Hur gör man sig beredd att leva i en värld där allting flyter och där både den yttre och inre friheten tycks alltmer hotad? Andreas Nordlander finner råd hos ökenfäderna och deras träning i urskiljningsförmåga.
”KRISTENDOMEN ÄR EN ÖKENRELIGION” konstaterar Martin Lönnebo i sin introduktion till Samuel Rubensons lilla skrift Betraktelser över ökenfädernas tänkespråk (2001). ”Israel renades genom 40 år i öknen. Kristus började sin offentliga verksamhet ute i öknen. Apostlarna fördes ut i ödemarken. Den nyomvände Paulus fördes ut i öknen. Och så har det fortsatt, inre eller yttre öken.”
Vad är så lockande med öknen? Med ett ord: friheten!
Det är lätt att tro att frihet bara innebär att ingen annan bestämmer över mig, att jag själv kan välja vad jag ska göra i livet. Frihet i denna yttre mening är att kunna resa, byta jobb, byta partner, ändra åsikt – att ha alternativ. I den meningen skulle man kunna säga att alla människor i liberala demokratier är fria, åtminstone på pappret och inom de ramar som lagen ställer upp. Den inre friheten går emellertid mycket djupare än så: I vilken utsträckning är jag fri från att älta den kritiska kommentaren en kollega fällde om mig? Jag vill inget hellre än att lämna det bakom mig, men jag kan bara inte. I vilken utsträckning är missbrukaren fri att välja bort alkoholen eller pornografin? Eller tonårstjejen att välja bort sociala medier? Är jag verkligen fri att leva det liv jag djupast längtar efter när jag trots all min yttre frihet är bunden av stålstarka vanor, känslor som kastar mig hit och dit som en lekboll och tankar som oupphörligt tjattrar i mitt huvud? Finns det en inre frihet och hur når man i så fall den?
REGELVERKENS FRESTELSE
Friheten – både den yttre och den inre – tycks alltmer kringskuren i vår tid. Och när världen uppfattas som alltmer osäker och skakig är det naturligt att vi sträcker oss efter tydliga regelverk att hålla oss i. Det viktiga är att lagarna efterföljs. Att ordningen upprätthålls. Att vi inte gör fel. Utan tvekan ligger det mycket i det. Vem hade inte önskat att envåldshärskare hade respekterat den internationella rättens lagar eller att den hotade naturen kunde skyddas genom bättre juridiska regelverk?
Inom den privata sfären ser vi samma tendenser. Hjärnforskaren Andrew Huberman, som driver den vetenskapsnördiga podden Huberman Lab, förser sina lyssnare med evidensbaserade så kallade ”protokoll”, enkla regler som kan implementeras i det dagliga livet för att få positiva hälsoeffekter: Ett protokoll för ”sömnhygienen”, ett annat för kaffedrickandet, ett tredje för motionen, ytterligare ett för vattenintaget och så vidare. Mycket av detta är säkert bra för oss – men man kan inte reglera den inre friheten genom ytterligare ett protokoll.
Faran med vurmen för tydliga regler, protokoll och koder är att vi börjar tro att de i sig själva är tillräckliga, att allt kommer att ordna sig bara vi får paragraferna i rätt ordning. För all del, regelverk kan leda en människa eller ett samhälle i en viss riktning, men de kan också lätt bli förtryckande istället för frigörande. Och de är aldrig tillräckliga för att forma oss som människor på ett djupare plan – för att leda oss till en större inre frihet. Delvis har det att göra med att regler måste vara allmängiltiga, de kan inte ta hänsyn till en enskild människas unika livsomständigheter och behov. Jag är därför skeptisk till all sorts moralfilosofi som lägger tonvikten på regler, plikter eller abstrakta principer.
» Urskiljningsförmågan kan aldrig
formuleras i ett regelverk «
Men vad är egentligen alternativet? I Jesus undervisning i Nya testamentet finns en genomgående omorientering från lagen i yttre bemärkelse till en inre frigörelse som drivs av kärleken till Gud och nästan. Bergspredikan ställer om fokus, så att vi får syn på vilka vi ska vara snarare än vad som är tillåtet. ”Ni har hört det sägas … men jag säger er.” Han uppmanar sina lärjungar att inte oroa sig för morgondagen – och vilken befrielse det skulle vara. Men hur når man en sådan inre stillhet och frihet från oro? Ett är säkert: den kan inte sättas på paragraf.
ETT ANDLIGT EXPERIMENT
Låt oss för ett ögonblick återvända till öknen. Det var ju i sökandet efter denna djupare frihet som de så kallade ökenfäderna gav sig ut i ödemarken. Vilka var de? Namnet syftar på de som under 300- och 400-talen lämnade städerna och de allt bekvämare kyrkliga etablissemangen för ett radikalare liv i bön och andlig övning ute i den egyptiska ökensanden. Dessa fäder och mödrar blev upprinnelsen till det som senare utvecklades till klosterrörelsen.
I svensk kristenhet är ökenfäderna nog betydligt mer kända än i många andra delar av världen. Utöver Rubensons arbeten har Peter Halldorfs Sandens söner (1996) gjort ett start avtryck, och det finns tecken på att manteln plockas upp. Prästen Magnus Tunehag publicerade förra året Du förde mig ut i frihet, en bok om ökenfäderna som följeslagare under fastan, och mest anmärkningsvärt av allt är kanske den norske biskopen Erik Vardens korta filmer i serien Desert Fathers in a Year, som läggs ut på Youtube varje vecka under året.
För egen del har jag i och för sig ett blandat förhållande till ökenfäderna – det har nog de flesta moderna människor som läser dem. De kan framstå som griniga, kärva, överdrivna, teologiskt tveksamma. Att läsa dem är ibland att känna sanden knastra mellan tänderna. Men då måste man komma ihåg att de verkade i en tid då den kristna tron ännu inte hade funnit sina teologiska former, det fanns ingen stabil tradition att luta sig mot. Som Rubenson skriver, ”deras väg och teologi bar i hög grad prägeln av experiment”. Man kan därför inte säga att de har en sammanhållen teologi eller etik, deras undervisning spretar avsevärt. Vad de däremot har, om man får tro berättelserna och tänkespråken, är en levande erfarenhet av att ha funnit en inre frihet. Det är det som de tillspetsade och utmanande berättelserna om deras liv framförallt förmedlar.
FRI ATT SE VERKLIGHETEN
Jag skulle vilja stanna vid en central aspekt i ökenfädernas experimentella kristendom som har att göra med detta NOD-nummers övergripande tematik, nämligen behovet av urskiljning. Förlaget Silentium håller på att ge ut en nyöversättning av Ökenfädernas tänkespråk: Den systematiska samlingen. Av någon anledning har jag inte kunnat lägga ifrån mig volym 10 – som handlar om det ökenfäderna kallade diákrisis – urskiljningsförmåga. Möjligen är det just den aspekten av deras vägledning och vishet vi behöver återupptäcka i en orolig tid som letar efter en formel för livet? De har ju ingen formel för hur allt ska ordnas. Ingen välutvecklad teori för det kristna livet. Inget enkelt recept för vad vi ska säga i den ena eller den andra situationen, vad vi ska göra, hur vi ska leva. I stället visar berättelserna ofta på nödvändigheten av denna svårfångade förmåga – urskiljningsförmågan.
Urskiljningsförmågan karaktäriseras av att den förmår uppfatta verkligheten som den är, och att den i konkreta och specifika situationer kan bedöma vad som bör göras eller sägas. Detta kan aldrig formuleras i ett regelverk eller i en kod som täcker varje tänkbart tillfälle eller problem – den mänskliga erfarenheten är helt enkelt för komplex och var och en har olika livsomständigheter och behov. I detta finns ett omistligt personligt drag och därmed en stor frihet också i de yttre formerna. I ett tänkespråk säger en abba: ”Gör det som du ser att din själ önskar och som motsvarar Guds vilja och bevara ditt hjärta.’”
Att göra det själen önskar och som är efter Guds sinne är förstås inget enkelt recept. Det kräver självrannsakan, vägledning och bön. Men det öppnar också för en stor frihet: vars och ens väg ser annorlunda ut. Men hur vet man vad det är man egentligen vill? Hur gör den som hela tiden dras till många olika saker? Också här krävs det urskiljning.
Tänkespråken tycks ofta handla om att nå fram till den svårfunna sanningen om sig själv, något som inte blivit mindre relevant i en tid då vi drunknar i frågor som: “Vem är jag egentligen? Vad är meningen? Varför känns allt så splittrat, trots att jag har så mycket?” I det här sammanhanget varnar ökenfäderna ofta för faran att inte tydligt skilja mellan vad andra säger om en – deras klander eller beröm – och sanningen. Saknar man den förmågan riskerar man att drabbas av andras ord på ett förödande sätt: Deras klander gör en förtvivlad, deras beröm blåser upp; båda leder en bort ifrån sanningen. Det berättas om en av ökenmödrarna, Amma Sara, att hon sade:
Om jag bad Gud att alla människor skulle vara nöjda med mig, då skulle jag stå vid vars och ens dörr och be om ursäkt. Jag vill hellre be om ett rent hjärta gentemot alla.
Samma insikt uttrycks, fast kärvare, i följande ord:
En broder frågade abba Makarios: ”Hur ska jag bli räddad?” Abban svarade: ”Bli som en död: du ska varken bry dig om förnedring eller berömmelse bland människorna, så ska du räddas.”
Man bör alltså inte gå igenom livet och hela tiden oroa sig över vad andra tycker om en, det leder vilse och gör det svårare att uppfatta sanningen om sig själv. Jag undrar vad abba Makarios hade tyckt om sociala medier och den ständiga jakten på ”likes”. Går det att kombinera statusuppdateringar och att ”bli som en död”?
ATT ÖVA SIG I URSKILJNING
Hur förbereder man sig för en orolig tid som förändras med sällan skådad hastighet, och där inte bara den yttre utan än mer den inre friheten tycks alltmer hotad? Hur gör man sig redo att leva i en värld där allting flyter? Ett sätt är förstås att tydliggöra sina principer, att sätta en regel för sitt liv, att automatisera de dagliga bestyren. Det finns tvivelsutan något värdefullt i sådana ansatser. Men jag misstänker att det som lättare glöms bort är den avgörande förmåga som ökenfäderna kallade urskiljning, och vars utmärkande drag är att den förmår vägleda genom det konkreta mänskliga livets snårskog snarare än att kasta fram abstrakta principer. Hos ökenfäderna är det tydligt att denna förmåga ytterst är ett Guds verk i människan, men den behöver samtidigt tränas upp och luttras av erfarenheten. Hur får man en sådan träning och erfarenhet? Hur övar man sig i urskiljning?
Låt mig föreslå ett sätt: genom berättelser! Det är ingen slump att bibeltexterna huvudsakligen består av berättelser, inte heller att ökenfädernas tänkespråk ofta tar formen av små anekdoter. Det är genom att lyssna till dessa liv såsom de berättas för oss som vi sakta men säkert övar oss i urskiljning och – med Guds hjälp – förmår avgöra var vägen mot den inre friheten går. En sådan övning vore en beredskap värd namnet.
