Om beredskap, överlåtelse och motstånd
År 1951 – sex år efter att Dietrich Bonhoeffer avrättats i koncentrationslägret Flossenbürg – publicerades boken Widerstand und Ergebung, en samling av brev och anteckningar han skrivit under fångenskapen. När boken ett decennium senare utkom på svenska valde förlaget den något missvisande titeln Motstånd och underkastelse. Man hade varit mer trogen innehållet om man valt en alternativ översättning av Ergebung, nämligen ”överlåtelse” eller ”överlämnande”. Bonhoeffers ”Ergebung” handlade inte om att underkasta sig ödet i ett passivt accepterande av ondskan i världen. Storordet ”överlåtelse” uttrycker kanske bäst den dubbla rörelsen i Bonhoefers liv: att vara aktivt ansvarstagande i världen men samtidigt förankrad i en inre överlåtelse till Gud. Kanske man kan beskriva det som en särskild sorts ”andlig beredskap”.
Ordet ”beredskap” dök upp när redaktionsrådet träffades för att planera det här numret, som vi för länge sedan bestämt skulle handla om vårt förhållningssätt till de destruktiva krafter som växer sig allt starkare i vår tid. Om hur man gör tålmodigt och hållbart motstånd, som går djupare än tillfällig aktivism, och om behovet av att vara förankrad i något större än sin egen (inbillade?) moraliska styrka, om och när det verkligen brinner till. Som för Dietrich Bonhoeffer. Eller för den nederländska judinnan Etty Hillesum som mördades i Auschwitz ett och ett halvt år innan Bonhoeffer. Hon är en av huvudpersonerna i numret, tillsammans med bland annat profeten Jeremia, den bibliske person som kanske mer än någon annan förkroppsligar beredskap och motstånd.
Numret börjar med fyra artiklar som på olika sätt beskriver nuläget, inklusive hur det förändrade medielandskapet är avgörande för konflikter om själva verklighetsbeskrivningen. Där finns också två samtal med personer som lever i oändligt mer utmanande situationer än vi för närvarande gör här i Sverige.
Några av artiklarna handlar om betydelsen av att lyssna på den andre, bland annat illustrerat av kväkarrörelsens praxis, och av utmanande reflektioner från teologen Luke Bretherton och den poddande journalisten Elizabeth Oldfield. Och NOD vore inte NOD om vi inte lyfte fram kyrkan som, trots alla sina brister, utgör en unik infrastruktur för potentiellt motstånd. Här illustreras det av den brittiska diakonirörelsen Oasis, och en församlings roll efter dödsskjutningarna i Örebro i våras. En annan artikel påminner om de lärdomar om urskiljningsförmåga – en förutsättning för både beredskap och motstånd – som finns i den del av kyrkans tradition som de så kallade ökenfäderna förmedlade. Hade någon av dem levt idag hade de kanske formulerat samma utmanande fråga som i en annan artikel: Är hemligheten till ett gott liv – och ett liv i rätt sorts beredskap – inte att ”vara sig själv” utan snarare att ”förlora sig själv”?
Vi är otroligt glada att vi får presentera Anton Mattsson som numrets konstnär. Hans starka bilder fångar inte bara mörkret i tillvaron, utan också öppningar mot befrielse, och glimtar av det oerhörda att få vara människa – också i en tid som vår.
