Den medeltida karnevalens satir har lyfts fram som både utmaning och pysventil i relation till Makten. Inger Alestig beskriver Michal Bachtins och Charles Taylors olika tolkningar av en fascinerande företeelse.
STRAX EFTER ÅRETS JULHELG sträcksåg jag den satiriska tv-serien ”Whiskey on the Rocks” (SVT). Det kändes befriande att få skratta sig igenom denna sylvassa skildring av u-båtsincidenten i Karlskrona skärgård 1981, åt sovjetpampen Brezjnevs fyllefantasier, Ronald Reagans skjutglada nylle och vår egen dåvarande statsminister Torbjörn Fälldins kärleksförklaringar till sina får.
Men samtidigt som U-137 låg och guppade där i tv:n nåddes vi av de oroande dagsnyheterna om att den ryska skuggflottan i Östersjön troligen hade begått sabotage mot elsystem som drabbat de nordiska länderna.
Var det läge att skratta? Ja, det var det!
Men själv började jag fundera där i soffan över varför skrattet har en så befriande och – faktiskt – livgivande egenskap. Även om det samtidigt är helt fel läge att skratta.
