I en tid av ökande polarisering får Maria Ledstam hjälp av journalisten Elizabeth Oldfield och teologen Luke Bretherton att inse att lyssnande är en medveten motståndshandling.
I NOVEMBER 2016 FÖDDE DEN BRITTISKA JOURNALISTEN och poddaren Elizabeth Oldfield sitt andra barn. Samma år röstade britterna ja till Brexit och Donald Trump valdes till USA:s president. I en värld som, enligt Oldfield, ”var så arg” bestämde hon sig för att ta ett steg tillbaka. Hon raderade alla nyhetsappar och loggade ut från sociala medier, övertygad om att den tilltagande polarisering som det talades om skulle hinna lägga sig innan hon återvände från föräldraledigheten.
Så blev det inte. I boken Fully Alive: Tending to the Soul in Turbulent Times[1] beskriver Oldfield hur den medvetna pausen hjälpte henne att undvika ”kokande-grodan-syndromet” – där man inte uppfattar att allt gradvis blir sämre eftersom förändringen sker långsamt. Skillnaden mellan 2016 och den värld hon mötte 2017, när hon återvände, beskriver hon som slående: ”[D]et verkade som om all social censur mot att avhumanisera motståndaren hade försvunnit. I stället gällde: ju mer frätande, rasande och sarkastisk du kunde vara, desto mer hyllad blev du.”
Oldfield, som alltid haft vänner från olika samhällsgrupper, tyckte plötsligt att det kändes riskabelt att bjuda hem dem på middag samtidigt. Vid den här tidpunkten arbetade hon på den kristna tankesmedjan Theos – en organisation som undersöker religionens roll i samhälle, politik och kultur. Hon funderade mycket på vilket slags projekt hon skulle kunna dra i gång som verkligen gjorde skillnad. Theos kunde visserligen snabbt ta fram data och analyser om den växande polariseringen, men Oldfield insåg att hennes viktigaste bidrag var något annat. Hon behövde först själv lära sig – och sedan gestalta – ett annat förhållningssätt: att lyssna
RESULTATET BLEV PODCASTEN The Sacred, där hon samtalar med människor från hela det politiska och kulturella spektrumet – från kommunister till konservativa parlamentsledamöter, från Brexit-anhängare
till EU-förespråkare och från socialkonservativa till hbtq-aktivister. Oldfield upptäckte att när gästerna märkte att hon faktiskt lyssnade och brydde sig, var de villiga att dela sina djupaste övertygelser och berätta varför de tror som de gör. Hon beskriver hur hon har intervjuat personer vars ståndpunkter för henne varit direkt stötande och till synes ofattbara – människor hon fick tvinga sig själv att sitta kvar i samma rum med. Men något hände i lyssnandet:
”Efter en timmes fokuserat lyssnande förvandlades de [intervjupersonerna] från symboler för ett läger till hela, komplexa – oftast till och med sympatiska – människor.”
Lyssnandet framstår här inte som passivitet eller naivitet utan som en medveten motståndshandling. Med Jesus och ickevåldsrörelsen som inspirationskälla förklarar Oldfield hur detta förhållningssätt har hjälpt henne att stå emot det hon kallar vrede – en förförisk men destruktiv form av självrättfärdig indignation som riskerar att avhumanisera meningsmotståndare. I stället betonar hon att lyssnandet, och de relationer där vi övar oss i tillit och respekt, är avgörande för att människor ska kunna leva tillsammans i demokratiska samhällen – särskilt i kristider.
DEN BRITTISKE TEOLOGEN LUKE BRETHERTON placerar samma insikt i en större teologisk ram. Han menar att lyssnande borde vara grundläggande för kristna. Bibeln vittnar om en Gud som talar, och om människan som behöver höra först för att kunna svara. Inledningen till Johannesevangeliet – ”I begynnelsen fanns Ordet” (Joh 1:1) – påminner oss om att skapelsen föds ur en kommunikationshandling. Genom att höra och svara blir ”Ordet vårt kött: vi döps in i Kristus och blir hans kropp för att utföra hans gärningar i världen.”[2]
Biskop Ambrosius av Milano, som levde på 300-talet, bekräftar lyssnandets betydelse för formandet av ett folk. Med hänvisning till Femte Moseboken skriver Ambrosius: ”Lagen säger: ’Hör, Israel, Herren är vår Gud. ’Det står inte ’tala’, utan ’hör’…. Var därför först och främst tyst och lyssna, så att du inte felar med din tunga.”[3]
Lyssnandet gäller inte bara relationen mellan Gud och individen, utan blir också en modell för hur kristna ska relatera till varandra och hela skapelsen i övrigt. Dietrich Bonhoeffer – teolog och motståndsman – betonade: ”Den första tjänst som man är skyldig de andra består i att lyssna. Liksom kärleken till Gud börjar med att vi lyssnar till hans Ord, börjar kärleken till nästan med att vi lär oss höra på honom. Det är av tjänande kärlek som Gud inte bara ger oss sitt Ord utan också lånar oss sitt öra. Därför är det Guds gärningar som vi övar mot vår broder, när vi lär oss att lyssna på vad han säger.”[4]
För Bonhoeffer är det nödvändigt att lyssna med ”Guds öron” på vår nästa för att senare kunna tala Guds ord till dem. Den som inte förmår lyssna på andra kommer snart att sluta lyssna också till Gud, menar han.
Lyssnande blir en förlängning av
kärleken till nästan
NÄSTANKÄRLEKENS KRAV INNEBÄR att även den jag instinktivt ogillar eller fruktar förtjänar att bemötas utan våld eller tvång. Bretherton uttrycker det drastiskt: när jag möter någon jag ogillar eller är oense med har jag i princip fyra val: döda dem, kontrollera dem genom tvång, driva bort dem eller föra politik.
Med föra politik menar Bretherton att försöka forma och upprätthålla ett gemensamt liv med dem jag annars skulle frestas att kontrollera eller tysta.
För kyrkan borde valet vara givet, eftersom att älska sin nästa utesluter att döda, förtrycka eller förskjuta henne. Kvar står alltså att söka en gemensam väg framåt – och första steget är att lyssna. Lyssnandet blir därmed en förlängning av nästankärleken: genom att lyssna avstår jag från att dominera min nästa och väljer i stället att försöka förstå.
UTÖVER SINA TEOLOGISKA DIMENSIONER är lyssnandet oumbärligt för demokratin. Bretherton framhåller att small-democratic politics – alltså demokrati i liten skala – börjar med lyssnande. Att medborgare lyssnar på varandra är en grundbult i den demokratiska idén: varje människas röst har värde och konflikter bör lösas genom dialog hellre än genom våld eller tvång.
När vi lyssnar i ett demokratiskt samtal hedrar vi principen att människor ska ha inflytande i frågor som berör dem. Lyssnandet är intimt förknippat med yttrandefriheten: endast om människor får tala fritt – även i form av klagomål, protest eller vrede – kan vi höra sanningen om deras situation. En levande demokrati kräver därför både att medborgarna kan tala fritt och lyssna till varandra.
Bretherton noterar dock att i dagens polariserade klimat lider det demokratiska samtalet brist på just lyssnande. Över hela det politiska spektrumet breder en paranoid stil ut sig där motståndaren förutsätts ha onda avsikter. Konspirationsteorier och misstänksamhet skapar murar, och många tycks ha förlorat tron på politiken – alltså tron på att kunna forma ett gemensamt liv genom demokratiska praktiker. I värsta fall lockas man i stället av de odemokratiska alternativen: att demonisera, tysta eller undanröja oliktänkande. Mot detta ställer Bretherton en återupprättad demokratisk praktik där kristen trohet mot evangeliet uttrycks genom att bygga social tillit och ett gemensamt liv som rymmer våra olikheter. För att en sådan kultur ska gro måste vi, menar han, återerövra konsten att lyssna – särskilt till dem som skiljer sig från oss i bakgrund och tro, eftersom deras berättelser och erfarenheter – det vill säga vilka de är som människor – spelar roll.
ATT LYSSNA DEMOKRATISKT innebär också att organisera sig tillsammans med andra. Bretherton påminner om att såväl bibliskt som demokratiskt tänkande betonar samling (assembly) och gemensamt ansvarstagande, efter att man hört allas röst. När människor sluter sig samman på grundval av att de har hört och förstått varandras behov kan de agera för det gemensamma bästa. I en demokrati är sådana frivilliga sammanslutningar – föreningar, nätverk, allianser – själva pulsen i samhällslivet. På samma sätt, säger Bretherton, är den kristna kyrkan tänkt att vara en församling av lyssnande och talande människor, som i kraft av sin gemenskap kan påverka världen runtomkring. Kyrkan kan därmed ses som en skola i demokratiskt lyssnande: en plats där vi övar oss i att höra olika röster, försonas över konflikter och handlar samfällt för rättvisa. Här möts teologi och demokrati – i det praktiska vardagsarbete som börjar med enkla, respektfulla samtal.
HUR KAN DÅ LYSSNANDET som motståndshandling omsättas konkret i samhällelig praxis? En metod som både Elizabeth Oldfield och Luke Bretherton lyfter fram är community organizing – lokal gräsrotsorganisering. Metoden växte fram i USA på 1940-talet, med kyrkor som några av de tidiga drivkrafterna. Under de senaste decennierna har community organizing spridit sig över stora delar av världen och börjar nu få fäste även i Sverige.
Grundtanken är enkel: människor i ett lokalsamhälle – en stadsdel, förort eller intressegrupp – kommer samman över gränser för att lyssna på varandras behov och därefter organisera sig för att uppnå konkreta förbättringar. Ofta rör det sig om att lösa högst jordnära problem, som att få tillbaka en indragen busshållplats, stoppa nedläggningen av en skola eller bekämpa orättvisor i bostadsområdet.
BÅDE OLDFIELD OCH BRETHERTON förmedlar en känsla av brådska – insikten att tiden är knapp för att hejda det tilltagande sönderfallet i våra demokratiska och sociala relationer. Bretherton tecknar en parallell mellan vår egen tid och 1930- och 1940-talens skugga av totalitära ideologier. Han påminner om hur kristna tänkare som William Temple, Reinhold Niebuhr och Jacques Maritain då såg behovet av att investera i demokratin för att bevara människovärde och fred. På liknande sätt står kyrkorna i dag inför valet att antingen dra sig undan eller träda fram som aktörer för försoning och lyssnande i såväl lokalsamhällen som det offentliga livet.[5]
