I januari ställdes ”Domedagsklockan” fram ytterligare tio sekunder och har aldrig varit närmare midnatt än nu. Hur tyda tidens tecken? Lars Johansson gör en samtidsspaning med hjälp av bland annat Karl-Ove Knausgård.
Runt varje nyår dyker de upp, inventeringarna av vilka ord och nyord som präglat året som gått. Listorna för 2022 är enligt Dagens Nyheter ”en uppvisning i misärvokabulär. Krig, kris och klimat dominerar världen över” (8/1). Den spanska kandidaten är ”apokalyps” som signalerar storskalig förödelse, en vardag där kärnvapenkrig och klimatkatastrof verkar lura runt hörnet. Ord som är kopplade till coronaviruset var däremot väldigt få och indikerade att pandemin var över. Ett av de isländska nyorden kan översättas med ”lättnad, avveckling” medan danskans ”corona-ninja” får en personlig anknytning då det syftar på en person som klarat sig utan att bli sjuk.
Början av 2020-talet har inte varit en feelgood-föreställning. Pandemin blev ett brutalt uppvaknande för medborgare i väst som vant sig vid att kriser alltid pågår någon annanstans. Plötsligt var alla ordinarie rutiner rubbade. De mest självklara saker, som möten med släkt och vänner, besök i butiker, restauranger, idrottsevenemang, konserter, gudstjänster och begravningar blev omgärdade av rigorösa regler eller helt enkelt inställda. Många människor förlorade sina liv, anhöriga, jobb, företag och drabbades av ekonomiska svårigheter. Pulserande storstäder stod stilla, flygplatser låg öde. Det mesta stannade av, medan människor i vården jobbade febrilt och delfiner åter simmade i Venedigs kanaler. Samtidigt var osäkerheten stor och debatten om vilka åtgärder som var bäst en källa till ständiga trätor. Prognoserna var att konsekvenserna på alla plan skulle bli långvariga och att det skulle behövas avsevärd bearbetning. Samtidigt fanns förväntningar om en återhämtning, en normalisering. Det publicerades böcker om hur pandemin kan användas som ett redskap för kritisk analys av hur våra samhällen fungerar, med titlar som After the apocalypse av Srecko Horvat. Men lägen för lugn och eftertanke har inte infunnit sig. Rysslands invasion av Ukraina vållar inte bara enormt mänskligt lidande på plats utan har utlöst en global mat- och energikris som skapat prisökningar och ökad inflation som skär rakt in i människors vardag. Till detta kommer den senaste sommarens extremväder som i delar av Europa vållat den värsta torkan på 500 år. Klimatförändringar är inte längre hypoteser om möjliga framtida scenarier utan nära i nuet.
Den 24 januari i år meddelades att minutvisaren på den så kallade domedagsklockan ställts fram ytterligare några sekunder. Det ödesmättade budet presenterades av tidskriften Bulletin of the Atomic Scientists som lanserade klockan 1947 och alltsedan dess flyttat minutvisarna fram och tillbaka. Tidskriften startades 1945 som ett av flera uttryck för den vånda som forskare som medverkat i framtagandet av atombomben i det så kallade Manhattanprojektet kände efter att ha insett vidden av sin verksamhet. Sedan dess har tidskriften samlat framstående forskare inom teknik och naturvetenskap till engagemang för freden, så småningom även klimatet och granskningar av omstörtande teknologier som exempelvis artificiell intelligens. Tidskriften har avsevärd kompetens i ryggen och står i nära förbindelse med en större krets av internationella stjärnor inom olika forskningsfält, med författare och samhällsvetare. I januari 2020 ställdes klockan fram till rekordnoteringen 100 sekunder i midnatt. Vid uppdateringen 2023 meddelades att klockan nu ställts på olycksbådande 90 sekunder i midnatt. Man åberopar vetenskapliga bevis för kommande klimatkollapser, global ohälsa, svältkatastrofer och pandemier. Upptrappning av politiska spänningar och kärnvapenretorik. Överraskande sammanbrott i internationella avtal och förhandlingar. Attacker mot samhällsordningen i länder som allmänt uppfattats som stabila demokratier, och så vidare. På tröskeln till Ukrainakrigets andra år framstod situationen som än mer akut och ohållbar. ”En tunn skåra, ett andetag, ett ögonblick – det är allt som skiljer nuet från apokalypsen.” (Marie Cronqvist, SvD 24/1).
Läget i världen har också lämnat avtryck i kulturen. I det exploderande utbudet av tv-serier verkar apokalypsen numera vara en etablerad genre. Om nyhetsflödet inte räcker kan den sugne med lätthet googla fram vilka post-apokalyptiska serier som var aktuella 2022 och vilka som kommer 2023. Spelfilmer om undergången finns det sedan länge gott om. Tre pjäser om klimatkrisen gick under hösten 2022 på teatrar i Stockholm och ”Apokalyps – en såpopera i fem akter” hade premiär i december på Göteborgs stadsteater. Mitt under pandemin publicerades den norske författarstjärnan Karl-Ove Knausgårds bok Morgonstjärnan. (Norstedts, 2021). Romanen råkade ha 666 sidor, vilket är odjurets tal i
Uppenbarelseboken, den bibelbok som också brukar kallas Apokalypsen. Redan på första sidan citeras kapitel 9, vers 6, i 1917 års översättning: ”På den tiden skola människorna söka döden, men icke kunna finna den; de skola åstunda att dö, men döden skall fly undan från dem.” Titeln på romanen kopplar till Uppenbarelseboken 22:16 där Jesus presenterar sig som ”den klara morgonstjärnan”. Samtidigt används uttrycket också om Lucifer, ljusbringaren, (till exempel Jesaja 14:2). Denna dubbeltydighet diskuteras i en roman som utforskar spänningarna mellan det vardagliga och extraordinära, det synliga och osynliga, liv och död.
Några stekheta dagar i augusti stiger en okänd jättestjärna upp på himlen och vi får under två dagar följa nio män och kvinnor i olika åldrar, yrken och livssituationer. Hur ser de på sina liv i den nya morgonstjärnans skarpa ljus? De flesta rullar på i vardagens rutiner med varierande grader av livs- och relationskriser. Den nya stjärnans ljus når inte riktigt in. Hettan kan vara ett tecken på att klimatet är på väg att kollapsa, tänker somliga. Stjärnan kan vara en supernova, ett helt naturligt fenomen. Bara en av dem tolkar stjärnan som ett tecken och förebud. Men vem är avsändaren, Jesus eller Djävulen? Romanen fylls efterhand med alla möjliga märkliga tecken. Något står inte rätt till. Krabbor vandrar på land. Tusentals nyckelpigor täcker fönster. En hjärndöd patient vaknar när donationen ska ske. Döda visar sig. Det är som om gränsen mellan liv och död är på väg att upplösas. Romanen avslutas med en längre essä om döden som jag skall återkomma till.
Ödesmättade anslag möter också i den hyllade poeten Malte Perssons senaste diktsamling Undergången (Bonniers förlag, 2021). Han skriver med lätt hand och gott humör om ting som är väldigt tunga, och konstaterar: ”Förr eller senare kommer mänskligheten att vara försvunnen. Då är det för sent att läsa dessa dikter.” Med människans försvinnande går också allt vackert och skönt som hon skapat och håller högt och heligt förlorat. I en serie sonetter tecknas hur gudarna och det som fungerat som gudar, exempelvis vetenskapen och utopierna kommer att gå om intet. Strofer om alltings fåfänglighet fyller samlingen och leder tankarna till Bibelns texter, inte minst Predikaren. Skillnaden är att i den bibliska bilden av världen är Gud inte en fånge under förgängligheten, utan den fasta punkt som finns kvar när alla ordningar rubbas.
I alla tider och kulturer har gudar och andliga makter fungerat som en tillflykt när tillvaron är hotad. Med det moderna livets föreställningar om förnuftighet avskaffades sådana instanser, åtminstone i väst. Moderniteten skulle bli det stora språnget framåt in i en värld befriad från ödesmakter och orättvisor. Drömmen om att kunna parera tillvarons flyktighet verkade ligga inom räckhåll. Förväntningar om att vetenskapen skulle visa på kunskaper som sedan kan tillämpas på livets alla områden var starka och har i stora stycken slagit in. Viljan att lägga livet till rätta resulterade, inte minst i Sverige, i växande byråkratier och regelverk som skulle minimera risker, skapa trygghet och säkerhet. Men föreställningar om full kontroll håller sällan hela vägen. En serie kriser under senare decennier har urholkat känslan av säkerhet och trygghet. Pandemin, klimatfrågorna, kriget i Ukraina och dess följdverkningar har ytterligare förstärkt insikten om tillvarons skörhet. Förgängligheten har hunnit ifatt oss. Frågan är vad som sker då apokalyptiska stämningar börjar breda ut sig i en kultur som bara räknar med det mänskliga?
I en intervju har Karl-Ove Knausgård sagt att Morgonstjärnan är en undersökning av vilka vi människor är när något oväntat händer. Det nya himlafenomenet är en möjlighet att upptäcka att allting skulle kunna vara annorlunda. Krisen erbjuder en väg att ompröva vårt seende. Ordet apokalyps betyder också ”uppenbarelse” eller ”avslöjande”. I en lång avslutande essä diskuterar han döden, med rader av referenser till filosofi- och religionshistorien. Döden är, trots allt vårt vetande, fortfarande det stora mysteriet. I den långsamma rörelse som ”gjorde sanningen mindre, när naturvetenskapen sökte efter den minsta möjliga punkten, som var de olika partiklarna i atomen, för att därifrån förklara världen, hade döden ingen plats. I de tidigaste förklaringssystemen, till exempel antikens eller den europeiska medeltidens, sökte man sanningen i det motsatta, i verklighetens komplexitet, och i den helheten, hur fel den än förefaller i våra ögon, hade döden en stor plats. Vad gör vi med det vi kan ana, men inte veta? Vi blundar för det.” Texten fortsätter med storyn om mannen som letar efter nycklarna under gatlyktan, där det är ljust, fast han vet att han tappat dem någon annanstans.
För Knausgård är det som att apokalypsen utmanar våra moderna antaganden om verkligheten. Han ser ett behov av att gå utanför det vi upplever som fastslaget. I väst handlar allt om det mänskliga. Det finns inget utanför. Men det var inte så länge sedan det gudomliga var självklart och genomsyrade allt i våra liv, säger han, och efterlyser ett vidgat seende.
Till skillnad från Knausgård låter Malte Persson gudarna gå in i förgängligheten, men utmanar ändå till hopp. I en av dikterna skriver han ”Optimism är opium. Men hoppet? Alltid måste man ändå försöka … Undergångens takt kan sluta öka. Än är detta inte sista stoppet. Kanske slutar patienten röka.” I dikten ”Efter ännu ett terrordåd” vill han väcka till mod. Här är livet, litteraturen, kulturen och berättandet en motståndshandling mot det meningslösa våldet.
» Skräcken inför att
vara ensamma på en
döende planet. «
Under mina spaningar i en lätt ödesmättad samtid har jag stött på en hel del texter som avslöjar en stark hunger efter hopp. I efterordet till Klimatboken (Polaris 2022) skriver Greta Thunberg om vårt desperata behov av hopp i nuläget. Grunden för det hopp som Thunberg söker är en väldigt stark tro på kunskapen som en frigörande kraft. Hopp är något vi måste förtjäna och skapa. Det kan inte uppstå genom att vänta på andra. Hopp är att agera. Det är att kliva ur sin bekvämlighetszon. När vi väl blir medvetna och förstår innebörden av krisen så kommer vi att agera, tror hon. I ”En pjäs för de levande i en döende värld”, som under hösten 2022 spelades på Dramaten, testar huvudpersonen Naomi olika sätt att övertyga publiken om det akuta läget för jorden. Hon rabblar fakta, agiterar, men ser att det inte biter. Förtvivlad ber hon till slut en bön.
Om bön i kritiska lägen berättar även Kristofer Ahlström i en krönika i Dagens nyheter (24/1 2021). När han låg utslagen i covid började han läsa bönerna på Svenska Kyrkans hemsida. Först som underhållande förströelse, ett sätt att få perspektiv på världen utanför den egna isoleringen. Men sedan fick han syn på något som förändrade allt, trots att han inte tycker sig vara särskilt troende. En bön som ger ”den där känslan som riktigt akut konst ger, den drabbande känslan av att få syn på sig själv.”
”Bönen börjar så här: ’Hej gud, det är jag igen’. Den fortsätter: ’Vi vet båda att jag ofta ifrågasätter din existens och ditt tillvägagångssätt gentemot livet, döden, världen i helhet, men nu när du tagit en av de jag älskar mest ifrån mig vill jag be dig göra henne lycklig tills jag kan träffa henne igen.’ Personen skriver att hen inte vet vad som händer efter döden, och att det nog dröjer länge innan hen får reda på det: ’Men tills dess vill jag att du tar hand om min älskade Signe och berättar för henne hur mycket jag saknar och älskar henne. Om det finns något jag kan göra i gengäld, visa mig.’”
Kristofer Ahlström säger sig förstå denna bön mot bättre vetande, till punkt och pricka. ”Maktlösheten, men ändå hoppet. Tvivlet, men ändå hoppet. Det finns en ödmjukhet i det, att inte ta för givet att det finns en Gud fastän det borde. Det är en bön jag själv skulle ha skrivit i samma situation. Det är lite pinsamt, och mycket skönt: jag inser att jag nog inte är så immun mot tro som jag trodde. Och är inte det, trots allt, en sorts uppenbarelse?”
I december skrev Kristina Lindquist en vacker och vemodig text i Dagens nyheter om varför hon förlorat sin kristna tro. (3/12) Samtidigt uttryckte hon saknad med ord som återanvände Marx religionskritiska formuleringar: ”Självklart är religionen ett opium för folket. Men vem längtar inte efter opium? Efter ett hjärta i en hjärtlös värld? Aldrig har jag känt den så starkt som just nu, skräcken inför att vi faktiskt är ensamma på en döende planet.”
En kommentar till Lindquist text finns också några dagar senare i en omtalad krönika av Dagens nyheters kulturchef Björn Wiman. (11/12) Kommen ur en tydligt sekulär familj bär han idag ändå ett kors kring halsen, för att korset är ett tecken som gör det lättare att hålla fast vid det han ”uppfattar som heligt och rättfärdigt i denna värld”. Han läser också med i trosbekännelsen och Herrens bön, inte för att han instämmer i varje ord, utan för att han upplever ”själva utsägandet av dem som meningsfullt”. Han tar nattvarden med en känsla av andakt, för att ritualen gör honom till del av en gemenskap som han saknar i det övriga samhället. Tron blir en fråga om tillhörighet, snarare än övertygelse. ”Förtröstan snarare än förvissning.” För de här orden har Wiman fått kritik från flera håll, både från dem som anser att det är för mycket religion, och från dem som menar att det är för lite religion, rent läromässigt.
» Vilka är vi människor när
något oväntat händer? «
Två dagar senare kommer en krönika av Hanna Hellquist i samma tidning med besläktade tongångar (13/12). Själv uppvuxen i en sekulär miljö berättar hon om en troende vän som beskriver kyrkan som en blandning mellan det privata och det offentliga. Att man där får vara bland andra människor, som man inte känner, och utöva något så privat som en tro. Hanna slås av att hon saknar ett sådant rum i sitt liv. ”Jag har antingen det jätteoffentliga eller det jätteprivata. När jag stänger min egen dörr så är jag ensam. När jag går ut är jag på stan, mitt i offentligheten.” Det närmaste hon kommit en plats som kompisen pratar om är skolan, och särskilt traditionerna i samband med julen som hon ibland saknar så hon kan gråta. Krönikan avslutas med orden: ”Vi slängde ut ritualerna med religionen och jag saknar dem. En vacker dag ska jag våga mig in i värmen igen.”
En text om längtan efter något som gått förlorat är också Niklas Ekdals bok Hur vi levde – den gudomliga komedin om Sverige (Mondial, 2022). För att tolka tillståndet i nationen tar den respekterade journalisten och redaktören på såväl Expressen som Dagens nyheter hjälp av guider från andra sidan graven, aposteln Paulus och Dante Alighieris medeltida klassiker Den Gudomliga komedin. Inspirationskällorna är överraskande med tanke på att Ekdal 2007 formulerade en ledare i Dagens Nyheter med rubriken ”Gud står i vägen”. Den texten var en hyllning till Richard Dawkins brutalt religionskritiska bok Illusionen om Gud och avslutades med uppmaningen att ödmjukt sprida Dawkins evangelium. Femton år senare är tonläget annorlunda, då han ställer frågan: ”Är våra kriser andliga snarare än medicinska och politiska?” Med dräpande formuleringar och ofta korta sentenser klär han av den svenska samtiden. Medeltidens dödssynder har blivit vår tids dygder, menar Ekdal. Kritiken utgår från Dantes syndakatalog och Paulus förteckning över Andens frukter som skapar en struktur där olika kapitel växlar mellan synder och dygder i sju steg. Därmed inte sagt att Ekdal menar sig tillhöra de troendes krets. Hans syfte är att ”lyfta fram ett västerländskt kulturarv och några bortglömda budord” som behövs idag. Bibeln och Den Gudomliga komedin har överlevt ”idéernas evolution” och haft stor betydelse i vår kultur. 2020-talets kriser kan också, likt personliga kriser, öppna ögonen, bli utgångspunkter för förändring, hoppas Ekdal.
Hur kan vi tolka de röster som fått komma till tals i den senare delen av denna spaning? För flera år sedan skrev teologen Hans-Joachim Höhn om religionens återkomst i väst, att moderna samhällen inte längre kan vara säkra på sin sekularitet. (Signum, 1/2007) Men religionen verkar inte återkomma till sina tidigare platser eller funktioner, inte som kollektiv garant för moralen eller legitimering av en särskild politik. Höhn menar att religionen vänder tillbaka som längtan efter religion. Människor märker ett vakuum i sina liv och vill se det fyllas. De griper efter något som de uppfattar som religiöst, sådant som upplevs vara läkande, befriande, tröstande eller upplyftande. Det handlar om känslor, stämningar, ritualer, estetik, och mindre om dogmer och moral. Har den kyrkligt utformade kristendomen förmåga att möta den här typen av längtan? frågar Höhn.
Kampen med livets kriser och förgänglighet formade alla filmer som en av 1900-talets största regissörer gjorde, ryssen Andrej Tarkovskij. I en av sina böcker frågar han om människan har något hopp inför den kommande apokalypsen och svarar genom att berätta legenden om det förtorkade trädet som munken troget vattnar, dag för dag. Så en morgon vaknar trädet och täcks av späda löv. I slutscenen av hans sista film Offret, inspelad på Gotland, vattnar en pojke ett torrt träd och lägger sig ned och ser på trädet. Så tonar en aria ur Bachs Matteuspassion in med texten ”Förbarma dig, min Gud”. Pojken som varit stum är nu nyopererad och bryter sin tystnad och säger: ”I begynnelsen var ordet. Varför det, pappa?”
