Drömmarna – vart tog de vägen?
När Tage Danielsson 1976 skrev ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” var det ett uttryck för hans besvikelse över en maktfullkomlig socialdemokrati som tycktes ha tappat tron på ”en rimligare jord, ett nytt sätt att leva”. Det följande decenniet dominerades av helt andra drömmar. Att satsa på dig själv blev det ledande temat, och Berlinmurens fall 1989 tycktes säkra det moderna liberala projektets slutgiltiga triumf. Sociologen Olof Hallonsten skriver i det här numrets inledande artikel att 90-talet kan betraktas som kulmen på det djupgående frigörelseprojekt som sattes igång av ”1968”. Men avigsidorna blev alltmer tydliga, och ”kvar står nu en senmodern människa med förlorade drömmar”.
Man blir påmind om hur det var när man ser svt play:s fortfarande aktuella dokumentärserie om Killinggänget. De var inkarnationen av den ironiska generation X som samtidigt utnyttjade, genomskådade och vägrade ta på allvar den värld deras föräldrar och farföräldrar gett vidare. Men livet hann ifatt även dem, och deras 90-tal ersattes av något annat, som filmen Fyra nyanser av brunt från 2004 visade. DN:s recensent konstaterade att ”det är verkligen inte särskilt roligt att leva i den värld som tecknas”, och hon går ifrån visningen med frågor som ”Hur ska vi människor få tillvaron att hänga ihop igen? Hur ska den kännas meningsfull? Hur ska den kännas human?”
Som övriga artiklar i den första delen av numret visar så har dessa och Tage Danielssons frågor bara blivit mer brännande. Litteraturvetaren Martin Ånestrand skriver om det avtrubbande livet på internet, pastorn Caroline Cedon om hur drömmar stulits och ersatts av skitdrömmar, antropologen Mikael Kurkiala om den diffusa längtan efter en förlorad tillhörighet och författaren Maria Küchen påminner om att vissa drömmar mår vi bäst av att släppa.
På Torget påminns läsaren om att mardrömmar kanske är rimligare än något annat. Men i numrets senare hälft kommer ett antal andra röster till tals. På olika sätt lyfter de alternativa perspektiv som handlar om den kristna kyrkan möjliga bidrag att hantera krossade drömmar – nu och genom historien.
Mina egna drömmar får näring av Andreas Nordlanders legitimering av nostalgin, och hans förslag till upprättande av en oikoumenofili som omfamnar hela skapelsen. Något som tillåter oss att drömma om en kommande värld, vars frö är givet från begynnelsen.
Vi kunde knappast ha valt någon bättre än Samuel Sander att vara numrets konstnär – inte bara för att han kvalar in i slutspurten av generation X. Läs mer om honom i Elin Klemetz fina porträtt i numrets sista artikel.
Vi hoppas på en givande läsning. Och ser fram emot att mötas i nya nummer under 2024.
Detta skrivs dagen efter att mamman till Aleksej Navalnyj äntligen fått hämta sin sons kropp för att ge honom en värdig begravning. För tre år sedan berättade Navalny att det som ger honom kraft att orka sin ensamma kamp är den kristna tron, förlitandet på att Jesus hade rätt när han sa ”Saliga är de som törstar och hungrar efter rättfärdighet”, och övertygelsen om att sanningen till slut ska segra. I senare intervju säger han något som vi bör bevara i minnet: ”Om dom beslutar att döda mig betyder det att vi är otroligt starka. Vi behöver använda den styrka det innebär att inte ge upp.”
