Den livsbejakande Etty Hillesum, avrättad i Auschwitz 1943, har varit Ylva Eggehorns följeslagare i över fyrtio år. Etty har rustat henne för ”vem vet, vad som händer mig i morgon” och fortsätter ställa frågor om hur vi förhåller oss till makt och framgång.
HON KOM CYKLANDE IN i mitt liv 1983, Etty Hillesum, med korgen på styret livsfarligt och underbart fullastad med böcker, grönsaker, blommor, anteckningsblock, i ett överflöd av livsbejakelse, frågor och öppenhet; en vaken spårhund på jakt efter verkligheten, djupt förälskad i världen och fast besluten att säga ja till det som skulle komma i hennes väg. Då hade nästan ingen i Sverige ännu hört hennes namn.
Hon kom förklädd till en bok. Den skickades till mig från Ylva Holm på Norstedts, med orden ”det här kanske är något för dig”. Jag såg titeln – Det förstörda livet – och omslagsbilden, den gängse svartvita bilden av en familj på väg mot de otaliga lägertransporterna under andra världskriget. Samlade, väl påklädda, med judestjärnan fastsydd på bröstet.
Nej, inte en bok till av det där slaget, tänkte jag. Jag hade levt med i berättelserna om Förintelsen ända sedan jag var i elvaårsåldern och blev hemlig vän med Anne Frank. Tänkte att jag efter så många andra böcker och dokumentärer om Förintelsen, visste vad jag behövde veta. Räckte det inte? Jag hade ju skrivit min dagbok som en serie brev till Anne Frank:
25 februari 1962
Jag låg bara för några timmar sedan och tänkte på Anne Franks dagbok. Det är en av de mest fascinerande böcker jag läst, och ändå var Anne ingen författarinna! Ikväll har jag också fattat ett beslut. Jag skall kalla min dagbok Anne Frank, och det är till henne jag skall skriva, ty hon och jag har mycket gemensamt … Hon tänker ungefär likadant som jag – Jag tycker mycket bra om henne!
Alltså, kära Anne, du ska få bli vittne till många händelser som ingen annan får veta om att jag skrivit ner. Jag hoppas du blir ett stöd för mig, för ett stöd är vad jag behöver i denna oroliga värld. Och vem vet, vad som händer mig i morgon?
MEN JAG ÖPPNADE Det förstörda livet trots allt. Och när jag numera lever ”i denna oroliga värld”, ser jag hur mycket Etty Hillesum kommit att betyda. Hon har rustat mig för ”vem vet, vad som händer mig i morgon”. Som om det funnes en tyst succession av röster som talar om motstånd och hopp. Texter djupt förankrade i historien som gör oss samtida.
Till att börja med skrev jag bara om Etty i min egen dagbok, överväldigad av hennes liv och närvaro. 1980-talet hade börjat med de nya finansmännens entré i svensk offentlighet. Den ständigt stigande tillväxtkurvan verkade oövervinnerlig. Här handlade det om något helt annat.
12 oktober 1983
Etty, Etty … nu reser jag med dig till Karlstad för att ansluta till författartåget. Du skriver, orden ser på mig, och ditt ansikte på fotot från 1939 ser på mig, tills mina ögon tåras och jag måste se ut i skymningen över Hallsberg. Så har jag alldeles oförtjänt fått en hemlig vän, en sann vän, lika när mig, obesvärat nära mig som mina egna tankar. Om lidandet skriver du och om att redan i förväg ha gått igenom allt, avslutat bokföringen, så att man fri och oförfärad kan slå igen räkenskapsböckerna och gå vidare – ett steg, eller tiotusen.
Man lever ju varje dag ett helt liv, skriver du. Vad spelar då några dagar mer eller mindre för roll.
Förra hösten drömde jag ofta att jag missade viktiga tåg som gick i olika riktningar. Nu sitter jag på det här tåget, jag är med, jag har inte missat det, de andra gick ifrån mig därför att tiden, min tidtabell inte var inne, det förstår jag nu.
Det fanns förhoppningar under efterkrigstiden, många av dem förverkligades, åtminstone i Sverige och i nordvästra Europa. Det kalla kriget var i stort sett djupfryst. Att Jaltaöverenskommelsen, Berlinmuren, terrorbalansen skulle upphävas var otänkbart. Den tysta förutsättningen för vårt välstånd verkade orubblig, vi kunde fortsätta som vanligt. Det var kanske därför Ettys dagböcker och brev inte vann något större gensvar bland svenska läsare i början av 80-talet. Idag ser jag henne som en av de få vägvisare vi har, i en tid av jordskredslika förändringar.
» Om hatet och
grymheten segrar
går Gud under «
HON TAR EMOT SITT LIV och den värld som omger henne som när man svarar på ett frieri – ett ja utan förbehåll till allt som kan hända, utan – och det betonar hon! – att bli passiv, uppgiven eller undergiven. Det finns plats för allt i ett enda liv. Det går inte att fatta de grymheter människor utsätter varandra för. Men jasminen som blommar på hennes bakgård är lika obegriplig. Hur trängda vi än blir, finns alltid ett val kvar: att se klart på situationen utan att vika undan, och att bestämma oss för att inte bli en del av ”det generella hatet”.
Det är vi själva som behöver växa för att kunna rymma livet så som det verkligen är. Hon formulerar det till sist som ett uppdrag; om hatet och grymheten segrar, också inom oss, går Gud under. Gud är barnet som måste räddas ur de rykande ruinerna. Gud är den hemlöse, flyktingen, som vi måste skaffa husrum åt. ”Du ska ha det så bra som möjligt hos mig.”
Det är faktiskt sant att många nu är mer rädda om sitt matsilver och sina dammsugare, skriver Etty, än om att rädda det som är av Gud i oss själva. Det har tagit henne ett par intensiva år att komma fram till den insikten. Och det började med att hon en morgon fick en oväntad impuls att falla på knä. Gesten fördjupades dag för dag till ett samtal med Gud – pinsamt, ovant och alldeles för intimt, med hennes egna ord – och blev så småningom en dialog som omfattade hela hennes liv. Där fann hon skatten som måste bärgas till varje pris, inte bara för hennes del utan för mänsklighetens framtid.
1943 avrättades Etty och hennes familj i Auschwitz. Hon kastade ut ett hopknycklat vykort på banvallen från lägertransporten, där det stod: ”vi lämnade lägret sjungande.” Någon hittade det och sände det till vänner i Amsterdam. Hennes dagböcker var redan i förvar och kunde ges ut, men inte förrän fyrtio år senare kom de i tryck i Nederländerna och lästes genast av hundratusentals personer. Inte förrän nu, på åttioårsdagen av andra världskrigets slut, är de väletablerade också i Sverige, genom nya utgåvor. David Grossman, en av de främsta israeliska författarna idag, kallar sin senaste essäbok Det tänkande hjärtat, efter ett citat ur hennes dagbok.
VI RUSTAR NU FÖR KRIS och krig i en vacklande, osäker framtid. Demokratin i världen har inte vunnit, trots Berlinmurens fall 1989, historien har inte upphört. Det våras för despoter i alla väderstreck. Kanske den viktigaste frågan just nu blir hur vi förhåller oss till makt och framgång. Fascinationen inför framgång delar vi faktiskt med Hitlertidens ideologi – hur obehaglig den insikten än är.
Är vi prisgivna åt vinsten, eller finns det ett annat sätt att leva meningsfullt? Om framgång blir det enda kriteriet på att en handling har värde, då kommer förlorandet som historisk erfarenhet inte att kunna tolkas i kategorier av besinning och nyskapelse eller hopp om förändring. Då råder en stenhård determinism på den starkares villkor. För mig pekar Ettys liv i en annan riktning.
ETTYS SVAR HAR FÖRBERETT och rustat mig både för stora personliga sorger och för villkoren i en värld där barnen tas som gisslan, mördas med spadar, dras fram döda under raserade hus, svälter ihjäl, rekryteras som mördare i våra förorter av medvetet maktpolitiska skäl. Där himmel, jord och hav plundras och förgiftas av medvetet maktekonomiska skäl, ända in i de skogar där jag själv bor på Södertörn. Hon skriver: Vi måste ta ansvar för Guds överlevnad. Det finns alltid ett val kvar. Hennes ”teologi” är en myndigförklaring av människan.
7 mars 2004
Tågresorna till och från Grangärde var utmattande långa. Fascinerande att vissa platser kan vara så avlägsna. Läste Etty i den engelska utgåvan under resan och känner hur allt i mig vaknar; mitt autentiska, min gudskärlek, tacksamhet över livet, sorg…
I den här riktningen vill jag leva mitt liv för alltid, vidgas varje dag. Det är svårt att hålla tårarna tillbaka när man läser hennes rader om att det svåra och det vackra ingår i en oupplöslig helhet där Gud samlar sitt mod och anförtror oss fövaltarskapet; han tror oss om att klara det. Och att världen visserligen går under för var och en som dör, men ändå finns den kvar, och det får man inte heller glömma, Hur orkar du, Etty, ta ett sådant ansvar för Gud? Han har verkligen hamnat i goda händer hos dig. Av Rilke kanske du lärde dig att se Gud som barnet – inte bara ett hjälplöst litet spädbarn, utan ett växande barn, en ung person som växer ifrån oss, en person vi inte kan förfoga över – och att det ställer oss inför ett alldeles nytt ansvar att värna det barnet så mycket som behövs, men samtidigt släppa taget och låta det växande barnet gå sin egen väg.
Du har funnit ett sant feminint sätt att tala om Gud – jag vill föra det baneret vidare.
