Magnus Malm läser om Herbert Marcuses vassa samhällskritik och efterlyser en kyrka som på allvar utmanar denna världens makter.
1970-talet var motkulturens decennium. Drömmen om ett annat samhälle bröts i ett mångfaldigt prisma: marxistiska kampgrupper, ekokollektiv, Jesusrörelser, feministiska nätverk, akademiska forskningsprojekt om ett alternativt samhälle och mycket annat. Vägarna till ett annat samhälle kunde se väldigt olika ut, men vi (ja, jag var en del i denna rörelse) förenades i hoppet om att samhället faktiskt kan förändras, att en annan värld är möjlig.
En viktig inspirationskälla för många i denna brokiga rörelse var Herbert Marcuses bok ”Den endimensionella människan”. Marcuse var en av de skarpa judiska tänkarna med anknytning till Frankfurtskolan som försökte skissa en kritisk filosofi som styrdes varken av dogmatisk marxism eller lika dogmatisk kapitalism. Som läsupplevelse är boken ungefär lika inspirerande som en grushög, men under de blytunga meningarna bultar ett frihetslängtande hjärta som drev upp pulsen på många unga i Västvärlden som kände igen sig. Lite som Tranströmer: ”Den innelåsta evighetens bultande nävar.”
