntrar Eco oss att skratta åt mäktiga människor som saknar självdistans. Troligen mera angeläget än någonsin. Troligen skrattade även Jesus.
Noter
1. Se också Vincenzo Anselmo. ”Jesu känsloliv – en analys av de synoptiska evangelierna”, Signum 2/2021.
2. Herman Seiler. ”Umberto Ecos labyrinter”, Signum 7/1983.
