| tro och vetenskap |
– På universitetet talar ingen om för en hur man ska undervisa, man kastas bara in i det. Men jag lärde mig genom arbetet med barn i församlingen i London där jag jobbade, genom att sitta på golvet och ta emot alla deras frågor. Det var min skola.
Så säger den 50-årige engelsmannen Andrew Davison. Han installerades nyligen som Regius Professor i teologi vid Oxford University, och har därmed en av de viktigaste plattformarna i den teologiska världen. Efter att först ha doktorerat i biokemi i Oxford, beslöt han sig för att läsa teologi och bli präst i Anglikanska kyrkan. Det ledde i sin tur till ytterligare en doktorshatt, nämligen i teologi vid Cambridge University. Där verkade han sedan under flera år som lärare vid teologiska fakulteten och kaplan vid Corpus Christi College.
MED DEN BAKGRUNDEN är det lätt att föreställa sig en stereotyp och blodfattig akademiker, men Davison är tvärtom levande och engagerad, och talar med en nästan barnslig förtjusning om lärande och forskning.
Han har under flera år varit en tongivande röst inom fältet vetenskap och teologi med ett antal böcker bakom sig. Den senaste är Astrobiology and Christian Doctrine: Exploring the Implications of Life in the Universe (2023). En fruktbar diskussion, menar han, måste vara grundad både i ett specifikt vetenskapligt fält och i en tydlig teologisk tradition. Om man tror sig komma från ”ingenstans” blir samtalet ofta ointressant. Så i vilken typ av teologi grundar Davison sitt tänkande?
– Det som får mitt hjärta att sjunga är högmedeltidens teologi! Thomas av Aquino (d. 1274) framstår som särskilt betydelsefull. Hans tänkande är ett fantastiskt ställe att börja, men inte en bok där jag hittar alla svar.
PÅ SENARE TID har Davison intresserat sig för maskinlärande och artificiell intelligens. Teologen Stefan Lindholm, som själv forskar om AI, mötte Davison för ett samtal om dessa frågor arrangerat av Nordic Network on Science, Theology and Worldviews. Det sammanfattas här men kan i sin helhet avlyssnas på NOD:s hemsida. Utgångspunkten är två uppmärksammade artiklar där Davison – överraskande nog – diskuterar AI utifrån medeltida kristet tänkande; länkar till dessa återfinns också på hemsidan.
Diskussioner om AI kretsar ofta kring det som uppfattas vara knäckfrågan: Kommer AI att utveckla ett medvetande likt en människa? Kommer det en dag att vara mer likt en person än en maskin? Men Davison är tveksam till om det är de rätta frågorna att ställa.
– Det som spelar roll är vad AI faktiskt kan göra, snarare än vad vi hoppas på eller fruktar inför framtiden. Vi dras till det som glittrar mest, men sådana fantasier kan i värsta fall vara en distraktion från den teknologiska revolution som nu äger rum. Miljoner kan förlora sina jobb medan vi funderar på om AI en dag kan uppnå medvetande – vi borde inte spela fiol medan Rom brinner. Låt oss reflektera över den AI vi har snarare än någon sorts science fiction.
MEN OM DATORER inte är medvetna varelser, varför talar vi då om dem som om de ”minns”, ”förstår” eller är ”kreativa”? – Det finns en tendens att glömma att vi använder orden analogt eller metaforiskt, säger Lindholm. Vi har kommit att förstå uttryck som att ”datorn tänker” på ett bokstavligt sätt.
Davison håller med: – När datorerna uppfanns behövde man ord för att tala om vad de kunde göra. Man lånade då begrepp från den mänskliga sfären och applicerade dessa på datorernas förmågor. Men vi tenderar att glömma bort att det var just metaforer och börjar tala som om det vore bokstavligt sant att datorn ”minns”. Till slut är det maskin-betydelsen som blir standard för vad orden betyder, även när vi tillämpar dem på människor. Det är då vi börjar tänka oss det mänskliga medvetandet som en sorts dator. Vi har gått cirkeln runt.
Att det mänskliga tänkandet inte fungerar som en sorts dator visar sig redan genom att en AI-modell som AlphaFold lyckades knäcka proteinsynteskoden oerhört snabbt, vilket hade varit helt omöjligt för en människa. Samtidigt kan man inte säga att den ”förstår” vad den gör. Vi talar helt enkelt om väldigt olika saker.
Trots sin skepsis mot att maskiner kan ”tänka” vill Davison emellertid inte utesluta att det en dag kommer att gå att generera ett medvetande på artificiell väg, även om vi inte ens kan skymta det idag.
– Jag gillar inte ”luckornas-Gud-argument”, som innebär att man hänger upp hela sin tro på något som vetenskapen ännu inte kan förklara. Varför ska vi säga att det är omöjligt att tänkandet har en materiell bas, och hänga upp allt på det? Låt forskarna försöka och så får vi se. Jag känner mig inte alls hotad i min tro av detta. Lika lite som jag känner mig hotad vid tanken på att det skulle kunna finnas liv på andra planeter.
MEN HUR SKA VI rent praktiskt handskas med den nya teknologin? Ett sätt, menar Davison, är att förstå datorn som ett redskap – på samma sätt som skulptören skulpterar genom att använda en mejsel. Redskapet är aldrig oviktigt, men betoningen ligger på den som använder det.
– Att tänka så om AI har en moralisk aspekt. Vissa menar att tekniken liksom tvingar oss framåt, men man måste inte göra allt som är möjligt att göra. Vi måste ta ansvar som moraliska subjekt för vad vi gör med redskapen. Vi har möjlighet att säga nej. Påven Franciskus brukade säga att detta är en del av människans unika värdighet.
– Vi befinner oss i en mycket intressant period, som på samma gång är både briljant och fruktansvärd. Vi behöver ställa fler kritiska frågor, ofta ganska vänsterorienterade, gammaldags frågor om vem som tjänar på den nya tekniken. Men jag är samtidigt optimist av naturen. AI är till exempel jättebra på att analysera EKG. Frågan borde vara hur vi ska få ut den här tekniken till tredje världens alla sjukhus. Ett annat bra exempel är språkinlärning. En del säger att AI kommer att göra språkstudier överflödiga. Men det enda en AI-modell som ChatGPT gör är att ta bort de rent instrumentella skälen att lära sig ett språk – allt det andra finns ju kvar. En av de lyckligaste stunderna i veckan är min franskalektion!
NÄR SAMTALET GÅR MOT SITT SLUT och Lindholm rundar av bryter Davison in igen. Det är ytterligare en sak Oxford-professorn måste få förtydliga, något som tycks helt karaktäristiskt: – Jag hoppas att mitt arbete representerar en sort tilltro till den kristna intellektuella traditionens vitalitet. Teologer ska vara öppna för allt lärande, all vetenskap. Men ibland går det också åt andra hållet – den teologiska traditionen har något att lära alla. Vi behöver inte vara blyga. Det är inte minst det som attraherar mig till den kristna tron, dessa djupa brunnar av insikt om verkligheten.
