Enligt kyrkohistorikern Samuel Rubenson är tanken att träna sig i glädje inte så absurd som den först verkar. Åtminstone inte om man lyssnar på Paulus och ökenfäderna.
KAN MAN TRÄNA SIG i att vara glad? Finns det beprövade och långsiktigt hållbara glädjeövningar? Finns det träningsredskap som kan pumpa upp glädjen?
I en tid där vi översköljs av negativa nyheter, av hat och hot, där krig och katastrofer är vardag och klimatångest och en känsla av maktlöshet breder ut sig, kunde de verkligen behövas. Men tanken tycks oss absurd. Som att försöka lyfta sig själv i håret. Konstgjord glädje, försök att intala sig själv att man är glad, hurtfriska uppmuntrande rop, egna eller andras, genomskådar vi i missmodets tid. Kortvariga ger de en bitter eftersmak. Vem vill vara låtsasglad? Vi får snabbt nog av det påklistrade och tillgjorda, av det anpassade och välsminkade. Vi vill ju den sprudlande glädje som har egen livskraft och djupa rötter, mognad och styrka, som flödar fram utan ansträngning, som inte är beroende av konstgjord andning.
SAMTIDIGT UPPMANAS VI av Paulus att vara glada, att alltid glädja oss. ”Gläd er alltid i Herren! Åter vill jag säga, gläd er!” Det kan han säga, tänker vi kanske i vårt inre när mörkret faller på och demonerna dansar. Som andra av andens frukter, som kärlek och frid, godhet och ödmjukhet värjer vi oss mot tanken på att vi kan bestämma oss för att producera verklig glädje: ”Nu ska jag vara glad!”. Nöjen kan vi åstadkomma och konsumera, skratt och skadeglädje, förströelse och avkoppling, stundens njutning och avtrubbning. Vi kan fly in i glamour och upprymdhet, i attraktioner och distraktioner. Men hållbara frukter behöver mogna långsamt av sig själva, vara utflöden på friska och livskraftiga träd, inte dekorationer på rätt vissna buskar, inte konstgjorda lågor på rykande vekar. När vi matas med nyheter om konflikter och katastrofer, om dödade och flyende barn, om maktgalna ledare och hänsynslösa vapendragare, göds i stället ett missmod och en leda som lätt förstärks av att vi även ältar det onda vi drabbats av, och det vi själva har gjort. Så gror bitterhet och missmod, harm och hat, och i värsta fall förtvivlat självförakt. I kombination med ensamhet och utanförskap får det för en del katastrofala följder, både egen och andras död.
Vi lever i en känslosam tid, en tid där känslor, snabbt löper amok, där reklam och sociala medier triggar vårt känsloliv, siktar på att göra oss upprörda och upphetsade, trånande och sugna, rädda och förskrämda. Känslostormar gynnar den som vill ha följare, den som söker jublande supporters, de gynnar den girige och den makthungrige, de göds av demagoger och deras propaganda. Våra känslor kan vi inte styra, tänker vi, och tanklöst låter vi istället andra få styra dem i ständiga flöden av nyheter och hejarop, av det skämtsamma och det skrämmande, av tomhet och trams. Man kan ju undra varför. Varför överlämnar vi nycklarna till våra inre rum till andra, låter våra ögon, öron och munnar stå vidöppna för allsköns själsliga tjuvar och rövare? Varför öppnar vi kranarna för avund, fåfänga och högmod, för missaktning, lögn och förtal? Det talas högt och brett om vår militära säkerhet, men vad med vår existentiella säkerhet, vårt försvar av vårt eget inre, av vår själsliga trygghet?
VAD ÄR DET MED OSS i Nordeuropa och Nordamerika, oss skolade i protestantisk tradition? Finns här något att ta itu med, något i den kultur som präglats av pietism och kapitalism, av den rätta fromhetens andliga högmod och den goda avkastningen som mått på att ha lyckats? Något som kanske har att göra med samlandet i lador och platsen i synagogan för att anknyta till bibliska liknelser? Hör en överbetoning av känslorna i det privata och religiösa samman med att kroppen och naturen överlämnats till kapitalets och girighetens behov av standardisering och massproduktion, av dess omättliga behov av nya begär att tillfredsställa? Finns det ett samband med en stark betoning av känslosamhet, av att bli rörd, av jubel och förtvivlan, av rannsakan, syndakännedom och syndabekännelse, av att tro och tillit förskjutits till känslolivet? Kan vår villighet att bli offer för massmedia och likriktning höra samman med en etik som stannat vid utanverket, vid regler och uppförande, vid en uppfattning om moral som om det handlade om att vara till lags och passa in, om att uppskattas, om att synas mer än att vara?
I sin uppräkning av andens frukter, till vilka han räknar glädjen, anknöt Paulus till den antika filosofins dygdelära. Liksom vänlighet, tålamod, trofasthet och självbesinning, var de alla, också glädjen, något man lärde sig, blev bättre på genom ständig övning, inte ett plötsligt utbrott av eufori. Själen var för antikens filosofer, liksom för de tidigkristna tänkarna ingen trist fallfrukt som skulle livas upp utifrån, vare sig av Gud eller omvärlden, utan en kraftkälla som behövde tämjas och styras, en planta med en växtkraft som krävde skötsel, som krävde ansning och beskärning, som krävde att ogräs rensades bort och ljus släpptes in. Av avgörande betydelse för denna själavård var god kännedom om det som hotade, lidelserna, de tankar som försöker snärja och förkväva plantan, dygdernas motsatser.
» Hur avväpnar man missmod
som kväver livslusten? «
VAD ÄR DÅ GLÄDJENS MOTSATS, vad är det som inte låter den växa och mogna? Vi tänker kanske snabbt att det är sorgen, känslan av tomhet vid en förlust. Men långt farligare är ledan, uppgivenheten och missmodet. Det är när dessa tillåts gro och växa som glädjen förlorar sin livskraft och blir beroende av konstgjord andning. Det som behöver övas och tränas är därför inte själva glädjen, den är naturlig, utan skötseln av den, kampen mot ledan och de andra lidelserna, mot själens ogräs. Man blir inte modig genom att låtsas vara modig utan genom att genomskåda faran och veta hur man avväpnar den, hur man tar ifrån den dess makt. Livsmod övas inte genom hurtfriska kommentarer eller gillanden utan genom att genomskåda vad man är rädd för och ta ifrån det makten.
Men hur avväpnar man leda, hur kommer man åt det missmod som förkväver livslusten? Vad kan man göra, som min dotter sa, när man sitter djupt nere i en brunn dit knappast något ljus når? Ser man neråt sugs man mot avgrunden, ser man framåt är där en vägg, ser man uppåt förstår man hur långt man fallit. Blundar man är bara övergivenheten där.
MOT LEDAN SÄTTER ÖKNENS LÄRARE främst tre vapen, tre redskap att öva på, att dagligen träna. Det första är tacksamheten, tacksamheten för att man är, för att man inte ofinns, för att man skapats till människa och givits jord och himmel till hem, för att det finns en värld av skönhet, för att det finns godhet och omsorg, barmhärtighet och liv, inte bara i drömmen utan runt omkring. Det handlar inte om att känna sig tacksam, det kan vara svårt, men att öva sig i att vara tacksam, att se vad som finns att tacka för.
Det andra är gemenskapen. Det handlar inte om känslan av att höra till, av att spela en roll, inte om att synas och ha anseende, men den samhörighet som helt enkelt finns där i vår mänsklighet, samhörigheten med det gråtande och skrattande barnet, med den som är sjuk och plågad, med de gamla och skröpliga, med de längtande och sörjande.
Det tredje är tålamodet, att öva sig i att inte genast ge upp i känslan av att det inte är lönt, inte går, aldrig blir något. Det är ingen lätt övning, den kräver en viljeansträngning, en villighet att inte bara se uppåt utan också sträva uppåt, att sakta och försiktigt börja klättra sökande de små avsatser och fästen som brunnens väggar erbjuder. Tålamodet som ser förbi motgångarna och känslosvallen och har blicken riktad längre bort. Det handlar om ett tåligt mod, ett mod som grundas så djupt att känslorna inte biter på det.
ATT ÖVA GLÄDJE ÄR inget annat än att öva sig i att sköta om den glädje som är oss given, det liv vi fått, den värld vi fått, de människor vi möter. Dess grund ligger inte i vad vi lyckats med, vad vi blivit, inte i vad som sker omkring oss. Den främjas inte av att vara uppskattad eller omtalad, inte av att vara uppdaterad eller omtyckt, gillad eller fruktad. Den främjas av tacksamhet, gemenskap och tålamod, av att vårdas och skötas.
