I slutet på sommaren är det Sverige-premiär för den kultförklarade amerikanske regissören Ari Asters senaste film Eddington. Efter förhandsvisningar har den beskrivits som en vild satir med ambitionen att skildra dagens USA, med sociala medie-bubblor, konspirationsteorier, politisk aktivism, demokratins kris och skillnaden mellan ”Drömmen om Amerika” och hur verkligheten ser ut. Den har beskrivits som ”den första verkligt moderna västernfilmen” där det – åtminstone till att börja med – är mobiltelefoner snarare än pistoler som dras upp ur hölstren, för att på olika sätt skada.
I intervjuer har Aster berättat hur han skrev manuset i ett tillstånd av rädsla och ångest, och att hans främsta drivkraft var att visa hur det är att leva i en värld där inga kan komma överens om vad verkligheten består i. Filmen har både hyllats och totalsågats av kritiker, men få ifrågasätter Aster när han säger: – De senaste åren har vi glidit in i en era av hyperindividualism. Den sammanhållande kraft som bestod i att vi hade en någorlunda gemensam verklighetsuppfattning – den finns inte längre.
Det är förstås ingen ny iakttagelse. Men den är högst relevant – och frågan är om det är den allra största utmaningen i den ”polykris” vi befinner oss i. Det är i alla fall inte svårt att hålla med Aster när han fortsätter: – Vi måste komma ut ur våra individuella bubblor, eller vad vi tror att vi är övertygade om, och försöka förstå varandra.
En förutsättning för att komma ut ur de bubblorna är att ta sig tid att uppriktigt lyssna på varandra – åtminstone så länge att man inte ytterligare förstärker motsättningar genom att slå igen dörren rakt i ansiktet på den andre. Men samtidigt inte fega ur.
I månadsskiften mars-april slog den kristne senatorn Cory Booker rekord i så kallad filibuster, då han talade 25 timmar och fem minuter i ett sträck från den amerikanska senatens talarstol. Filibuster är ju vanligtvis ett sista försök att förhindra ett beslut när dialogen brutit samman, och ett oavbrutet talande i över ett dygn låter inte precis som ”lyssnandets motstånd”. Men Bookers rekordlånga tal hölls inte i syfte att förhindra lagförslag utan för att väcka människors samveten – och därigenom kanske öppna upp några fönster i bubblorna. Han citerade flitigt brev från människor som redan hunnit drabbas hårt av Donald Trumps olika dekret, och så småningom citerade han sammanlagt två tusen bibelverser. Betoningen låg särskilt på Jesu ord om ”vadhelst ni har gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig”. Jim Wallis – teolog, kristen aktivist och grundare av tidskriften Sojourners – skrev efteråt att talet hade ”ett patos som Bibeln skulle kalla profetiskt, samtidigt som det uppenbart var motiverat av kärlek”.
Cory Booker beskrev den tid vi befinner oss i som ”ett moraliskt ögonblick” som inte handlar om ”left or right” utan om ”right or wrong”. Han utmanade sina senatorskollegor att våga stå upp för det rätta, även om det skulle kosta. Det är en utmaning även för NOD-läsare på denna sida Atlanten.
