Under trettio år av forskning har Jesper Strömbäck sett omvälvande förändringar i medielandskapet, med sänkta trösklar för desinformation och att alltmer handlar om vilken verklighetsbeskrivning som är sann.
JESPER STRÖMBÄCK ÄR PROFESSOR i journalistik och politisk kommunikation vid Göteborgs universitet. Förutom att vara en mycket produktiv forskare har han genom åren varit starkt engagerad i det offentliga samtalet, genom böcker, debattartiklar och längre tillbaka även som partipolitiskt aktiv i Liberalerna. Vi lärde känna varandra i Alliansregeringens Framtidskommission för nu över tio år sedan, där Reinfeldtregeringen utsett Jesper till huvudsekreterare och kanslichef, och jag fanns med som en representant för civilsamhället.
Jesper har studerat journalistik och medieutveckling sedan mitten av 1990-talet. När vi möts i ett Zoom-
samtal (som kan avlyssnas i sin helhet på NOD:s hemsida) i mitten på maj konstaterar han att det skett mycket stora förändringar i medielandskapet under dessa år. Det sammanhänger förstås med internet och att större delen av befolkningen nu har tillgång till bredbandsuppkoppling.
– Vi har gått från dominansen av ett fåtal traditionella nyhetsmedier med deras normer och värderingar till en situation som präglas av ett mycket större och mer varierat utbud. De traditionella massmedierna hade ett begränsat utrymme, vilket gjorde att den mesta informationen sållades bort, men också att den information som nådde offentligheten hade genomgått redaktionella processer, där inte minst frågan om huruvida informationen var sann och relevant hade en stor betydelse. Mycket av dagens medier har inte sådana kontroller, vilket innebär att en större andel av det samlade medieutbudet består av mer eller mindre falsk, missvisande eller partisk information.
– Det växande medieutbudet tvingar oss samtidigt att bli alltmer selektiva, och då får våra preferenser och intressen en mycket större betydelse. Tidigare läste nästan alla morgontidningen, men nu spelar intressen, ålder och var man står ideologiskt en mycket större roll för hur man tar del av olika medier.
EN TYDLIG UTVECKLING som Jesper och andra medieforskare kunnat se är att skillnaderna i nyhetskonsumtion har ökat mellan olika grupper, vilket innebär ökade klyftor avseende vilka kunskaper människor har om politik och samhälle. En bidragande faktor är den så kallade ”news-finds-me”-uppfattningen, det vill säga att man inte aktivt behöver följa nyheterna, eftersom de hittar till en själv. Den attityden är vanligare bland yngre personer, och i grupper som i större utsträckning konsumerar sociala medier.
– Där vet vi väldigt mycket, säger Jesper. Bland annat att konsumtion av nyheter via sociala medier leder till en illusion av att vara välinformerad, och att man därför inte heller känner ett behov att ta reda på mer. I förlängningen ökar det förutsättningar för spridning av desinformation och konspirationsteorier.
FALSK OCH MISSVISANDE INFORMATION och olika typer av konspirationsteorier är inget nytt. Men tidigare var det väldigt svårt att sprida dem brett. Nu kan vem som helst posta en teori om vad som helst, hur galen den än är – och dessutom på en global skala.
– Det är de strukturella förutsättningarna som har förändrats, inte den mänskliga psykologin, säger Jesper. Men i samspel med förändringarna i medielandskapet har effekterna av hur vi fungerar som mänskliga varelser förändrats.
När det gäller mänsklig psykologi och media visar forskningen på tydliga mönster. Det är exempelvis lägre trösklar för att sprida desinformation och konspirationsteorier om människor man inte har nära kontakt med. Det gäller minoriteter i befolkningen, men också olika typer av eliter som man inte möter i sin vardag. Det är också lättare att sprida falsk och missvisande information när det finns en motståndare eller tydlig fiende.
– Det här är väldigt tydligt när det handlar om politiska konspirationsteorier. Står du på den ena sidan av höger-vänstergränsen har du lättare att tro på konspirationsteorier eller missvisande information om den andra sidan.
Jesper understryker också betydelsen av människors behov att förstå orsakssammanhang. Han menar att det är kopplat till evolutionen: noterar vi en effekt söker vi en orsak – och det är naturligt att utgå ifrån att orsaken står i proportion till effekten. Om en färja går under verkar det lite trivialt att det skulle bero på ett tekniskt fel på ett bogvisir. Eller kan en sådan stor händelse som Covid-pandemin verkligen förklaras av en slumpmässig virusöverföring på en djurmarknad?
Den som initierar spridning av desinformation vet om att den är falsk, och gör det med ett bestämt syfte. Men i nästa led handlar det oftast snarare om misinformation, där informationen förs vidare av personer som inte vet att den är falsk, och som tycker sig ha goda grunder att lita på den.
– Vi är i grund och botten kognitiva latmaskar. Vi bryr oss mindre om att faktiskt förstå eller veta och mer om känslan att förstå eller veta. Vi påverkas också, mer eller mindre, av konfirmationsbias, vilket innebär att vi föredrar information som bekräftar de åsikter och verklighetsuppfattningar vi redan har. Utan att vi är medvetna om det behandlar vi information olika, och vi är sällan medvetna om det.
DESINFORMATION OCH MISINFORMATION är ett växande problem och en viktig orsak till den ökande polariseringen i samhället. Men Jesper menar att det diskuteras på ett alltför förenklat sätt. Han ser åtminstone tre olika typer av polarisering, som det finns anledning att hålla isär. Den ena är den klassiska polariseringen mellan grupper som har olika politiska åsikter eller ideologier. En annan är den känslomässiga polarisering som handlar om hur illa vi ser på dem som tycker annorlunda. En tredje form är den epistemiska (kunskapsmässiga) polarisering som handlar om skillnader och motsättningar avseende hur vi uppfattar verkligheten. Alla typer av polarisering har förstärkts, men Jesper menar att det framför allt är den epistemiska polariseringen som ökat – och att det är en viktig konsekvens av det förändrade medialandskapet.
– Den epistemiska polariseringen drivs i ganska hög grad av politiken. Det är i och för sig inget nytt. Men tidigare fanns en ganska stor konsensus avseende hur man avgjorde vem som hade rätt i själva verklighetsbeskrivningen, med en större tilltro till vetenskapen, oberoende utredningsinstitut och liknande. Men nu handlar debatten inte bara om vem som bär ansvaret för en viss situation eller hur man vill förändra samhället, utan alltmer om hur situationen faktiskt ser ut. Och när verklighetsbilderna blir politiserade, väljer anhängarna alltmer att tro på den bild av verkligheten som ges av de politiker eller andra influerare som man primärt sympatiserar med.
Det borde vara uppenbart att ju mer den politiska debatten handlar om en kamp om verklighetsbilden, desto viktigare blir det för medierna att granska fakta och påståenden om verkligheten. Men där menar Jesper att journalisterna inte tar tillräckligt ansvar. Det saknas ett fokus på att hela tiden försöka ta reda på vad som är sant, bortom vad olika aktörer påstår.
– Det finns ett smalt och ett brett sanningsbegrepp, och journalistiken håller sig oftast med ett smalt sanningsbegrepp: Det viktiga är huruvida det är sant att aktör X har sagt någonting och man är noga med att citera korrekt. Men man är mindre noga med att ta reda på om det olika aktörer har sagt är sant.
Jesper ser flera orsaker till detta. Faktakontroller är resurskrävande, och samtliga medier är mer eller mindre ekonomiskt pressade. Men man saknar också rutiner för återkommande faktakontroll. Och framför allt är man rädd för att bli anklagad för att uppfattas som partisk. Risken för partiskhet vid faktagranskning är särskilt stor om det är någon sida i politiken som i högre utsträckning sprider falsk och missvisande information. Och så är det faktiskt, menar Jesper.
– Det finns en tydlig skillnad mellan det som ofta kallas ”radikal höger” och övriga partier. Forskningen visar ett entydigt mönster, både i Sverige och i andra länder: Högerradikala populistiska partier – och enskilda politiker i den partifamilj som Sverigedemokraterna tillhör – sprider i högre utsträckning falsk och missvisande information. Och de här partierna – och deras väljare – utmärks ofta av en väldigt hög grad av misstro mot alla etablerade institutioner som normalt fungerar som faktagranskare.
JESPER ÄR GENUINT OROLIG över tendenserna. Situationen i USA är ett varningstecken för vart vi är på väg, om vi inte hittar redskap för att vända utvecklingen. Han menar att i Sverige har vi fortfarande den möjligheten. Större tillit, högre grad av konsumtion av traditionella nyhetsmedel, och ett stabilare partisystem talar till vår fördel.
– Men det är många länder där människor upplever att de etablerade partierna på ett eller annat sätt inte har lyckats – och därmed finns en grogrund för olika typer av mer radikala grupper. Någonstans måste vi förstå den rädsla och det missnöje som de här partierna spelar på, utan att köpa deras verklighetsbeskrivningar. Och trots att Sverige fortfarande är ett av världens ledande länder finns även här växande klyftor, med grupper som upplever att de halkar efter, eller är rädda för att halka efter.
» Vi behöver alla ställa oss frågan:
Vad står vi för? «
Mycket bestäms av kommande politiska beslut. Vad händer med Public Service? Hur kommer mediestödet att se ut? I vilken utsträckning kommer andra partier att anpassa sig till Sverigedemokraternas sätt att sprida falsk och missvisande information. Avslöjandet av deras ”trollfabrik” kostade ingenting i opinionen, och användandet av anonyma konton har inte upphört. Det sänder en signal, och kanske är en frestelse för andra partier.
– I den situation vi befinner oss – där den globala utvecklingen pekar på en tillbakarullning av demokratin – behöver vi alla ställa oss frågan: Vad står vi för? Det är så lätt att bara följa med tidsandan. Men vi kan inte välja att inte välja, när stora frågor ska avgöras. Passivitet är också ett val som får konsekvenser.
– För mig är den avgörande frågan om synen på människovärde, humanism och demokrati, avslutar Jesper. Det kommer jag fortsätta att argumentera för, oavsett om det är mainstream eller anses radikalt åt den ena eller den andra sidan.
