Släpp inte taget om glädjen i mörka tider! Det är Strängnäsbiskopen Johan Dalman och Equmeniapastorn Britta Hermansson eniga om i ett samtal fyllt av både hjärtliga skratt och djupaste allvar.
SAMTALET BÖRJAR UPPSLUPPET. Det är Zooms uramerikanska spökröst som med orden ”Recording in progress” förkunnar att inspelningen är i gång som får Johan Dalman, biskop i Strängnäs, och Britta Hermansson, pastor, evangelist och poddare, att brista ut i ett samfällt gapskratt. Så på frågan ”Hur kommer det sig att NOD genast tänkte på er två när det gällde att hitta kristna ledare som har något att säga om humor ” är svaret givet: Vi har de två gladaste dialekterna, göteborgska respektive dalmål. ”Det är det som är vår grej,” slår Johan fast.
Men allvaret gör sig snabbt gällande. Vårt samtal äger rum mindre än två veckor efter masskjutningen på Risbergska skolan i Örebro. Kan man överhuvudtaget tala om glädje just nu?
Svaret blir ja. Båda konstaterar att det som hände i Örebro står i en klass för sig men att glädjen fyller en viktig funktion också när det gäller situationer som kännetecknas av mörker och sorg.
– Det måste vara den drabbade själv som öppnar upp. Som utomstående måste man vara väldigt försiktig. Jag kan inte driva fram det, bara gensvara att det är OK. Humor och glädje blir en ventil i de svåra situationerna, säger Britta.
– På begravningar, när gudstjänsten är över och man kommer samman, är det inte ovanligt att det exploderar med tårar och skratt samtidigt. Det finns en glädje i rummet och det är en befrielse, det pyser ut och skakar om, bekräftar Johan.
SORGEARBETET EFTER MASSKJUTNINGEN kommer att ta lång tid. Johan blev omedelbart involverad, inte bara som stiftets biskop utan också därför att han befann sig i Örebro på ett seminarium på ALT när skotten föll. Han beskriver hur präster, pastorer och diakoner bland åhörarna började titta på sina mobiler, insåg att deras insatser behövdes och reste sig upp och gav sig iväg. Seminariet slutfördes och övergick i bön för de drabbade.
– En sådan här gång blir man stolt över kyrkor och samfund. Dörrarna öppnas, man sätter på kaffe, möter människor och bara finns där i all enkelhet, säger Britta.
– Ja, det bara sker. Det handlar inte om att ”nu ska vi kliva fram och göra något viktigt”, säger Johan, som bär med sig ett starkt minne från den första gudstjänsten, dagen efter masskjutningen.
– Kyrkan var full, människor satt packade som sillar, sådana som inte ens hade varit i samma stadsdel förut. Där satt man tillsammans, i en enda situation, en enda stark känsla av gemenskap, ett Örebro, ett Sverige. Det sätter sig i kroppen, den kan minnas detta när någon vill sätta kilar mellan människor.
– Kroppsminnen är fantastiska, de är som förundran. Jag är ingen vän av avstavningar men här passar det med ett bindestreck. För-undran, det händer före man börjar undra, det bara drabbar en. Det blir ett stråk av glädje och hopp. Men det kommer när det kommer, säger Britta.
ATT GLÄDJE OCH HUMOR HAR FÖRMÅGA att ge läkedom är Britta och Johan överens om. Och det visar sig att de har åtminstone ett gemensamt recept. För när Johan börjar berätta om en tv-serie som har en terapeutisk funktion för honom förstår Britta omedelbart att han kommer att tala om Fawlty Towers (Pang i bygget).
– En del humor åldras men den är fortfarande lika rolig. Han är ju en fruktansvärd person, Basil. Han lismar, försöker dölja, ljuger, han är rasist. Ja, han har alla fel på denna jord. Och han blir hela tiden avslöjad. Det är som om jag själv avslöjas, för det finns svarta stråk i alla människor. Och man får skratta med honom. Jag kan citera hur mycket som helst, säger Johan.
Fawlty Tower har fått människor av alla slag att känna glädje. Men hur är det, finns det en särskild sorts kristen glädje?
– Det finns inte särskilda kristna känslor. Men en kristen glädje vilar i förtröstan. Man är trygg i grunden. Den kan ligga långt ner men ur den tryggheten kommer glädjen. Du skrattar inte när du är osäker, inte av glädje i alla fall. I den bemärkelsen kan man tala om en kristen glädje. När marken skakar håller jag i min förtröstanssnodd, säger Johan.
Och Britta kompletterar med att citera ur Ylva Eggehorns roman En av dessa timmar som handlar om Badin som 1760 kom från Västindien till det svenska hovet som något av en hovnarr. Vid ett tillfälle säger en person till honom: ”Det sägs om er att ni har så mycket glädje. Ibland tror jag att ni vågat stå kvar i sorgerna tills de fått framföra sitt ärende.”
Johan associerar till Filipperbrevet, som han just predikat över i morgonmässan i domkyrkan:
– Elva gånger skriver Paulus att han är glad trots att han sitter i bojor. Han förnekar inte smärta och svårigheter. Han är jätteglad åt det som är och åt det som kan bli i framtiden.
FINNS DET RISKER MED ATT VISA GLÄDJE, undrar jag.
– Om man är en glad person kan man uppfattas som ytlig, som att man bara flyter på toppen. Den risken har jag levt med hela livet, säger Johan, och berättar om hur han som ung teolog på kyrkokansliet vinnlade sig om att uppträda seriöst för att bli tagen på allvar. Efter flera år var det en person som förvånad kommenterade att han aldrig hade förstått att Johan kunde vara glad.
Nu är det annorlunda. Ingen tvekar om att Johan är ”biskopen som tar glädjen på allvar”. Och som bjuder på sig själv. En Instagramvideo med Strängnäsbiskopen som berättar om vad som finns i domkyrkan på generation Z:s språk har blivit viral med 3,9 miljoner visningar. ”Jungfru Maria. Havande. Very demure.” är bara ett exempel.
– Jag kunde ju inte de här orden. Jag glömde vad jag skulle säga och vi fick ta om flera gånger. Så jag har fått skratta åt mig själv, säger han.
– Det är otroligt viktigt att man har självdistans. Den som inte har det har oftast inte humor. Man måste kunna driva med sig själv eller låta andra driva med sig, säger Britta, som länge fascinerats av stand up-genren.
– De bästa ståupp-komikerna är de som har sig själva som redskap och inte häcklar publiken. Då blir det befriande, roande och igenkännande. Och i en orolig tid är det viktigt med självdistans. Ledare som inte har den, som inte kan se på sig själva med humor, blir väldigt farliga.
Att ta glädjen på allvar kan också ibland vara att ge sig ut på tunn is. Man kan hamna alldeles fel, säger Johan.
– Och det har vi aldrig varit med om, säger Britta självironiskt och konstaterar att hon gjort sådana klavertramp som behövt redas ut i efterhand.
– Det ingår i paketet om man har den här läggningen.Att någon gång få skratta från magen, ofta åt en situation som bara uppstår där det blir tvärtom mot vad man har väntat sig. Man kan inte sluta skratta, det går bara inte, det är underbart, säger Johan och konstaterar att det händer var tredje eller femte år.
– Ja, det händer, instämmer Britta. Särskilt när det inte får hända, när man sitter på första bänk och ska upp och predika. Det är något läkande som påverkar hela kroppen.
BEHÖVER VI MER GLÄDJE OCH HUMOR i kyrkorna, särskilt i förkunnelsen?
– Jag älskar förlösande skratt som får folk att slappna av, säger Britta. Men det är en frestelse och en utmaning att anstränga sig för att få till det. Det är bättre att det bara får uppstå. Det viktiga är att det är äkta, säger Britta.
– Ett skratt fungerar som en konservöppnare, man kommer åt något i människor och i sig själv, axlarna åker ner, garden är inte lika mycket uppe. Men en vacker symfoni har både långsamma och snabba satser, det måste finnas en puls, instämmer Johan.
Flera författare i detta nummer av NOD resonerar kring vad glädje är och hur det skiljer sig från lycka och humor.
– Jag känner direkt att jag inte vill dela upp det. Det är ett enda stycke. Allt hör ihop i en äkta, genuin längtan att vara människa, säger Britta.
Johan tar utgångspunkt i C S Lewis bok Surprised by Joy (Av glädje överfallen):
– Kriteriet på glädje är att den är överraskande, inte kalkylerad. Ibland har man bestämt att något ska bli roligt och efteråt kan man konstatera att ja, det blev trevligt men det var faktiskt ännu roligare det vi gjorde veckan innan, när vi inte hade planerat.
– Jag pratade med en grupp konfirmander som hade varit på en bussresa till intressanta ställen, och gjort viktiga, rent av livsavgörande, saker. Men det de ville tala om var hur roligt de hade haft på bussen. De hade lika gärna kunnat åka till Säffle, säger Johan, och tillägger snabbt att det inte är något fel på Säffle.
– Relationer är glädje. Det kan man se i utsatta situationer, om man har varandra skapas glädje, säger Britta och berättar om ett besök i Kapstaden. Jag gick runt i kåkstäderna, det var fattigt och hemskt. Det var en söndag och efter gudstjänsten var alla med och grillade tillsammans och sjöng. Jag blev nästan lite avundsjuk – det var något med gemenskapen.
– Du var där med hela dig, konstaterar Johan. En glädjeförstörare är min mobil, med den är man inte riktigt med. Om jag tittar på en film där ett parti är lite tråkigt då åker min telefon fram. Jag är inte på plats, jag är mentalt på väg bort. Det är svårt att dela glädje om jag tänker på nästa grej.
VAD MER FINNS ATT SÄGA om glädje? En hel del.
– Vi har inte talat om glädjen i den heliga skriften, utbrister Johan. Det finns så mycket glädje och humor, även om en del har åldrats. Till exempel Sackaios i trädet. En finansminister som sitter i ett träd, en värdig människa, antagligen inte särskilt vig, som har kravlat sig upp. Och sedan får han höra helt kallt: Jag ska äta hos dig idag. Ner från trädet bara. Man vrider sig inte av skratt men det finns humor.
– Och tänk på lärjungarna. De är som surikater som tittar upp ur sina hål och ser sig runt: Vad händer nu? Vad händer nu? Det är befriande, när man själv kan vara lite så, säger Johan Dalman.
– Ja, glädjen finns i det man känner igen sig i, instämmer Britta Hermansson.
